Nu är det studierektorns tid

Tbilisi behöver byggas om. Trafiken är olidlig och det råder kraftig brist på gångstråk, parker och andra urbanitetens oaser. Men vad tillkännager regeringen några veckor före valet? Att de nya satsningarna istället ska komma landsbygden till del. Problemet med huvudstaden, menar premiärministern, är att för många har flyttat in. Får man dem att flytta tillbaka ut på landet igen har man slagit två flugor i en smäll – och till en betydligt lägre kostnad.

Alltså ska vägar byggas, broar renoveras, tunnlar grävas. Skidturismen har enorm potential i detta land, men då behövs snöröjning av vägarna och stabil elförsörjning året runt på de mest avlägsna platser. Uppe i Tusheti, mest berömt för sina får och ostar och sitt Hobsalaliknande landskap, övervintrar kanske trettio hushåll – de övriga, tusentals människor, spikar igen stugorna och tillbringar det kalla halvåret på låglandet. Regeringen kallar detta för såväl slöseri som tragedi och lovar att ge förutsättningar för en levande landsbygd även i bergstrakterna.

Regionalpolitiken lever och frodas, således, i världens friaste före detta Sovjetrepublik. (Friare än Baltstaterna? Ja. Georgien har exempelvis sin egen valuta.) Inte nog med att landets premiärminister låter som en gammaldags centerpartist – han och hans koalition Georgian Dream gick dessutom och vann valet i oktober med osedvanligt god marginal. I en ung demokrati är det förstås ett sundhetstecken att en sittande regering alls blir omvald: det vanliga är annars att stora omvälvningar sker varje gång det rastlösa folket får ge uttryck för sin otålighet med det halvfärdiga samhällsbygget.

Det som hände denna gång var att det tidigare maktpartiet UNM, Micheil Saakasjvilis parti som fortfarande dyrkas förutsättningslöst av amerikaner som aldrig satt sin fot i landet samt av Carl Bildt, försökte göra valet till en folkomröstning om det förflutnas personstrider. Saakasjvili själv, numera guvernör i Odessa, hotade till och med att återvända till hemlandet i händelse av en valseger.

Utan Saakasjvilis hektiska tid vid makten (2003–2012) hade Georgien varit lika genomkorrupt och skittråkigt till vardags som alltjämt dess grannländer; karln uträttade storverk. Men georgierna är just nu inte på humör för fler revolutioner. De vill ha stabilitet, om så till priset av en regering som är långsam, ofta onödigt försiktig och alltid smått diffus. Översatt till tidlösa svenska förhållanden: hellre Torbjörn Fälldins mumlande omsorger än den hätska Stureplanscentern.

Även i en annan nyligen befriad del av Europa, Storbritannien, blåser gammaldags vindar – unkna sådana, enligt belackarna. Theresa May har tagit över ett land som mot hennes milda inrådan röstade för att lämna EU. Hon verkar tolka utgången som ett rop på mer av nationell självhävdelse och mindre av blankpolerat multikulti-babbel. I ett slag har britterna därmed gjort sig av inte bara med Bryssel utan med arvet efter Tony Blair och David Cameron. Skolans charmgossar fick sina chanser; nu är det studierektorns tur. Det är inte utan att man fäller en tår av lycka.

Men kanske får det plats en liten sorg också. Paradoxen är nämligen slående: Tänk om britterna hade skickat May istället för Cameron till vårens förhandlingar i Bryssel! Hon hade krossat övriga mötesdeltagare – inte bara det, hon hade pulvriserat dem och malt ner dem till belgisk våffelmix. Så hade hon återvänt till London i triumf och vunnit folkomröstningen för att stanna kvar. I ett bättre EU.