Vår längtan drunknar i strömningstjänsternas överflöd

Allt som oftast finner jag mig själv modstulet irrande mellan strömningstjänsterna, på jakt efter en gammal filmfavorit. Till exempel Tom DiCillos obetalbara Living in oblivion från 1995, där Steve Buscemi spelar en mysflummig independentregissör som mer eller mindre välförtjänt drivs till nervsammanbrott.

Men var hittar jag den? Alltid på någon tjänst jag inte har. Vilket leder till att jag tröskar mellan de abonnerade menyerna och tvingas välja något som åtminstone inte väcker avsmak.

Vilket kan vara svårt nog.

Med risk för att låta senilt knarrande med gungstolen tänker jag ibland på vilka stora ögon jag skulle göra om jag som fjortonåring år 1977 fick tidsresa till dagens datum.

Allt som gjorde mitt fjuniga liv värt att leva – musik, litteratur och film, i den ordningen – var ett evenemang, något man sparade och gnetade till och som föranledde långa bussresor. Lp-skivorna kostade en månadspeng, och dem köpte man inte hur som helst utan provlyssnade i butikens hörlurar innan man slog till. Filmerna fanns på biografer, och det var så högtidligt att man satt kapprak redan under reklamfilmen. Litteraturen fanns på biblioteken eller i enstaka fall i pocketställen.

(Och vad kärlekslivet beträffar – hade Tinder funnits när jag var fjorton hade telefonen kunnat sys fast i handen på mig.)

Jämfört med 1977 lever vi i Schlaraffenland.

Ändå tänker jag ibland på uttrycket ”be careful what you wish for” (och den ofta utelämnade fortsättningen ”because you might just get it”).

Ingen vet säkert varifrån det härstammar. Är det från Aisopos fabler? Eller ett gammalt kinesiskt ordspråk? (Ständigt dessa kineser.) Eller är det en tillyxad variation från Goethe, som ska ha sagt: ”Var försiktig med vad du önskar i din ungdom, för du kommer att få det i medelåldern?”

Många medelåldringar har nog ett och annat att säga om saken. Men i mitt fall stämmer det, åtminstone när det gäller kulturkonsumtionen.

Å andra sidan: varje ny innovation som skräddarsys efter våra önskningar, och därefter dränker oss i miljarder låtar, filmer, texter och potentiella partner kanske också dränker vår lust till alltsammans.

På sistone har jag kommit på mig själv med att känna ett tilltagande äckel inför den digitala tjänstvilligheten. Det känns som att sitta på en restaurang där servitören häller upp en skvätt rödtjut åt mig att smaka av, och när jag nickar gillande tar han mig i hampan, leder ut mig på bakgården och knuffar ner mig i en femtiometersbassäng fylld med det där rödtjutet.

”Bästa”-listan på Spotify, där jag under åratal gnetat ihop pärlor och rariteter, från Sibelius till Soundgarden och hela vägen tillbaka, har blivit fadd och kvalmig. Och om någon välmenande läsare hör av sig och tipsar om var jag hittar DiCillos film kommer jag att känna hur något dör i mig.

Oavsett om varningen kom från Aisopos, kineserna eller Goethe så fick de rätt.

Jag drar mig numera för att önska mig någonting, eftersom det inte kommer att dröja länge innan jag berövas möjligheten att längta efter det.