Hovnarrar

Men samtidigt som medier slår knut på sig själva för att förklara och placera in komiken i det politiska samtalet, är det det just medierna som förändrat komikernas sätt att påverka samhällsdebatten.

Medieforskaren Sara Ödmark har nyligen publicerat en avhandling, Jester, journalist or just jerk – the roles of political comedians in societal debate, vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Hon har tittat närmare på dem som med skrattets hjälp, frivilligt eller ofrivilligt, hjälper till att påverka den politiska dagordningen.

– Grunden för alla komiker är att de vill roa och underhålla. Humorn kommer först, i alla lägen. Sedan är det intressanta att titta på hur benägen en komiker är att bryta mot normer, berättar Ödmark.

– Rent generellt kan man dock säga att de är väldigt oberäkneliga rent politiskt. Det är oerhört sällan som de faktiskt har en tydlig politisk agenda.

”Humorn handlar i grunden om ett samspel mellan avsändare och mottagare. Det nya medielandskapet, särskilt med de sociala medierna, stör detta.”

För är det något som, enligt Ödmark, ändrats genom historien så är det medierna och deras sätt att föra humorn vidare.

– Humor handlar i grunden om ett samspel mellan avsändare och mottagare. Det nya medielandskapet, särskilt med de socia­la medierna, stör detta. Humorn hamnar i ett sammanhang som den inte var menad att hamna i, förklarar Sara Ödmark.

En händelse som Ödmark tittat lite närmare på är den uppmärksammade historien kring rapparen och komikern Mr Cool och dennes låt ”Knulla barn”, som ledde till en intensiv debatt om konstnärlig frihet. Efter protester i sociala medier plockades den bort från streamingtjänsten Spotify. Men först efter att den hamnat i topp över mest spelade låtar…

Det som hände med Mr Cool är, enligt Sara Ödmark, inte på något sätt unikt eller nytt. Tvärtom beskriver hon det som cykliskt, där politiska vågor följs av perioder där det blir häftiga diskussioner om vad man får skämta om och vilka ord som får användas.

– Mr Cool-exemplet var först en klassisk ”yttrandefrihet vs censur”-fråga, och den typen av frågor har debatterats i hundratals år. Sen flyttades hela diskussionen till att handla om influencers makt och själva ”cancelkulturen”, och detta samtidigt som etablerade medier rapporterade om detta med traditionell nyhetsvärdering som letar efter konflikt och kontrovers.

Hur etablerade politiker använder humor i samhällsdebatten är inte något Sara Ödmark tittat på i sin avhandling, där ligger fokus helt på komikerna, men hon konstaterar att det finns forskning att göra på området.

– Humor uppfattas av många som ett tecken på intelligens och att få folk att skratta skapar positiv uppmärksamhet. Samtidigt är skämtare lättare att avfärda. Det är en knepig balansgång för många politiker, plus att de ju dessutom måste ta ett helt annat ansvar för hur deras skämt landar, säger Ödmark.

– Är det något jag sett under mitt avhandlingsarbete så är det att komiker vill undvika just det där ansvaret, trots det enorma genomslag man har. ”Vi vill ju bara få folk att skratta”, är återkommande, men teori och praktik krockar rätt ofta. Vissa säger exempelvis att man inte ska sparka nedåt, men när de konfronteras med exempel på hur de själva gjort det, då är det inte lika fel. Det är lite som med tidningar och Medieombudsmannen. Man ska ha många anmälningar, men inga fällningar…