Pang bredvid rödbetan

Om begravningen sades det att Jan Guillou bar blå jeans och att det var en fin och ljus tillställning, därtill välbesökt eftersom Anders Ehnmark var mycket omtyckt.

En reporter från Expressen, där Ehnmark medarbetade under sju decennier, frågade gästerna vad han betytt och Göran Rosenberg beskrev honom som stor stilist men också stor livskonstnär, medan Guillou framhöll humorn – som regel en bristvara bland kamraterna på Folket i Bild-redaktionen under de allvarstyngda sjuttiotalsåren.

Jag kan inte säkert veta, för jag träffade aldrig Anders Ehnmark och upptäckte honom sent. Böckerna om Tocqueville och Geijer läste jag först häromåret, den klassiska om Machiavelli under påskhelgen.

Det är framförallt förmågan till ironi jag fascineras av, urskiljandet av det inte så allvarliga i det mycket allvarliga. Ironin är det centrala.

Med ironi avses inte jargong eller tvärtomspråk eller sarkasm. Sarkasm är, för att låna från Dmitrij Sjostakovitj i Julian Barnes The NoiseofTime från häromåret, ironi som förlorat sin själ.

Riktig ironi är någonting annat, mer omfattande och mer svårmätt – på en gång samhällsanalys och livshållning, fast metod är förmodligen ett bättre ord.

Man äger den sällan som ung, utan utvecklar den med åren som ett slags anpassning till den smygande men obönhörliga insikten att konstanterna – de oföränderliga villkoren – är fler än variablerna (de föränderliga) och att variablerna därtill bildar invecklade mönster som är mycket svåra att avläsa, både på förhand och i efterhand.

Christopher Hitchens, den engelske pennfäktaren vars intellektuella resa från yttre vänsterkanten till en egen, svårdefinierad plats i mittfåran påminner mycket om Ehnmarks (de verkade även i samma genre), framhöll det ironiska kynnet som främsta värn mot det bokstavliga, trista och totalitära. För honom, liksom för Sjostakovitj hos Julian Barnes, var ironin på blodigt allvar, ett verktyg i en kamp om villkoren, men också det vackraste. ”The gin in the Campari”, som han sa.

Det ironiska kynnet är underfundigt och ödmjukt, men aldrig bergsäkert. Därför ej heller ursinnigt, vilket är skälet till att det ofta antas sakna förmågan att ta saker på allvar. Det är ett missförstånd, det gör den, men under små former. Det knyter inga nävar, håller inga brandtal och sätter inga utropstecken. Ironi kan inte omskrivas i imperativ.

Det ironiska kynnets sammanhållande element är insikten att verkligheten oftast gör våld på teorierna, samt omfamnandet eller åtminstone accepterandet av den insikten. Ironi uppstår i mellanrummet mellan orsak och verkan, mellan det som avses och det som blir. Den leker kurragömma med kausaliteten.

Anders Ehnmark hade ett uttryck för det där: Pang bredvid rödbetan, sa han. Inget är spikrakt, det mesta krokigt. Därför kan man aldrig riktigt veta. Det är hemligheten.