Formen är allt

Studenten har just försökt traggla sig igenom Gradys nya roman, ett monsterprojekt på drygt 2 600 sidor. En poäng han alltid har hamrat in under sina lektioner är att en författares främsta plikt är att träffa val; inte minst att sålla, att välja bort. Men arbetet med romanen fungerar som en oas i den ökenvandring som är hans äktenskaps utdragna undergång. Författaren känner inget för storyn, ser ingenting ur läsarens perspektiv. En annan student konstaterar: ”Hans hjärta slog nu bara av gammal vana. Hans hjärta slog nu bara för att det kunde.”

De två värsta faserna när man skriver en bok är början och slutet. Mellanskiktet har en benägenhet att i någon mån sköta sig självt, men att välja hur en bok ska börja är ohyggligt svårt. Just i inledningsskedet är valmöjligheterna så oändliga. Ska det bli en uppdatering av Röde Orm i holländsk rederimiljö? En släktkrönika över tre generationer fackliga skyddsombud? Ett kammarspel med två figurer i ett förhörsrum? Och då har vi ändå bara pratat om miljön och den övergripande strukturen.

Det är två faktorer som i slutänden avgör allt: valet mellan första och tredje person, och mellan dåtid och nutid. Hela tonen sätts av hur den första frågan besvaras. När jag intervjuade Donna Tartt för några år sedan påtalade jag att Den lille vännen, hennes andra roman, avvek från de två övriga i det att den var skriven i tredje person. Den hemliga historien och Steglitsan är båda skrivna i jagform, och skillnaden märks inte minst på tyngden i miljöbeskrivningarna. När dessa framförs i jagform blir det genast mindre detaljerat; huvudpersonens utblick rensar automatiskt ut meningslösa detaljer. Till min glädje som journalist, och till min häpnad som författare, insåg jag att Tartt inte själv hade reflekterat över olikheten. För henne kom storyn och tematiken först. Allt annat var bara lösningar på berättartekniska problem.

Historier i jagform kan bli febrigt intima. När jag tänker på Brott och straff inbillar jag mig att den är skriven i första person, vilket måste bero på att Dostojevskij anlägger perspektivet så nära huvudpersonens skalle att gränsen mellan de båda formerna nära nog utraderas; kameran vilar inte bara mot Raskolnikovs axel, den är fastklistrad mot hans tinning.

När läsaren utsätts för en roman i jagform sugs hon smidigt in i handlingen, och tror paradoxalt nog mer på berättelsen än annars: författarens auktoritet stärks av berättarjagets vittnesmål. Vi har en benägenhet att lita på en människa som påstår saker om det hon själv har varit med om, trots att det kanske borde vara tvärtom. En sådan figur har ju många skäl att ljuga för att framställa sig själv i så god dager som möjligt. Men det är ett val och det får konsekvenser. I tredje person kan läsaren mellan varven få ta del av vad skurkarna ägnar sig åt, det vill säga mer som på film. Att avstå från den möjligheten – att ändå bestämma sig för att sila hela skeendet genom ett enda medvetande – är ett beslut man bittert kan få ångra när man sitter med tvåhundratrettiofem syrefattiga sidor. Sådana havererade projekt ger upphov till samma slags klaustrofobi som mumlet från en konspirationsteoretisk privatspanare.

Och dåtid kontra nutid? I imperfekt får berättelsen en viss tyngd i kraft av sin egen förflutenhet, sitt eget fastspikande av empiriska fakta. Det är ingen slump att många debutanter istället skriver i presens, en form som medger att man prövar sig fram och aldrig behöver släppa hypnosoffret med blicken. Tempot blir högt och scennärvaron urstark. Samtidigt är det ofta som om författaren inte har vågat släppa fram en särskilt avpassad berättarröst.

Så som i litteraturen, så ock i politiken. Ett politiker måste som konsulterna säger ha ett narrativ, en berättelse som olika väljarskaror enkelt kan knyta an till. Fråga bara Anna Kinberg Batra, som aldrig hann välja någonting. Hennes gärning hann aldrig ens börja.