Så dags nu

när jag arbetade på kvinnojouren på 1980-talet var hedersförtryck något välkänt. Jourerna och liknande stödverksamheter kontaktades av panikslagna unga kvinnor, som inte hade någonstans att ta vägen. Av exempelvis skolkuratorer eller socialtjänsten fick flickorna ofta rådet att åka hem och prata med sina föräldrar. Säkert menade de som försökte stötta flickorna väl, men de svenska myndighetspersonerna var helt marinerade i sin egen kulturella kontext och begrep inte – eller ville inte förstå – vidden av det förtryck de hjälpsökande levde under. Hemmet var ju den farligaste platsen för dessa flickor och unga kvinnor; att återvända hem kunde vara förenat med livsfara.