Utrotade av byråkratin

Har ni märkt att gungorna blivit färre? Om något är för bra för att vara sant är det som bekant inte sant, och gungorna är väl helt enkelt för bra – och roliga – för att få fortsätta vara sanna, denna geniala konstruktion av nedhängande stänger eller rep, nedtill förenade med ett sittbräde (SAOB).

När etnologen Mats Rehnberg år 1949 skulle reda ut gungans historia, påpekade han att gungan verkar ha setts som så självklar att få brytt sig om att skriva om den. Men en del vet man: så långt tillbaka som 1500-talet verkar olika former av gungor ha varit allmänt förekommande, inte sällan som ett nöje för vuxna, något av den tidens karuseller. Och under 1800-talet växte den fram som en självklar ”parkutrustning” vid prästgårdar och herrgårdar.

Det är något i gungan som snuddar vid det existentiella: den sällsamma känslan av att sväva fritt, en påminnelse om apan i oss, som kastar sig mellan träden. Så har gungorna ofta också hängts i träd, som en bekväm grenutväxt.

I barnböcker vimlar det av gungor. Men också konstnärer med äldre målgrupper har lockats av gungans särpräglade väsen: tänk Fragonards koketta rokokodam som gungar sorglöst utmanande. Eller, 100 år senare, Renoirs bild av en grupp människor som står samlade runt en gunga. Det är talande att ett par av rokokons och impressionismens mest kända verk föreställer just gungor, dess lätthet är så i samklang med just den känsla som dessa konstriktningar ville uppnå.

Dagens gungor är inte alltid så vackra: formkurvan går från smäcker och elegant till bastant och mindre elegant. Under min egen barndoms 1970-tal var lekparkerna fulla av bildäck fästa i kedjor. Inte så vackra, men roliga. Det säger något om den tidens välvilliga inställning till bilen att dessa, numera utmönstrade, kemikaliemonster fick göra tjänst bland lekande små barn. Men med eller utan bildäck, under alla de lekparker 1900-talet byggde var gungorna en självklarhet, bara sandlådan var lika fundamental.

Numera lever gungan farligt. Härförleden tog Sveriges Radio upp frågan, och en kommunrepresentant fick förklara det problematiska med gungor. Hon var inte nådig: Att gunga är en statisk aktivitet utan pedagogiskt värde. Gungor ställer krav på förskolepersonalens närvaro. Barnen tycker om att gunga varför det uppstår köer. Gungandet är inte tillräckligt stimulerande för barnens fantasi. Gungorna innebär säkerhetsrisker. I rådande utemiljöprogram finns heller ingen kravställan på gungor.

Ingen kravställan på gungor. Den som till äventyrs trott att gungorna skulle vara fredade från samtidens byråkrati får tro om. Kommunrepresentanten kan förstås inte rå för detta, hennes resonemang speglar bara tidsandan, och den skulle kunna sammanfattas som: Trygghet och enhetlighet framför allt, nytta framför resten. Med tillägget att lek minsann inte är att leka med.

Gungan strider mot så mycket av vår tids krav och förväntningar, fritt flygande, fram och tillbaka rör den sig, planlöst, utan mening eller mål.

Till skillnad från 1800-talets trädgårdar är 2000-talets lekparker strikt reglerade. En forskare från Sveriges lantbruks­universitet, Märit Jansson, konstaterar att det självklart inte är dåligt med säkerhetsstandard, men hon ser ett problem i att de kan skapa så mycket rädsla att man måste ”såga bort grenar från klätterträd”. Eller ta bort gungor från lekparker, frestas man tillägga.

Man skulle önska sig en motrörelse här, som inspireras av den stora spridning gungan en gång hade, till glädje för både barn och vuxna. Vårt land är sällsynt rikt på träd. Varför inte sätta upp gungor i träden här och var. Vad finns det som hind­rar detta?

Massor. Förstås. Säkerhetsstandard och lagstiftning är allvarliga saker. Gungorna och träden måste ha säkert avstånd till andra gungor och träd, till staket, vägar, och trafik (såväl laglig som olaglig), ha ett tillräckligt sviktande underlag, regelbundet inspekteras, vara tillgängliga för alla, vara tillräckligt pedagogiskt värdeskapande. Och så vidare. Men man kan väl få önska, lagom planlöst? Det är ju snart jul.