På andra sidan nätet

Utifrån mina förutsättningar var det nämligen ett oerhört korkat val av sport. Att som 52-åring kliva in på en bana, fullkomligt befriad från bollsinne och utan att någonsin ha hållit i ett tennisracket, kändes som att skicka någon med tandläkarskräck till en multipel rotfyllning.

32-årige Vlad på en kommunal bana i västra London, som hade dragit nitlotten att träna mig, såg förtvivlad ut när jag beskrev läget. Själv kan jag inte minnas när jag sist var så i grunden generad. Det kändes otillåtet, nästan farligt, att visa sig så fullkomligt värdelös. Man riskerar ju att i sin helhet reduceras till värdelöshet. Så tänk-känner duktiga flickor och pojkar, oavsett ålder.

”Varför spelar du inte padel? Det är mycket lättare.” Har flertalet vänner hunnit undra sedan den där augustidagen i Barnes. Det är en berättigad fråga. Såklart jag borde valt padel. Men när den tanken dök upp var det redan för sent. För mot all rim och reson (sannolikt även i strid med Vlads fromma förhoppningar) förälskade jag mig omedelbart och handlöst i tennisen.

Eller snarare blev jag besatt. Kort efter min premiär på banan slog jag sönder en glaskanna i köket under en nattlig Youtube-lektion. Under vintern har jag spelat i regnjacka, vantar och mössa på mörka utebanor. British noir har bytts ut mot tennis-tv och jag har haft vår schäfer ylande vid banan när jag borde tagit henne på promenad.

Det är rimligt att fråga sig vad som händer när sånt händer. Rent psykologiskt. Vad är det jag håller på med? En person som skrivit otaliga texter om den djupa kontaktens betydelse, det uppriktiga samtalet med andra människor. Hur vi undviker och misstar vår längtan, istället för att vara modiga och se varandra i ögonen. Jag tror fortfarande det är vad livet går ut på.

Varför blir en sån person förhäxad av gula, mycket svårkonverserade, bollar?

Paradoxalt nog, tror jag, därför att ingenting alls möter på andra sidan. Min kärlek till tennisen är varken besvarad eller obesvarad.

Ingen har en åsikt om att jag älskar för mycket eller för lite. Om jag är arg, nöjd eller ledsen. I inlärningens ögonblick finns bara relationen till mig själv. Jag får ösa på med hur mycket valpig glädje jag vill, eller vara hur orättvis mot mig själv som helst. Den enda jag möter i mina egna rörelser är mig själv.

Utan att be om lov härmar jag proffsen i Youtube-klippen. Försöker utan hopp, men med stor koncentration, förmå min kropp till samma sak. Göra någon annans till mitt, på mitt sätt. Integrera inte en motparts kvaliteter, utan mina egna.

När bollen flyger upp i himlen för hundrade gången, eller jag slår rakt i luften istället för en smash, befinner jag mig trots outsäglig frustration på en lyxig mental plats. Där jag ostörd kan leka och tampas med de nycklar som behövs för att skapa verklig närhet med andra när jag väl kliver av banan.

Jag menar de krångliga nycklarna. Dem man famlar med vid en stängd dörr. Som inte går in i låset eller är tröga att vrida om: Som motsvarar att släppa egot fullständigt. Att agera utifrån lugn övertygelse mitt i stormen. Att glömma varje misslyckande och hantera nästa slag (eller interaktion) som en möjlighet obelastad av det som föregått.

Att se världen, bollen den andre här och nu. Annars flyger de obönhörligen förbi och spelet är slut.