Vårmodet avslöjar vårt inre flockdjur

Det är något fel på min vårkappa. Jag står framför spegeln, vrider och vänder på mig. Är den lite för kort, eller för lång, lite för rak, eller lite för smal? Har jag kanske fått bredare höfter? Kappan är tio år gammal, så den är väl omodern. Men när jag scrollar ”vårkappor” på de stora shoppingsajterna, ser jag kappor som liknar den jag har. Ungefär samma längd, med skärp på ungefär samma sätt. Till och med kragen, som står upp om man knäpper knapparna hela vägen men oknäppt fungerar som slag, till och med sådana finns det gott om år 2025. Det är heller inget fel på färgen, tänk solig sandstrand. Märket är fint och kvaliteten god. Ändå är det något som känns fel. Och jag undrar om det kommer att märkas att jag går omkring i en 10 år gammal rock, ett plagg inköpt på den tiden då Anders Ygeman för ett tag var Sveriges populäraste minister. Så länge sedan.

Jag undrar om jag kommer att se fånig ut, om jag kommer att bli avslöjad. Tänk att jag tänker så. Men detta är vad mode som koncept gör med oss. Det ingjuter skam, eller i alla fall osäkerhet, till och med hos vuxna, ordentligt medelålders kvinnor: ”Är det här rätt?” och i förlängningen: ”Är jag rätt?” – medan den skänker motsvarande trygghet till den som har skrudat sig i senaste nytt.

I boken Stadier paa livets vei av den danske 1800-talsfilosofen, Søren Kierkegaard, får en modehandlare komma till tals. Denne är hal till sitt sätt och har ett undflyende väsen, men hans yttre är distinkt: håret är lockat, kläderna är av senaste snitt och runt honom står ett moln av parfym. Vid ett gästabud anmodas alla närvarande att hålla ett tal som anknyter till förhållandet mellan kvinnor och män. När det blir modehandlarens tur reser han sig upp, och med det djupaste förakt beskriver han ­kunderna i sin butik, stadens förnäma kvinnor. De är nedlåtande och samtidigt behagsjuka och osäkra. I samhällsställning är han dem underlägsen, men det är han som styr dem. Det är hans godkännande de söker, hans varor som de åtrår, trygga och glada först när de vet sig bära det allra senaste modet. För dem hänger livets stora begivenheter på att de har rätt kläder. När en ung kvinna tänker på sitt förestående bröllop är det sin egen, moderiktiga brudklänning hon gläder sig åt mer än något annat.

Modehandlaren skryter med att han kan få den mest oskyldiga, ödmjuka och naturligt älskvärda flicka att falla för sina konster. Med sin nonchalanta blick och med det föraktfulla skrattet från armén av lydiga modeslavar kan han förvandla henne till en liten hysterika som inte slutar gråta förrän hon har iklätts den allra löjligaste utstyrsel. Men då torkar hon tvärt tårarna och känner sig plötsligt oövervinnerlig.

Som avslutning slår vår talare fast att så stark är modets makt att det skulle kunna få en kvinna att bära ring i näsan. Om Kierkegaard hade kunnat se in i framtiden, och in till någon av de stora modehusens vårvisningar, hade han sannolikt skrivit in något lite mer drastiskt än en ring i näsan…

Det finns ingen individualitet i begäret efter det senaste. Det uttrycker enbart mentaliteten hos en dussinmänniska, ett flockdjur, hon som befinner sig allra längst bort från vad en människa kan och därför bör vara.

Nu ska man akta sig för att göra exemp­let till huvudsak och dra generella slutsatser av illustrationen. Det är ingalunda givet att den som struntar i modet är en person som vårdar det inre livet och värnar självständigheten gentemot mainstreamkulturen; han eller hon kanske bara är uppslukad av något annat, som politik eller tv-spel. Och ett visst modeintresse är naturligtvis inte fullständigt oförenligt med ett rikt inre liv och en stor portion integritet. Ändå säger den oss något, den där vaga oron framför spegeln när vi halvt omedvetet undrar om det vi ser är rätt.

Problemet med min kappa, inser jag nu, är inte att den är omodern. Problemet är att jag köpte den av fel anledning. Jag köpte den, en gång i tiden, för att den var modern. Och därför står jag nu framför spegeln och funderar på om den fortfarande kan passera som modern. Den självklara frågan borde ha varit om jag fortfarande gillar den. Men jag har ju aldrig gillat den. Det är det som är problemet med min vårkappa.