Världens gång

Då och då tänder ett porlande barnaskratt, eller ett sprucket tonårsgnägg, hoppet om att prins Gustavs uppmaning hörsammats och att det fröjdas i ungdomens vår. Men så presenteras en ny undersökning eller forskningsrapport…

Nu senast meddelade Statistiska centralbyrån att den naturliga ordning i vilken ungdomar är fyllda av tillförsikt och gamla plågas av misströstan, på trettio år har vänts i sin motsats. Nu är det svenska ungdomar, inte svenska pensionärer, som, med en vetenskaplig term, ”mår dåligt”.

Efter att ha legat vaken ett antal nätter tror jag mig ha funnit orsaken.

Den genomsnittliga kolumniståldern i populärpressen lär, enligt ännu ej offentliggjord statistik, vara fjorton och ett halvt. Sveriges Radio sänder vad som är lätt att missta för gymnasiala specialarbeten i postkoloniala studier, ekologisk genusvetenskap, eller något annat ämne som bara kan fängsla ett ännu tomt intellekt. Det vuxna Sverige har helt enkelt överlåtit det offentliga samtalet på landets ungdomar.

Det finns tvivelsutan något näpet i detta och jag antar att det var så det hela började. Att be en tonåring skriva en rad om ”rasifiering” eller ”cis-normativitet”, och se denna ungdom ta sig an uppgiften med samma truliga allvar som tidigare generationer bad järnhandelsbiträdet om ett ”ögonmått”, är hjärtevärmande. Men att göra skämtet till regel snarare än undantag är oansvarigt. Inte undra på om ungdomarna blir vresiga, missnöjda eller direkt ilskna. De ”mår dåligt”.

Visst är det skönt för oss vuxna att slippa den leda som följer med alla offentliga samtal, men vi köper vår sorglöshet på bekostnad av de ungas sinnesfrid. Vi måste stålsätta oss och åter axla ansvaret för offentligheten.

De unga surpupporna i spalter och eter kan med fördel skickas hem och iklädas sjömanskostym, en utstyrsel som undantagslöst fyller varje bärare med lugn och trygg glädje.

men förr eller senare måste trots allt de unga ut i arbetslivet. Allt som oftast till arbeten vars innehåll är omöjligt att förklara och vars faktiska värde ter sig ovisst. En oproportionerligt stor andel av den generation som givit sig ut på arbetsmarknaden under senare tid tycks till exempel ha hamnat i politiken.

En kavalkad av unga, okända ansikten har de senaste veckorna passerat framför våra ansikten i morgontidningar och televisionens nyheter. Vissa av dem säger sig ansvara för budgetunderskottet, andra för sjukvården och ytterligare andra för rennäringen. En ska bli partiledare. En annan – vars namn för tillfället undgår mig, men det hade något att göra med Karlfeldt – spelade in en förnumstig liten film avsedd för landets lärarkår.

Jag tvivlar på att särskilt många av dem skulle kunna göra begripligt vad de egentligen har för sig på dagarna, om deras mammor och pappor frågade. Men jag är säker på att deras mammor och pappor ändå är stolta över dem.

Just för denna grupp ungdomar tror jag att vi gör klokast i att följa föräldrarnas exempel. Politiker är sällan intresserade av att faktiskt uträtta något, eftersom det bara skapar nya problem. Det är först när de ifrågasätts som de känner sig tvingade att visa upp resultat. En klok samexistens består därför i att vi låter de unga politikerna låtsas utföra viktigt arbete och att vi i gengäld låtsas begripa och beundra vad de gör.

I bästa fall resulterar det i att vi alla lämnas i fred att ägna oss åt något meningsfullt, som att skriva sonetter eller laga nässelsoppa.

om vi nu kan kosta på oss sådan lättsinnighet. Att vi har en vice statsminister – ett hjärtslag från posten som regeringschef – som levt ett flertal tidigare liv är något mindre skarptänkta element gjort sig lustiga över. I ett drygt femton år gammalt tv-program förklarar Kristina Persson att hon blev ihjälslagen på 1300-talet, att hon var fattig torparhustru i Finland på 1800-talet och att hon på 1900-talet var en man, antagligen i Raoul Wallenbergs närhet.

Jag har svårt att se vad som är så komiskt med detta. Tom Cruise kunde i somras ses i rollen som major William Cage i filmen Edge of Tomorrow. Där förfogar han över förmågan att starta om sin dag genom att dö. Han använder den om och om igen, i syfte att finna ett sätt att besegra de utomjordingar han slåss mot.

Att ha en vice statsminister med liknande övertygelse i en regering som verkar lika oförberedd på sin uppgift som major William Cage var på sin är knappast en lugnande tanke. Vilka risker är Kristina Persson beredd att ta, om hon alltid tror sig kunna starta om?

Något tålte hon skrattas åt, men mera att fruktas ändå.