Sköna maj, välkommen!

Om man ber någon rita ett träd är det sanno­lika resultatet en rak stam med bulligt lövverk. Ändå är detta grönskande träd en tidens minoritet – för sanningen är ju den att de flesta lövträden i Sverige (dock beroende på breddgrad, såklart) bär löv i knappt sex månader, resten av året är de kala. Detta tycks vara en verklighet vi har lite svårt att acceptera.

Det sägs om både britter och svenskar, lite föraktfullt, att vi gärna pratar om vädret. Delvis fyller ju beteendet en social funktion, ett sätt att enkelt inleda ett samtal med en medmänniska, vare sig det handlar om en främling, kollega eller vän. Men är det inte också fullkomligt befogat med klimat som våra?

I skrivande stund har vitsippor och blåsippor gjort gemensam debut i de uppländska skogarna. Körsbärsblom och magnolia står fagra i parkerna. Vid publicering har nog häggen slagit ut – kanske är den redan passé – och säkert har syrenen börjat sprida sin ljuvliga doft i stad och land. Efter vårvinterns bitande vindar, torra gräs och kala grenar är det inte så konstigt att man vid åsynen av de ljusgröna musöronen på björken, eller kanske den första maskrosen, kan bli lätt tårögd.

Det är helt enkelt svårt att inte brista ut i sång när våren kommer. Allt faller åter på plats – träden får de löv som det är meningen att de ska ha. Repliker som ”det är så skönt ute nu!” blir liksom obligatoriska.

Och alla vi som pratar om väder och vind är i gott sällskap av diktarna. Majbrasorna må redan ha slocknat, men jag avslutar med några rader av Johan Ludvig Runeberg:

Sköna maj, välkommen / till vår bygd igen! / Sköna maj, välkommen /våra lekars vän! / Känslans gudaflamma / väcktes vid din ljusning; / jord och skyar stamma / kärlek och förtjusning; / sorgen flyr för våren, / glädje ler ur tåren, / morgonrodnad ur bekymrens moln.