Dagerman var inte tyst

Wästberg menade att det bara finns tre nutida svenska författare av högsta kvalitet som har nått ut över världen: Ekelöf, Tranströmer och Dagerman.

Dagermans självmord har ofta satts i samband med den skrivkramp han drabbades av under de sista åren av sitt liv. Han debuterade som 22-åring 1945. Under några år gav han ut flera verk, däribland fyra romaner. Verken fick ett entusiastiskt mottagande, och Dagerman kände sig hämmad av de stora kraven: ”Jag blir en sådan slav under mitt namn, att jag knappt vågar skriva en rad av fruktan för att skada det.” På 1950-talet publicerade han inga fler böcker.

Ändå kanske uppfattningen om Dagermans tystnad bör revideras något. Trots allt fortsatte han att skriva kortare texter. Året efter hans död, 1955, gav Olof Lagercrantz ut Vårt behov av tröst, som innehöll ett urval av Dagermans noveller, dikter, artiklar och självbiografiska texter. Många av dem – bland annat den fina titeltexten och det suggestiva romanfragmentet Tusen år hos Gud – hade skrivits under hans sista år.

Framför allt var Dagerman flitigt verksam med sina dagsverser i tidningen Arbetaren. När han skrev i denna lättsammare genre kände han inte samma press. Verserna blev bara bättre ju längre han levde och de kunde behandla såväl dagspolitiska ämnen som mer existentiella. Till den senare kategorin hör ”Höst”, som publicerades den 26 oktober 1954:

”Hur fort blir lönnarna gula,/ som lyser vår vandring i parken./ Att dö är att resa en smula/ från grenen till fasta marken.”

Den sista dagsversen trycktes postumt den 5 november, det var den roliga och fräna satiren över fattigvården ”Varning för hunden”. I december 1954 publicerades urvalsvolymen Dagsedlar. Dagerman hade haft planer på att ge ut ett urval redan 1953 men hans förläggare manade honom att hellre satsa på en ny roman.

Personligen tycker jag att reportageboken Tysk höst och novellsamlingen Nattens lekar, båda utgivna 1947, är Dagermans bästa böcker. Men också hans Dagsedlar tillhör de oundgängliga verken. De har överlevt bättre än en del av de mer pretentiösa verk som hyllades av samtiden, till exempel den modernistiska romanen De dömdas ö (1946).