Så heter det inte

Varsågoda? En trevlig artighetsfras, förvisso. Det är bara det att jag sitter där utan sällskap.

– Tack, men jag är här ensam, replikerar jag, i hopp om att min antydan till språklektion skall både uppfattas och tas på rätt sätt.

– Hoppas att ni får en trevlig kväll ändå, blir kommentaren.

Förmodligen hade det varit artigast av mig att bara säga ”tack” och mumsa i mig min smörgås. Men skolfröken i mig vill inte släppa detta tillfälle till undervisning. Inte heller tål min kärlek till modersmålet ett så klumpigt språkbruk. En viss omsorg om inrättningens fortsatta väl spelar också in: risken hade varit överhängande att den anställde unge mannen hade fortsatt med sin språkliga fadäs och därmed befläckat restaurangens goda rykte. Så diskret och försynt jag kan upplyser jag om att pluralformen ”varsågoda” riktar sig till flera personer och inte en. Min nyfunna elev svarar:

– Ja, det vet jag; jag ville bara vara lite artig.

– Fast, fortsätter jag, den artigheten faller ju platt eftersom formuleringen är felaktig.

Nej, han håller inte med, utan framhärdar att han har rätt. Det är så han har lärt sig och det är påbjudet i branschen att vara artig mot gästerna, vilket man är om man säger ”varsågoda”.

När jag förstår att jag inte kommer längre avbryter jag min språklektion, ångrande att jag överhuvudtaget påbörjade den. Trots min ansträngning att framföra påpekandet på ett trevligt sätt, blev situationen olustig. Trots min ängslan att verka påfluget oförskämd, var det jag som blev mästrad.

Så händer det igen, på ett kafé i Lund. Baristan serverar mig mitt te med ordet ”varsågoda”. För en sekund tvekar jag om jag skall ta upp saken. Dock tar jag en smula mod till mig och säger:

– Ursäkta, jag vill inte vara ofin, men det heter ”varsågod”.

Inte heller den här gången vinner min rättelse något gehör. Den anställde försvarar sitt ordval med följande mening:

– Jag ville bara vara lite artig.

– Men det är ju inte artigt, bara konstigt, försöker jag. Säger du också ”Fröken, vad ni är vackra”?

– Nej, det är inte alls samma sak, menar han.

Jo, det är just vad det är. Men vad hjälper det när hans poäng är följande:

– Jag skulle aldrig säga ”fröken” till någon. Det känns inte särskilt jämställt och därför inte artigt.

Goddag – yxskaft.

Att mina försök till upprätthållande av korrekt språkbruk inte har burit frukt inser jag när jag, tredje gången gillt, möts av detta otyg, den här gången i cafeterian på min arbetsplats.

”Varsågoda”, säger mannen bakom disken när jag köper mitt kaffe. Vad skall jag säga? ”Å, vad herrn är artiga idag!”

För att inte ångra mig efteråt håller jag tyst och låter det hela passera – men ångrar det också. Istället bestämmer jag mig för att omsätta mina iakttagelser i en krönika. Ni har just läst den. Varsågoda.