Cranach gör comeback

På de stora konstmuseerna världen över brukar det finnas minst en målning signerad med en bevingad ringlande orm, den ”logo” som Lucas Cranach den äldre (1472-1553) förlänades av den kursaxiske hertigen Friedrich der Weise år 1508. På Metropolitan Museum of Art i New York kan vi beskåda en underbart graciös naken Venus med stor hatt och en liten Amor som just stulit en honungskaka. På Wallraff-Richartz-Museum i Köln ser vi Maria Magdalena i rödblonda korkskruvlockar och praktfull vinröd sammet som utvandrare i Provence. Och på Hessisches Landesmuseum i Darmstadt sitter den ärkekatolske kardinal Albrecht av Brandenburg i ett blått rum med krucifix, lejon, diverse fåglar och en trogen hund och arbetar på en Bibelöversättning.

De flesta av Cranachs minst ett tusen konstverk finns på Städel-museet i Frankfurt/Main och det var också där som vi tidigare i år hade privilegiet att se ”den största Cranach-utställningen någonsin” – 113 verk utlånade från ett femtiotal samlingar världen över. Fram till den 8 juni visas utställningen på Royal Academy of Arts i London. I Frankfurt var ”Cranach” en dundrande succé med drygt 3 000 besökare om dagen.

Cranachs bilder passar alltså i vår tid. I vilket hänseende, frågar vi oss. Varför utövar de en sådan dragningskraft på just 2000-talets människor? Trots sin givna plats i konsthistorien var Cranach under en lång period bortglömd. Förvisso lät sig Picasso, Giacometti och Kirchner inspireras av hans verk men för konstvetenskapens nestor Erwin Panofsky var han en obetydlig figur som man inte skulle uppehålla sig vid.

Cranachs bilder är alltid en fröjd för ögat. Vad som frapperar mig själv är den lugna pragmatism och koncentration som präglar människorna i hans bilder och som på något sätt kontrasterar mot en djärv och ibland vild kolorit. Till skillnad från hans otvivelaktigt större samtida Albrecht Dürer, där kraftfullt spända muskler, själens vånda och en stämning av kamp på liv och död ökar avståndet mellan de avbildade människorna och åskådaren, och till skillnad från den andliga upphöjdhet som präglar människorna hos de dåtida italienska mästarna så utstrålar Cranachs heliga, mytiska och världsliga dramatis personae en slags vardaglighet. De tycks existera i förvissningen om att klara av den situation de befinner sig i och ändå ha tid för ett ord på vägen. Man får en känsla av att de vill säga oss något.

Samtida besökare och konsthistoriker övertygas av Cranach, vilket inte en äldre svensk konstvetare som Gregor Paulsson gjorde. I Konstens världshistoria, som var standardverk då jag läste konsthistoria, skriver Paulsson: ”Cranachs människoskildring innebär en oerhörd sänkning av den psykologiska spänningen till den sociala funktionens förmån”. Men vad är så eftersträvansvärt med en ständig psykologisk spänning? Behöver vi inte både psykologisk spänning och yttre skönhet? Cranachs syn på människor måste ju inte stämma överens med Dürers eller Grünewalds. Likaså skriver Paulsson att bilderna ”ger intryck av passivitet och fruktan vilket korresponderar med den stämning av livsleda som vid samma tid är litterärt väl omvittnad.” Inget kunde vara mer felaktigt. Detta stämmer inte alls med Cranachs överdådiga och generösa bildvärld.

I stället var det intensiva mötet med Cranachs personligheter i 113 utformningar en sällsamt levande upplevelse; i de flesta av hans verk utgör landskapet blott och bart en kuliss. Oavsett vem som är avbildad berättar varje bild en story. Så exempelvis på en av många bilder av ”Den heliga familjen”. Medan jungfru Maria sitter lutad mot ett träd fördjupad i en bok har Josef dragit sig tillbaka för en liten tupplur. Maria låter sig inte störas av Jesusbarnet som konverserar tyst med en av de nio små änglar/keruber – putti – som befolkar bilden och har olika hyss för sig, antingen de flyger omkring, rövar fågelbon eller tar en klunk vatten ur en bassäng. Det är en varm och stilla dag, solen håller på att gå ned. Man har en känsla av att Maria snart kommer att resa sig för att samla ihop familjen och gå hem och koka välling. Hade Cranach levt idag hade han med största sannolikhet (också?) varit filmare.

Många av Cranachs människor läser, skriver, diskuterar och pysslar med små barn. Men naturligtvis saknas inte dramatiska skeenden som den korsfäste Kristus, Judit och Holofernes, Lucretias självmord, halshuggningen av Johannes Döparen, den heliga Katarinas martyrium och kampen mellan Herkules och Anteus. Spänningen i Cranachs hela livsverk ligger inte bara i hur han avbildar utan vad. Detta är också nyckeln till hans stora kommersiella framgång. Cranach var en överraskningarnas man som på många sätt satte sig över sin tids konventioner. I dag skulle vi säga att han inte var politiskt korrekt.

Cranach var son till en målare i bayerska Kronach. Han förstod tidigt att kombinera konst med kommers. Knappt 30 år gammal möter vi honom i Wien som ung humanist och medlem av den så kallad Donauskolan, uppmärksammad för sina porträtt och landskap. 1505 kallades Cranach av Fredrik den Vise till hovet i Wittenberg. Men han lösgjorde sig snart från hertigens inflytande och köpte ett hus ute på stan. Där organiserade han inte bara sin målarverkstad med 20 medarbetare, därav sina två söner. Han inrättade också ett apotek med krydd- och vinrättigheter, han hade en kemikaliehandel, ett boktryckeri och var bokhandlare med beställningar utifrån – likt dagens Amazon. Snart var han en av stadens rikaste och mest betydande män, först vald till revisor och senare tre gånger till borgmästare.

Som konstnär var Cranach inte tillbakadragen – han levde och verkade mitt i den samhälleliga ”smeten”. Utöver sin häpnadsväckande kreativitet var hans intellektuella kapacitet omvittnad.

Då den katolske kejsar Karl V intog Wittenberg 1547 var hans enda önskan att få samtala med Cranach. Detta är förvånande, ty Cranachs nära vänskap med Luther var bekant. Han sympatiserade inte bara med protestantismens humanistiska värden, barmhärtighet, nåd och rättvisa. Han hade också målat den förbjudna bilden av en kyrkans man (Luther) ihop med hustrun Katarina von Bora. Dessutom var han gudfar till Luthers son. Då Luthers översättning av Nya testamentet låg färdigt var det Cranach som tryckte 16 upplagor på sitt tryckeri och som också skapade en första protestantisk ikonografi bland annat med syndafallet som en central bild. Cranachs samröre med både katoliker och protestanter inom ramen för hans växande nätverk accepterades av omvärlden; inte sällan använde han sitt inflytande i förmedlande syfte.

Nydanande var Cranach också i sitt erotiska måleri. Så mycket vacker nakenhet fanns ingen annanstans i den dåtida konsten. Hans bilder av Venus, Lucretia, Eva, Diana och andra tjusar med sin gracilitet – slanka figurer och långa ben, höga välvda pannor och mandelformade ögon – och hade strykande åtgång. Oftast är de endast iklädda halsband och i vissa fall en stor kvarnhjulshatt. Deras poser är eleganta, likt en ballerina eller modell. Någon har kallat dem Cranachs pinuppor; de är den tidens motsvarighet till samtidens utvikningsflickor. En rolig och påfallande detalj i kontrast till de graciösa rörelserna är de breda fötterna hos kvinnor, män, barn och putti. Antingen de står eller sitter är det med utspärrade tår.

Ännu en orsak till Cranachs kommersiella framgång var att han inte ansåg sig för fin att också syssla med konsthantverk. Faktum är att han präglade all design i Saxen. Han inredde slott och kyrkor, tillverkade möbler, målade altartavlor och triptyker, designade mönster på tyger och mattor, var modeskapare, gestaltade vapen och medaljer och målade till och med hus. Sitt mångsysslande kombinerade Cranach med hög kvalitet. En orsak till hans stora produktivitet var seriella utföranden av många motiv – likt Andy Warhol. Man kunde inte få nog av hans konst – hans älskliga Venus var lika efterfrågad som hans tragiska Lucretia som finns i nästan 40 utföranden.

På Cranachs gravsten i Weimar står det Pictor cellerimus – den snabbaste målaren.

 LISBETH LINDEBORG