Liberalerna jagar sin identitet

I år fyller liberalerna 10 år – partinamnet alltså, inte partiet. Det var i november 2015 som partiet bytte namn, från Folkparti­et Liberalerna till Liberalerna.

När ett parti byter namn är det som regel för att det vill bryta med det förflutna och framhålla en förändring. Bondeförbundet ville markera att man inte var en intresseförening för lantbrukare och bytte till Centerpartiet. Högerpartiet ville tona ned intrycket av högerspöke, och lyfta fram den modererande kraften i Moderaterna. Vänsterpartiet Kommunisterna ville göra sig av med kommunisterna. Kristen Demokratisk Samling ville inte framstå som en frikyrklig församling och förvandlades till Kristdemokraterna.

I Folkpartiet Liberalernas fall var det – som så ofta med detta parti – precis tvärtom. Den logik som präglar andra partier är inte alltid tillämplig för detta parti.

Namnbytet berodde alltså inte på att man ville ta avstånd från något i den egna naturen. Om andra partier bytte namn för att distansera sig från sitt förflutna fanns inte ett spår av detta i Folkpartiets fall, ingen skam över historia eller ideologi, utan tvärtom en helgjuten stolthet. Eller som Jan Björklund sammanfattade skälet till bytet, att ”ytterligare betona vår liberala identitet och värdegrund”. I en tid då ”hoten mot liberala värderingar” var större än på mycket länge, ville partiet betona behovet av liberalism i Sverige – och världen.

Genom att byta namn till ”Liberalerna” skulle partiet bli ännu mer av sig själv. Och det enda problemet med ordet ”folkpartist” var att det trots partiets stolta historia, och ett ”dna” genomsyrat av liberalism, inte var en perfekt synonym till liberal. Björklund konstaterade med den ödmjukhet endast en folkpartist kan besitta: ”Vi har inte monopol på liberalism i Sverige och tänker inte heller göra anspråk på det, men det är bara vårt parti som har liberalismen i vårt dna.”

Så talar ett parti med gott självförtroende. Haken är bara den att alldeles oavsett liberalernas historiska företräde till liberalismen är det idag rätt många partier som säger sig stå för demokrati, marknadsekonomi och sociala reformer. Och även om Liberalerna ser sig som överlägsna uttolkare av dessa företeelser, står detta förhållande inte alltid helt klart för väljarna, eftersom dessa inte alltid är så intresserade av ideologiska dna-molekyler. Om partiets avsikt var att framträda tydligare, mot en hotande fond av mer eller mindre illiberala idéer, har effekten snarare blivit den motsatta: partinamnet drunknar när flertalet partier bekänner sig till liberala värderingar. Inte ens partiets symbol, den vackra blåklinten, fick vara kvar.

Kraften i namnbytet verkar också ha blivit mindre än man hoppades, och hotet mot liberala värderingar har inte direkt minskat, trots detta folkpartistiska alexanderhugg. Däremot verkar det uppmuntra till ännu mer eldfängd diskussion om vad liberalism egentligen är.

Liberalerna kan vara det enda parti där till och med sittande partiledare ifrågasätter det egna partinamnet. Han har sagt att det var något förhastat att byta namn på det gamla Folkpartiet, och att han själv kanske inte skulle ha valt att byta.

Liberalernas huvudsakliga problem ligger väl djupare än namnet, men historien speglar likväl ett problem partiet har: dess förtvivlade jakt på tydlig identitet. Alla partier svänger, men få gör det lika ofta och med sådan principiell tydlighet vid svängandet som Liberalerna. Det är som om man vill försäkra sig om att ingen väljare ska kunna missa partiets tankeskiften. Och om partiet för tio år sedan tog avstånd från såväl SD som S, har man sedan dess hunnit med ett grundligt samarbete med bägge två, om än inte samtidigt.

Idag torde en liberal se hoten mot liberala värderingar som större än på länge, inbegripet 2015. Kanske är det då dags för ett namnbyte igen, om inte för världens skull, så för partiets? Ett anspråkslöst förslag till gratulationsgåva vid jubileet i november skulle därför kunna vara ett nytt partinamn. Kanske Folkpartiet? Och med det, en riktigt stor bukett blåklint.