Katastrofer är inget nytt

Vem kan motstå en programserie som heter Historiska apokalypser? En tysk historiedokumentär på SVT Play. Redan i första avsnittet sitter jag klistrad.

Det handlar om Sodom och Gomorra. Först möter vi bibelforskare som berättar att Gud inte straffade invånarna i dessa städer för att de ägnade sig åt ”sexuell handling som förr ansågs avvika från det tillåtna eller normala, till exempel sex mellan homosexuella män”, vilket är ordlistans förklaring till ”sodomi”. Nej, de straffades för att de var främlingsfientliga och ogästvänliga, vilket under biblisk tid var ett svårt no-no. För att testa dem skickade Gud in ett par främlingar, som mycket riktigt möttes av spott och spe. De sökte skydd hos en barmhärtig själ som erbjöd mobben sina döttrar istället, men de nöjde sig inte därmed utan ville ha främlingarnas huvud på ett fat. Då fick Gud nog och jämnade städerna med marken.

Men har städerna funnits, och i så fall, var låg de? Efter mycket kartläsning, grävande och penslande hittar arkeologerna ett par städer som ser lovande ut. Benresterna som krafsas fram ur jorden ser ut att ha ljutit en våldsam död, slitits av på mitten, slungats mot väggarna av våldsamma krafter. Ja, snudd på … utomjordiska.

Vid det här laget tuggar man på naglarna.

Men som så ofta i serien lägger forskarna tålmodigt sitt pussel och kommer fram till att förödelsen som drabbade Sodom och Gomorra sammanfaller med vulkanutbrott, stoftmoln och explosioner motsvarande ett duktigt antal Hiroshimabomber. Och jag erinrar mig en lång artikel i Svenska Dagbladet av Lars Gustafsson. Jag läste den som tonåring, under ett åttiotal när kapprustningen gick glödhet och fredsforskarna skattade våra chanser att få uppleva år 2000 till femtio procent.

Balsam då för en apokalyptiskt sinnad gymnasist att läsa Lars Gustafsson, som påstod att människans självdestruktivitet stod sig slätt mot naturens egen. (Enligt en naturvetenskapligt spränglärd kompis var Gustafsson i stort sett rudis i ämnet, men överdjävlig på att framstå som vederhäftig, men det kan vi lämna därhän.)

I Historiska apokalypser får vi dyka ner på Nordsjöns botten och sila fram lämningarna efter det grönskande Doggerland som spolades bort när ett gigantiskt isblock rasade ner från Norges västkust, vilket gav upphov till en tsunami av episka mått. Vi får vandra runt bland mayafolkets ruiner och följa språkforskarnas fruktlösa försök att tyda deras skriftspråk, som knäcktes först på åttiotalet av en engelsk femtonåring.

Arkeologernas penslande frilägger den ena pusselbiten efter den andra. Mayafolkets härskare blev alltför gudalika för sitt eget – och imperiets – bästa. Människooffer och blodsutgjutelse garanterade rika skördar. Men efter en lång torka var deras förtroende förbrukat, rikedomarna plundrades och städerna övergavs.

Serien sätter samtidens undergångslarm i ett flertusenårigt sammanhang. Vi har varit där förr, och rest oss. Eller för att låta Lars Gustafsson få sista ordet, vilket han förmodligen inte hade motsatt sig: ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”