Gaullistiskt klarspråk

Presidenten sköt inte, men däremot ska den brittiska delegationen ha deltagit med viss entusiasm och premiärministern själv nedlagt 77 fasaner. Där någonstans tog också Harold Macmillans framgångar slut.

Skälet till att de två statsmännen möttes var att Macmillan ville övertyga den franske presidenten om att Storbritannien behövde bli medlem i EEC, dvs det som idag är EU.

Storbritannien stod utanför ett allt tätare ekonomiskt samarbete och kunde notera att bland annat Västtyskland och Italien upplevde både starkare och stabilare ekonomisk tillväxt. Problem hemmakokta i London skulle lösas i Bryssel.

Men de Gaulle ville annorlunda. Han ville ha ett ”europeiskt” Europa och det atlantiska Storbritannien passade egentligen aldrig in där. Britternas relation till USA – som vid den här tiden även var kopplad till högst påtagliga kärnvapenteknologiska frågor – var inte förenlig med det Europa som den franske presidenten önskade.

Charles de Gaulle trodde bokstavligen att ett brittiskt medlemskap skulle riskera en sorts amerikanskt övertagande av det europeiska samarbetet.

Det är inte svårt att ha sympati för Macmillan. Det fanns delar som hade drag av förnedring.

”Nu är bordet vänt. Vi är med. Britterna är inte med.”

För sitt kabinett berättade de Gaulle – rimligen i insikt om att det skulle nå bredare kretsar – att han citerat Édith Piaf för Macmillan: ”Ne pleurez pas, milord” (”Gråt inte, min lord”).

Macmillan hade själv under andra världskriget på mycket nära håll sett hur britterna bidrog till att de Gaulle inte bara kunde leda befrielsen av Frankrike, utan också skriva in sig själva i världshistorien. Med mycket stora bokstäver.

Bland annat gjorde de två en lång bilresa i Algeriet 1943. Macmillan ska då ha badat naken i Medelhavet, medan generalen satt på en sten i oklanderlig uniform. En händelse som rimligen inte kan ha gått någon av dem obemärkt förbi.

Den 14 januari 1963 höll de Gaulle presskonferens i Élyséepalatset. Nyheten att Frankrike (de Gaulle) skulle säga nej slog ner som en rimligen hyggligt väntad bomb bland de 500 journalisterna och 300 övriga inbjudna.

1967 skulle han lägga in ett andra veto. Den här gången var den brittiska ekonomin ett explicit skäl. När pundet devalverades den 18 november var de Gaulle snabb att påpeka att Europas sjuka man inte kunde vara med. Nio dagar senare höll han en ny vetopresskonferens.

Britterna skulle inte bli medlemmar förrän de Gaulle var död.

Vad som hade hänt om den franske presidenten valt att ge historien en annan riktning vet vi inte. Kanske hade den brittiska ekonomiska mardrömmen under 1960- och 70-talen kunnat undvikas. Kanske hade britterna fått en centralare och mer aktiv roll i samarbetet än man fick när man väl blev medlemmar.

Relationen mellan Storbritannien och Frankrike fortsätter att kasta en lång skugga över EU in i våra dagar. Också efter brexit. Också för Sverige.

Av en historisk slump var den förste utländske gäst som de Gaulle tog emot efter vetopresskonferensen Tage Erlander. I sina dagböcker beskriver den svenske statsministern sin Parisresa som en stor framgång och mötet med ”generalen” som en upplevelse av ”enorma mått”.

de Gaulles bild av Sverige var betydligt mer besk. I Knut Ståhlbergs de Gaulle-biografi citeras de svar som presidenten förberett.

”Svenskar, norrmän, österrikare och andra önskar i hemlighet, och givetvis utan att tala alltför högt om det, att förhandlingarna med England misslyckas, och att allt för den skull för dem förblir som tidigare. På det viset blir de jämställda med engelsmännen.”

Av Erlanders dagbok att döma så framfördes inte detta vid deras möte.

Erlander hade redan hösten 1961 bestämt sig för att medlemskap inte var aktuellt för Sverige. Frankrikes veto löste onekligen en del problem. Frågan ställdes aldrig på sin spets.

Vid budgetförhandlingarna i sommar ska de Gaulles efterträdare ha slagit näven i bordet och beskyllt Holland och den nederländske premiärministern Mark Rutte för att vara ”de nya britterna”.

de Gaulle hade antagligen uttryckt sig mer elegant, men anklagelsen säger nog en del. Om Frankrike, men också om Sverige.

Nu är bordet vänt. Vi är med. Britterna är inte med. Sextio år av svensk Europapolitik baserad på brittiskt agerande och Frankrikes relation till Storbritannien står vid ett vägskäl. Mattan är bortryckt. Vi är inte längre jämställda med engelsmännen.

Eller för att citera Édith Piaf: ”Je repars à zero.” Vi kanske inte ångrar något. Men vi börjar på noll.