Läsarens egna bilder

Det finns ett antal filmatiseringar av Söderbergs verk och en av dem har fått klassikerstatus, dansken Carl Theodor Dreyers Gertrud. Men att filmatisera pjäser är något annat än att göra det med romaner.

Det är en gammal sanning att det kan vara enklare att skapa en lyckad film av en dålig roman än av en bra. En stark litterär text kan begränsa regissörens kreativitet. Howard Hawks beskrev Att ha och inte ha som Ernest Hemingways sämsta roman. Därför kunde han förhålla sig fritt till förlagan och flytta handlingen från Kuba till Martinique. Det blev en vacker kärleksfilm med Humphrey Bogart och den debuterande Lauren Bacall (de två blev snart ett par också i verkligheten). Verket var lika mycket inspirerat av Casablanca, där Bogart nyligen hade gjort succé, som av Hemingways roman.

Francis Ford Coppolas Gudfadern är en av de stora filmerna men Mario Puzos original är knappast en litterär klassiker. Daphne du Mauriers Rebecca och Fåglarna läses väl inte längre, men Alfred Hitchcocks versioner är lysande. I sina intervjuer med Hitchcock frågade François Truffaut honom om han var intresserad av att filmatisera Dostojevskijs Brott och straff. Hitchcock svarade bestämt nej; ”Crime and Punishment is somebody else’s achievement.”

Att det inte skulle gå att göra lyckade filmer av bra romaner är naturligtvis ingen absolut sanning. John Fords Vredens druvor är mästerlig, även om mycket som finns i John Steinbecks storverk är utelämnat. David Lean gjorde flera fina filmer byggda på romaner, bland annat en baserad på Dickens Lysande utsikter. Man kan också nämna Luchino Viscontis vackra Leoparden, efter Lampedusas verk.

Ytterligare ett exempel är Jan Troells tolkning av Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Men med den tycker jag också att det finns ett problem. När man läser om Karl Oskar, Kristina, Danjel och Ulrika är det svårt att inte se Max von Sydow, Liv Ullmann, Allan Edwall och Monica Zetterlund framför sig.

Som läsare vill man gärna skapa sina egna bilder.