Vad menade Wiehe?

”Dom säger, Andersson är arbetslös för att han inte hänger med/Och att Pettersson sover utomhus för att fabriken har lagts ner/Och att Nilsson är för gammal och lilla fröken Fridlund är för ung/Och att Ingalill är hemmafru för att familjen har köpt en hund”

Uppräkningen fortsätter i andra och tredje versen. Kenta som lånar bilar för att världen är för trång. Bosse som blåser kassaskåp för att det blir sån härlig smäll. Det ena olycksödet efter det andra. Sen kommer refrängen:

”Men ta dom tillsammans/Då är dom en grupp/Då får man söka svaren nånstans mycket längre upp/Och bara tillsammans kan dom ta strid/så dom kan ändra sina villkor och bestämma sina liv”

Jag vet inte hur många gånger jag hört låten. Gissningsvis ett hundratal. Som minsting fick jag ärva storasyskonens musiksmak, även om den var fransig och omodern.

En hel värld kommer tillbaka. Kamratpostens reportage från ”tredje världen”. Låneböckerna av historieätaren Sven Wernström och snuskhummern Hans-Eric Hellberg. De skäggiga barnprogrammen på TV 2.

Fyrtiofem år senare infinner sig frågan: Hur menade Wiehe?

En hemmafru, en arbetslös fabriksarbetare och en biltjuv. De har uppenbarligen hamnat på en plats i livet som de inte trivs på. Om man buntar ihop dem till en ”grupp” kan de alltså ”söka svaren nånstans mycket längre upp”. Var då? Och svaren på vad?

Under det inte överdrivet glada 70-talet fanns det ett uttryck som ibland användes raljant, ibland på fullt allvar: att ditten och datten var ”samhällets fel”. Framförallt att folk gick ner sig i missbruk eller hemföll åt kriminalitet. I min mellanstadieklass fick vi besök av kåkfarare med bläckiga tatueringar på underarmarna. Vi lyssnade andlöst till deras berättelser, och vi ville ta med dem hem, pressa ner dem i våra marsvinsburar och ösa vår ömma omsorg över dem.

Det här var, som det brukar heta, formativa år. En världssyn murades, sten för sten, låt för låt. Få saker är så svåra att få syn på när man befinner sig mitt i dem som ens samtid. Eller för att låna från Olof Lagercrantz: ”När jag betraktar mig själv över de tjugo årens klyfta, ter jag mig ofta löjlig. Vad är det för underlig framåtlutad och sammanbiten vandring den där mannen mellan femtio och sextio år, som bär mitt namn, företar? Jo, nu minns jag! Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte.”

Mitt i samtiden finns så mycket som är självklart, och som man inte ser någon anledning att ifrågasätta, eftersom ingen annan gör det. Först långt senare, när muren plockats ner, kan man se tillbaka på det som gått förlorat och längta efter att vandra runt i den svunna samtiden, som på ett museum.

Det är kanske därför texten till ”Andersson & Co” plötsligt inte lämnar mig någon ro.

Först nu ser jag de uppenbara religiösa beröringspunkterna; längtan efter att lyfta ansvaret från de egna axlarna, slippa alla trassliga funderingar och istället ”söka svaren någonstans mycket längre upp”. Frestelsen att hänskjuta makten till en allsmäktig Gud vars vilja är outgrundlig, eller till ”samhället” eller – som det heter i den nya sköna språkdräkten – ”strukturerna”.

Kommen så här långt tycker jag att ämnet lämpar sig för en krönika i denna tidskrift. Så jag börjar skriva. Det rullar på bra. Jag drar mina slutsatser, det blir rappt och raljant.

Ändå är det något som gnager i bakhuvudet. Efter ett tag bryter det fram: Varför ringer jag bara inte Mikael Wiehe och frågar vad han menade med texten, istället för att sitta och göra mig skarpslipade föreställningar därom?

Så jag gör det.

Vi pratar i tre kvart. Han säger att texten till ”Andersson & Co” inte tillhör hans starkaste, men vad han menade med sitt ”ta dom tillsammans/då är dom en grupp” var inte att biltjuven skulle göra gemensam sak med hemmafrun och finna gemensamma svar på sina frågor, utan att biltjuven skulle söka sig till andra biltjuvar och hemmafrun till andra hemmafruar och därigenom slippa känna sig som ensamma miffon, och jag säger att det låter vackert, och svaren som finns ”någonstans mycket längre upp”, ja, där är det ju så att han fortfarande tycker att det kapitalistiska systemet är allas gemensamma fiende, och jag säger att jag tycker att han snackar skit, och han säger att han vet att jag tycker det, och han skrockar och kallar mig ”renegat”.

Efteråt slår det mig att jag just har pratat med en politisk meningsmotståndare, och att samtalet har präglats av nyfikenhet, respekt och en hel del befriande självironi.

Det är alltså fortfarande möjligt. Jag hade nästan glömt bort det.