Och där står vi alltså

Imorgon går Sverige till val. Prefixet ”ödes- ” har dammats av. Igen. Om detta svävar Kina i okunnighet. På vägen hem från panelsamtalet hade jag sällskap med en grekisk och en tysk kollega. Det var lördagskväll. Mellan tjugofem och trettio grader. Unga flamsiga människor myllrade runt uteserveringarna. Greken pratar god kinesiska – på frågan om han pratar flytande mandarin rycker han på axlarna och svarar att inte ens kineserna gör det – och han berättade om hur han en gång frågade några unga kineser om ”demokrati”, och de stirrade oförstående på honom. De visste inte vad ordet betydde. ”Frihet” visste de vad det var, och tyckte att de hade. Men ”demokrati”? Greken förklarade processen med allmänna val och rösträtt. De såg måttligt imponerade ut. På sätt och vis har vi också demokrati, tyckte de, eftersom det ibland är partikongress och val av ordförande och så. det är lätt att bli pösig och överlägsen. I väst pratar vi om ”demokrati” med snudd på religiös hänförelse, som om det är ett system som nått sin fulländning och är bortom all diskussion. Förutom när folket väljer ”fel”, som i Ungern, USA och Storbritannien. Och kanske i Sverige imorgon. I Shanghai lyssnar vi på föredrag av gamla stötar som berättar om vardagslivet på 1960- och 70-talen. Ransoneringarna. Trångboddheten. Åtta familjer som samsades om ett köksbord, för att inte tala om toaletten – man fick upprätta scheman för familjernas besök, med en nödklausul för brådskande ärenden (tacksamt skrockande från publiken, ingenting livar upp ett simultantolkat föredrag som lite hederlig dasshumor). Idag är Shanghais gator fyllda av elmopeder, knäpptysta fordon som kommer susande som attackerande hajar i mörkret, och som innebär att mycket som man förknippar med en 25-miljonerhövdad stad – buller och avgaser – lyser med sin frånvaro. Tunnelbanan är hypermodern och rullar på utan köer, trots att alla väskor rullas genom en securitymaskin. Jag närmar mig här en flitigt upptrampad och innerligt tröttsam genre – svensk på besök i diktatur som förundras över hur väl allt fungerar och hur sorglös lokalbefolkningen verkar – men allt eftersom det svenska ”ödesvalet” närmar sig tänker jag på min ungerska kollegas skräckhistorier, om hur Viktor Orban sopade hem valsegern med överväldigande majoritet och sen dess ägnat sig åt att köpa upp tv-stationer och hetsa mot ”liberaler” som honom själv; hur han på grund av sina åsikter frysts ut från alla statskontrollerade medier och nu får förlita sig på sin ”fan page” på Facebook för att kunna kommunicera med sina läsare. Och jag tänker på den minsta enheten i samhället, nämligen familjen, och hur vi förfasar oss över alla familjer där inte föräldrarna har sista ordet, utan överlämnar beslutet åt hela gänget, stora som små, medelst handuppräckning. Föräldrar som samlar barnaskaran och frågar, exempelvis, vart tycker ni att vi ska åka på semester i år? – Månen, svarar treåringen. – Hawaii, svarar tolvåringen. – Enköping, svarar den andra föräldern, och försöker låta entusiastisk. Vi tar det som något självklart att föräldrarna fattar beslutet, eftersom de har koll på sånt som treåringen och tolvåringen inte kan förväntas ha koll på. Ekonomin, restiderna et cetera. Men den demokrati vi har idag är en familj där alla har en röst, och det är fritt fram för tolvåringen att uppvigla sitt lillasyskon. – Mamma säger att vi inte har råd. Men hon ljuger. Jag har själv sett hur mycket pengar de har. – Dessutom är de inte våra riktiga föräldrar. Jag såg det i ett brev som de hade glömt framme. Hur handskas den goda föräldern med semesterplanerna? Gissningsvis genom att fatta beslutet, men att väl på plats i Enköping försöka klämma in ett besök på ett äventyrsbad där det finns plastpalmer och till kvällen bjuda på en Zingo med paraply i, och medan alla ändå sitter på balkongen kan man titta på månen och öppna en medhavd bok och peka ut olika kratrar och hav på den gulvita rundeln – på så sätt får barnen känna sig lyssnade på, och att deras föräldrar gick dem till mötes så långt det lät sig göras. Och därigenom blir alla glada och nöjda. Eller åtminstone inte förbittrade. Vi förväntar oss att den goda föräldern kör över barnen när det behövs, eftersom de är barn. Men rösträtt ges åt alla som fyllt arton, och rösterna kan fiskas av alla som lär sig att tala till våra högsta eller lägsta sidor. Och hur frestande det än kan vara att – som i Kina – styra nationen enligt samma principer som den goda familjen är kruxet att när man en gång avhänt sig demokratin är den svår att ta tillbaka. Och där står vi alltså.