Dante och bilderna

Förra året var det 700 år sedan Dante Alighieri dog. Det uppmärksammades flitigt i den litterära världen, till exempel publicerades Anders Cullheds bok Dante. Den förste författaren i höstas (recenserad av Torsten Rönnerstrand i Axess nr 9/2021). Cullhed har också gjort en nyöversättning av Dantes verk Vita Nuova.

Dante är inte bara en av de främsta i världslitteraturen, han har också haft ett stort inflytande på konstens område. Nyligen ordnades en utställning på detta tema i Florens Bargellomuseum. Den hade fokus på Dante och Den gudomliga komedin i sekelskiftets symbolistiska konstriktningar.

Det var tiden omkring år 1800 som Dante fick sin ställning som ett av de stora namnen i världslitteraturens kanon. Vid samma tid blev han även återupptäckt som konstnärlig inspirationskälla. I England och inte minst Skottland skedde det i den visionära, förromantiska atmosfär som påverkade konstnärer som William Blake och Henry Fuseli. I synnerhet Ugo Foscolos två artiklar i Edinburgh Review och en föreläsningsserie av Samuel Taylor Coleridge under 1818 fäste ljuset på florentinaren. Brittiska Romresenärer började under den här tiden uppmärksamma också den italienska kulturen före renässansen, och de tidigaste representationerna av Dantes underjord likt de av Nardo di Cione i Santa Maria Novella i Florens. Via dem spreds intresset till Mellaneuropa och Skandinavien. Bland dem som påverkades fanns också Johan Tobias Sergel, som var i Rom vid den här tiden.

I Tyskland hade bröderna August Wilhelm och Friedrich Schlegel översatt Dante 1791. Den gudomliga komedin blev efter det en av de texter ur världslitteraturen som inspirerade den tyskspråkiga konstnärsgruppen nasarenerna, som strävade efter en förnyelse av konsten genom att söka sig till medeltidens värld.

År 1861 publicerades Dante Gabriel Rosetti en utgåva av italienska dikter, inklusive Dantes Vita Nuova. Rosettis djupt kända kärlek till Dantes diktkonst och italiensk kultur fick ett avgörande inflytande på hans egen konstnärliga produktion och bildade den estetiska och moraliska grunden för den förrafaelitiska riktningen.

Vid samma tid nåddes en höjdpunkt i den populära framställningen av Den gudomliga komedin i och med publiceringen av Gustave Dorés illustrationer av verket i Frankrike. Teophile Gautier skrev att Doré hade en talang för att skildra naturen från dess fantastiska och mystiska sida. Landskapet i sig, även utan personer som befolkar det, ingjuter en känsla av skräck. Denna typ av atmosfär skulle senare komma att tolkas i ett psykologiskt ljus av Böcklin i De dödas ö.

En vändpunkt i synen på Dante som konstnärlig förebild ägde i någon mån rum 1887, i och med upptäckten av Sandro Botticellis illustrationer för Den gudomliga kome­din. Historien bakom upptäckten har en intressant koppling till drottning Kristina. Efter hennes död 1689 förvärvade påven Alexander VIII hennes personliga manu-skriptsamling, som inkorporerades i Vatikanbiblioteket. 200 år senare upptäckte forskaren Josef Strzygowski sju ark med åtta teckningar för Den gudomliga kome­din av Botticelli i samlingen. Botticelli började illustrera Den gudomliga komedin 1480 på uppdrag av Lorenzo di Pier Francesco de’ Medici, kusin till Lorenzo de’ Medici, ”il Magnifico”. Botticelli hade utfört teckningarna på pergament med konturerna utförda av silver- och blystift och detaljerna med bläckpenna. Bara några få var delvis färglagda. Samtidigt med Strzygowskis upptäckt hade en annan forskare, Friedrich Lippman, hittat och åt Kupferstichkabinett i Berlin införskaffat 85 pergamentblad ur samma serie. Samlingen hade tillhört hertigen av Hamilton i Skottland och såldes 1882. Det samlade verket, 92 teckningar, publicerades av Strzygowski och Lippmann och väckte stor beundran och uppmärksamhet i samtiden.

Botticellis framställningar av sinnesstämningar genom teckningen som medium­ var helt nytt jämfört med tidigare representationer av Dantes verk. Svartvitt var både det mest moderna och det mest lämpade sättet att framställa patos. Det passade de symbolistiska och dekadenta stämningarna under det sena 1800-talet, när konstnärer sökte ett nytt, uttrycksfullare framställningssätt som kunde fånga deras anda och individualitet på ett friare sätt. Konstkritikern Ugo Ojetti skrev apropå detta: ”Det som idag kallas att illustrera Dante betyder för konstnären att först och främst illust­rera sig själv, konstnärens själ, passioner, tro och smak, och därefter tidens dito; och sedan, möjligtvis, att illustrera Dante.”

Konstnärer sökte ett nytt, uttrycksfullare framställningssätt som kunde fånga deras anda och individualitet på ett friare sätt.

Flera författare och tänkare under slutet av 1800-talet trodde att Den gudomliga komedin innehöll meddelanden till invigda. Den esoteriska förgrundsgestalten Joséphin Peladan och författare som Eugène Aroux och Eliphas Levi försökte tolka Dantes för all del ofta kryptiska språk i ljuset av rosenkreutzska eller hermetiska teorier. I början av 1900-talet förfäktade René Guénon i essän L’ésotérisme de Dante idén att diktaren skulle ha varit medlem av ett hemligt sällskap och lämnat meddelanden gömda i verserna. Enligt Guénon hade Dante och hans efterföljare kontakter med tempelriddare och sufister, brödraskap som sökte efter det obeskrivliga Absoluta, samma väg som följs i Den gudomliga komedin. Misstanken väcktes att Dante i själva verket tillhörde katarerna, en mycket fashionabel sekt vid sekelskiftet, ett exempel på tidens neurotiska underströmningar.

Över hela Europa tolkades Dante i kons­ten utifrån tidens stämningar. I den fransk-belgiska symbolistiska miljön ägnade den plågade Henry De Groux Dante 1898 en hallucinatorisk cykel om femtio pasteller åt Inferno. De ställdes också ut i Samuel Bings berömda galleri L’Art Nouveau i Paris 1903. I Tyskland gav Franz Stassen Den gudomliga komedin en tydlig jugendstilprägel med drag av kroppsdyrkan och riddarsagor.

I Italien inleddes det nya århundradet med en illustrationstävling av Den gudomliga komedin utlyst av förläggaren Vittorio Alinari. Dante prisades högt, som en andlig symbol, en hjälte och en profet. För Gabriele D’Annunzio var han vid denna tid nästan en övermänniska. Alinaris tävling var en viktig episod genom att den gav konstnärer och förläggare en möjlighet att hävda sig på den internationella scenen och få uppmärksamhet.

Avslutningsvis kan man nämna den serie av illustrationer som konstnären Amos Nattini ställde ut 1931 på Jeu de Paume i Paris med stor framgång. Nattini var en mästare i sina framställningar av människokroppen och inriktade sig på den mänskliga figurens uttrycksfullhet, snarare än landskapet, i sin serie. De fördömda i helvetet antar här samtida drag. Tack vare verkets monumentala modernitet välkomnades det av fascistregimen, som försökte lägga beslag på Dante för patriotiska syften. År 1937 överlämnades ett exemplar av Nattinis verk till Hitler som en gåva från Mussolini.

Man kan med andra ord konstatera att Dantes bildspråk, som hade sina källor i den kristna och klassiska traditionen, föll i både exceptionellt god jord under det mångskiftande 1800-talet, tack vare dess inneboende modernitet.