Litterär snedfylla

Det började så fort Berlinmuren föll. le Carré gav sig i brist på den försvunna sovjetiska huvudfienden ut på jakt efter en ny uppsättning skurkar, och fann flera stycken – samtliga av dem hemmavid eller strax i närheten. Läkemedelsindustrin, Israel, brittisk eller tysk terrorbekämpning, vapenexporten. Framförallt har le Carré vänt sig mot allt som har med projektet New Labour att göra. I En känslig sanning går snart sagt halva textmassan åt att spy galla över Tony Blair. Då det inte förekommer några individer som får försvara Labours mittenvridning och undfallenhet gentemot amerikanska neokonservativa blir historien så outhärdligt platt. Det är inte längre konst som skapas, det är debatt. Insändarsidesmaterial.

När jag för några år sedan läste om Spionen som kom in från kylan (jag skrev förordet till en svensk nyutgåva) slog det mig hur otroligt väl den fortfarande håller. le Carré skrev den, påstår han själv, på några ynka veckor. Och visst, den är väldigt dialogtät. Som alla författare med fallenhet för pladder känner till så kan det gå undan när man låter rollfigurerna prata fram boken. Men ändå. Det kan vara ett av litteraturhistoriens tätaste kammarspel. Jag avgudar det.

Och så fortsätter han, i roman efter roman. Många är underbara, några lite märkligare. Kommunismens fall blir den stora brytpunkten. 1997 ger han sig i gräl med Salman Rushdie, en fejd som pågår fram till 2012 och knappast får le Carré att framstå som vidare sympatisk, eller ens intresserad av sådant som yttrandefrihet eller solidaritet med en kollega under dödshot.

Denna ständiga, eviga, outtröttliga jakt på fiender. Det må låta förbannat amerikanskt och fjantigt, men jag tror att en författare gör klokt i att också försöka identifiera goda ideal och stryktåliga hjältar, någonstans där ute i det fasansfulla landskap vi kallar vår hemplanet. Om man inte tror på någonting, om man inte vill någonting annat än att håna och bespotta, då uteblir det som trots allt är varje dramas bankande puls: konflikten. Att i trehundrafemtio sidor stå och skrika på sina motståndare är inte en konfliktskildring, det är en litterär snedfylla.

När Per Ahlmark 2011 utkom med memoarboken Gör inga dumheter medan jag är död! läste jag och recenserade den, och minns fortfarande min förtvivlade (folkpartistiska?) kluvenhet. Så länge Ahlmark, en man som hade stor betydelse för mig under mina stackars formativa år, håller sig till allmänna resonemang om tillvarons gräsliga villkor, om olust i större sällskap, om dödsskräck – så länge han skriver om livet är han fantastisk. Men så fort han går in på enskilda meningsmotståndare är det som om någon tar strypgrepp om hans uttrycksförmåga. Själv upplever han det givetvis inte så, utan säkert tvärtom: han författar dessa partier med uppenbar vällust. Man riktigt hör tangentsmattret öka i intensitet.

Tro mig, efter ett bokstavligt och bildligt talat drygt årtionde som krönikör vet jag hur mycket enklare det är att smula sönder en fiende än att söka förmedla någonting konstruktivt, eller åtminstone någonting som kan vara värt att läsa på nytt när det gått fem år. I gamla texter ser jag redan på första meningen vilken kategori det rör sig om. Thomas med tungan uträckt eller Thomas med pannan i djupa veck?

Jag hoppas att det jag nu fått sagt om två av mina förebilder kan räknas som konstruktivt. Tjurigt, jovisst. Men inget kan göra en så irriterad som människor man älskar.