”De ryska planen flög högt”

Begreppet ”Hemingwaykvinna” kan emellertid tolkas på flera sätt. Sålunda ligger det nära till hands att förknippa det med den långa rad av kvinnor som kantade Ernest Hemingways vingliga vandring genom världen. Om dem kan man läsa i Bernice Kerts lysande bok The Hemingway Women. Men för Frändén betyder begreppet en kvinna som försörjer sig på att skriva, under omständigheter som erinrar om den unge Hemingways fria liv som utrikeskorrespondent i 1920-talets Paris.

Det har emellertid funnits en person som svarat mot båda dessa kriterier. Hon hette Martha Gellhorn (1908–1998) och brukade under sin livstid kallas ”världens bästa krigskorrespondent”. Numera är hon väl mest bekant som diktare och för att hon under åren 1940–1944 var Hemingways tredje hustru.

I Sverige har Gellhorn hittills varit ganska okänd. De enda av hennes böcker som i dagsläget finns på svenska är romanen Liana, novellsamlingen Allt lidande jag sett och en samling tidningstexter med titeln Den tredje vintern. Reportage 1936–1990. Men nu planerar förlaget Sjösala att översätta hela hennes författarskap.

Liksom Frändén hade Gellhorn gett sig ut i världen med en lätt packning som, förutom ”ett par resväskor”, utgjordes av en akademisk journalistutbildning, solida språkkunskaper och en stark rättskänsla. Gellhorn kom 1930 till Paris, där hon inledningsvis försörjde sig som modeskribent. Det blev upptakten till en lång karriär som journalist och författare.

”Som pacifistisk krigskorrespondent rapporterade hon från en till synes ändlös rad av kriser, konflikter och krigsskådeplatser.”

Hon började alltså sin journalistiska karriär inom lättare genrer, men ganska snart skulle det stora allvaret rulla in. Som halvjudinna upplevde Gellhorn hotet från nazismen så starkt att hon 1936 beslöt att viga sin penna åt kampen för fred, frihet och de mänskliga rättigheterna. Som pacifistisk krigskorrespondent rapporterade hon från en till synes ändlös rad av kriser, konflikter och krigsskådeplatser. Dit hörde spanska inbördeskriget, Hitlers annektering av Tjeckoslovaken, kinesisk-japanska kriget, Sovjets angrepp på Finland, invasionen av Normandie, slutstriderna under andra världskriget, befrielsen av koncentrationslägret i Dachau, Vietnamkriget, den kubanska revolutionen och Palestinakonflikten.

För många tycks Gellhorn ändå vara just det som hon enligt egen uppgift aldrig ville bli – en fotnot till Ernest Hemingways liv. I en dramadokumentär, Hemingway & Gellhorn (2012), som producerats av HBO, ligger fokus inte på hennes skrivande utan på hennes stormiga samliv med machomannen Hemingway. (Gellhorn spelas av Nicole Kidman.) Denna begränsande bild kommer förhoppningsvis snart att vara korrigerad.

Gellhorn debuterade 1934 med romanen What Mad Pursuit. Hemingways betydelse för boken understryks redan i det inledande mottot, som lyder: ”Nothing happens to the Brave”. Denna formulering är hämtad från romanen Farväl till vapnen (1929). Därtill kom att Gellhorns bok inbegriper en handling och en miljöskildring som till stora delar måste ha varit inspirerad av mästarens debutroman Och solen har sin gång (1926).

What Mad Pursuit kretsar kring en amerikansk studentska – Charis Day – som lämnat sina studier vid ett ansett prestigeuniversitet i USA för att istället göra en bildningsresa i Europa. Syftet med resan är att kämpa för rättvisa, söka livets mening och skaffa sig sexuella erfarenheter. Resultatet blir livsavgörande insikter men också desillusion och könssjukdomar. Bokens titel är hämtad från en av den engelska litteraturens mest kända dikter, John Keats ”Ode till en grekisk urna”. Denna dikt är en så kallad ”ekfras”, en litterär skildring av ett konstverk, i detta fall den skulpturala ornamenteringen på utsidan av en urna från det antika Grekland.

I Keats dikt syftar orden ”What Mad Pursuit” – ”vilken vild förföljelse” – på en liten detalj i ornamenteringen på urnan, två jungfruliga flickor som flyr från påträngande män eller möjligen gudar. Detta har ibland tolkats som en anspelning på Gellhorns erfarenheter av oönskade närmanden från manliga kolleger på den tidningsredaktion i Paris där hon arbetade i början av 1930-talet.

Men det finns också en annan tolkning. Den går ut på att den unga Gellhorn i bokstavlig eller överförd bemärkelse skulle ha ”förföljt” sin litterära förebild Hemingway. Som argument för den tolkningen har man inte endast anfört bokens motto utan också ett sentida vittnesmål om hennes tid som elitstudent på Bryn Mawr College, ett legendariskt prestigeuniversitet med uteslutande kvinnliga elever. I denna klosterliknande miljö ska hon enligt en klasskamrat ha väckt uppseende genom att på sin anslagstavla sätta upp en utmanande bild av en lättklädd Hemingway.

Men What mad pursuit byggde inte enbart på inspiration från Hemingway. Den skildrade också Gellhorns egna upplevelser av bohemliv och kringflackande i Europa under åren 1930–1932.

Gellhorns fortsatta författarskap skulle dock få en helt annan karaktär. När hon efter ett par händelserika år återvände till USA fick hon ett uppdrag av maken till en av sin mammas bästa vänner. Väninnans make hette Franklin Delano Roosevelt och var sedan den 4 mars 1933 landets president.

På uppmaning av president Roosevelt gjorde Gellhorn 1933–34 en serie strapatsrika resor genom USA. Uppdraget bestod i att förutsättningslöst kartlägga de sociala och psykologiska konsekvenserna av den depression som startat med den stora börskraschen den 24 oktober 1929. Projektet resulterade emellertid inte bara i en rapport till presidenten. Det ledde också fram till boken The Trouble I’ve Seen. Four Stories from the Great Depression (1936). Det var med en översättning av denna bok som Sjösala förlag 2021 inledde sin utlovade utgivning av Gellhorns hela författarskap. På svenska har den fått titeln Allt lidande jag sett.

Allt lidande jag sett består av fyra berättelser som sammantagna utgör en initierad skildring av massarbetslösheten och det hjälpprogram med titeln The New Deal som president Roosevelt initierade. Presidentens åtgärder analyseras sakkunnigt, men fokus ligger mestadels på de mest utsatta amerikanernas situation. På så sätt klargörs att de välmenande stödåtgärderna från presidenten oftast inte alls var tillräckliga för att lyfta de fattiga ur misären.

Idag räknas Allt lidande jag sett som en klassiker och ett av de allra viktigaste vittnesmålen om depressionen. Den har också inspirerat många senare skildringar av denna ödesdigra tid, däribland Nobelpristagaren John Steinbecks Vredens druvor (1939) och sångtexter av Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Den svenska översättningen av The Trouble I’ve Seen har däremot inte fått den uppmärksamhet som boken förtjänar.

Bättre går det förhoppningsvis för A Stricken Field, den roman som står på tur i den planerade utgivningen av Gellhorns författarskap. För det talar inte minst bokens ämne, Hitlers annektering av Tjeckoslovakien under åren 1938–1939. Det var en historisk händelse som i vår tid borde kunna föra tankarna till Putins försök att annektera Ukraina.

”Idag räknas Allt lidande jag sett som en klassiker och ett av de allra viktigaste vittnesmålen om depressionen. Den har också inspirerat många senare skildringar av denna ödesdigra tid.”

Gellhorn var redan på plats i Tjeckoslovakien, när detta land till följd av ”Münchenöverenskommelsen” 1938 förvandlades från en självständig demokrati till ett lydrike under tysk överhöghet. Därom vittnar ett reportage som kan läsas som en förstudie till romanen A Stricken Field. Reportaget har titeln ”Dödsruna över en demokrati” och publicerades i den legendariska tidskriften Collier’s Weekly.

När romanen börjar befinner sig den amerikanska journalisten Mary Douglas i Prag. Hon låtsas vara turist, men hennes egentliga syfte är att i hemlighet dokumentera de mänskliga tragedier som har blivit resultatet av de tyska nazisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien. Sålunda får hon under det farliga arbetet klart för sig att hennes gamla väninna Rita varit fånge i ett koncentrationsläger.

Rita hade tillsammans med sin älskare Peter arbetat för en underjordisk organisation som distribuerat antinazistiska tidningar. I kraft av dessa erfarenheter kan hon bidra till Marys hemliga kartläggning av den nazistiska terrorn. Därigenom får Mary veta att de tjeckiska judarna jagas av Gestapo, och att de som infångas omedelbart sänds mot okända öden i Tyskland.

Förtvivlad över vad hon sett tar Mary i hemlighet kontakt med lord Balham, en engelsk diplomat som arbetat med flyktingfrågor för Nationernas förbund. På så sätt hoppas hon kunna rädda de tjeckiska judarna från Gestapos klor. Balham lovar att tala med den tjeckiske premiärministern, men han tror inte att det kommer att ha någon nämnvärd effekt. I det läget beslutar sig Mary för att själv försöka rädda flyktingarna. Uppgiften visar sig emellertid vara övermäktig. Det enda som Mary lyckas åstadkomma är att vid återkomsten till sitt hemland berätta flyktingarnas historia. Liksom Gellhorn lämnar hon Tjeckoslovakien med smuggelgods i form av skakande vittnesmål om judiska livsöden i det nazistiska Europa.

När A Stricken Field utgavs var Gellhorn nygift med Hemingway. I romanen är han dock reducerad till berättarens älskare John, som hela tiden befinner sig på säkert avstånd i Paris. Kanske ska detta ses som ett förebud om de problem i parets samliv som några år senare ledde till äktenskapets upplösning.

Till problemen hörde Gellhorns vägran att ge upp den karriär som våghalsig krigskorrespondent som hon 1937 hade inlett med sina reportage från inbördeskriget i Spanien. Efter de spanska äventyren hade Hemingway väntat sig att hon skulle slå sig till ro i rollen som lojal författarhustru, men så blev det inte.

När tidskriften Collier’s Weekly hösten 1939 bad Gellhorn att bevaka Sovjetunionens förestående anfallskrig mot Finland lämnade hon med kort varsel sin make i USA. Den 10 november avreste hon från Hoboken med ett holländskt fartyg som fraktade amerikanskt vete till Belgien. Fartyget färdades under neutral flagg, men det hindrade inte att hotet från minor var överhängande.

Efter tillfällig ankring utanför engelska Downs kom fartyget i slutet av november till Oostende. Därifrån flög Gellhorn vidare till Helsingfors, dit hon anlände den 29 november. Följande dag började ryssarna att bomba staden.

Det är detta Gellhorn syftar på, då hon i sitt reportage för Collier’s skriver: ”Kriget började prick klockan nio.” Därefter konstaterar hon att Helsingforsborna för första gången i historien hör bomber falla över sin egen stad:

”De ryska planen flög högt, utan att synas, och dök ända ner till två hundra meters höjd för att släppa sina tunga bomblass. Anfallet varade i en minut. Det var den längsta minut som Helsingforsborna någonsin hade genomlevt.

Fem kraftiga krevader hördes och efteråt var det skrämmande tyst. […]

Vilsekomna barn, vars föräldrar blivit kvar i de brinnande husen eller skilts från dem i förvirringen som rådde under det överraskande anfallet, gav sig i väg på egen hand, eller två och två, eller tre och tre, tog vilken gata som helst som ledde bort från det de sett.”

Från det bombade Helsingfors skjutsas Gellhorn på ishala vägar till den finska fronten mot Sovjet. Hennes mycket befogade rädsla blandas med korrespondentens professionella tillfredsställelse över att få mycket att skriva om. Dit hör möten med tillfångatagna ryssar som hon får tillfälle att intervjua i den bombade staden Viipuri (Viborg). Och i en kamouflerad skyttegrav vid ryska gränsen uppvaktas hon av en pilot och hans förbandschef. Till hennes ära sjunger de på finska en vemodig kärlekssång. Efter sånguppvisningen informeras hon av förbandschefen om läget inför ryssarnas väntade offensiv. Han säger: ”They will not get us as a present.”

Efter fullbordat uppdrag i Finland anlände Gellhorn på julaftonen 1939 till Sverige. Där lade hon sista handen vid den avtalade artikelserien för Collier’s. Från Stockholm for hon sedan vidare till Paris, där hon lyckades få en gammal vän från spanska inbördeskriget frigiven från internering i ett franskt fängelse. Därefter återvände hon efter många missöden i januari 1940 till USA.

Gellhorns reportage från Finland har gått till presshistorien, men Hemingway var inte nöjd. Han frågade surt: ”Are You a War Correspondent, or a Wife in My Bed?” Den viktigaste anledningen till äktenskapets sönderfall var emellertid Hemingways fåfänga och den professionella konkurrens mellan makarna som uppstod i samband med slutstriderna under andra världskriget.

På våren 1944 hade Gellhorn av sin tidning Collier’s fått uppdraget att bevaka de allierades invasion av Normandie. Det var något som gick Hemingways ära för när. Därför beslöt han sig för att utmanövrera sin maka och överta hennes uppdrag. I kraft av sina kontakter och sin ställning som internationell celebritet lyckades han sålunda förmå Collier’s att förse honom med den ackreditering som ursprungligen var avsedd för hans hustru.

Gellhorn blev rasande, men hon ville inte ge upp sina planer på att skriva om den förestående invasionen. Sålunda tog hon sig med lastbåtskonvoj till England. Där vände hon sig våren 1944 till den brittiska regeringen med en begäran om att som frilansjournalist få följa landsättningen på den franska kusten. Liksom alla andra kvinnliga journalister fick Gellhorn dock sin ansökan avvisad.

Hon lät sig dock inte nöja med detta. Hon klädde ut sig till sjukvårdare, och i skydd av denna förklädnad lyckades hon komma med på ett sjukhusskepp som hade till uppgift att frakta sårade soldater tillbaka till Englands kust. Därmed blev hon den första kvinna som under invasionen av Normandie steg iland på den franska kusten.

På grund av Gellhorns förklädnad fick hon omedelbart uppgifter som bårbärare och sjukvårdare. Det hindrade inte att hon kunde göra iakttagelser som skulle ligga till grund för reportaget ”Det flytande lasarettet”.

Efter sina insatser som sjukvårdare och bårbärare blev Gellhorn arresterad av den amerikanska militärpolisen. Anledningen var att hon hade deltagit i invasionen utan tillstånd. Som straff internerades hon på en amerikansk skola för sjuksköterskor på den engelska landsbygden.

Gellhorn lät sig dock inte hindras av detta. Efter en enda dag i fångenskap rymde hon över ett högt staket och liftade till en närbelägen flygbas. Där övertalade hon en pilot att mot alla regler låta henne följa med på en flygning till Neapel.

Från Neapel tog sig Gellhorn snabbt till striderna mellan de retirerande tyskarna och de antinazistiska styrkor från många länder som bit för bit höll på att erövra den italienska halvön. Sålunda följde hon de franska volontärerna i mellersta Italien och polackerna vid kusten längs Adriatiska havet.

Från den italienska fronten tog sig Gellhorn under hösten 1944 till Paris. När hon i december samma år återsåg Hemingway på Hotel Ritz vid Place Vendôme begärde hon omedelbart att de skulle skiljas. Anledningen var först och främst makens beteende i samband med invasionen av Normandie. En bidragande orsak var väl också att Hemingway sedan en tid sammanlevde med en annan krigskorrespondent från USA, Mary Welsh.

Ur eftervärldens synvinkel bör denna skilsmässa ses som en välsignelse. Efter uppbrottet från Hemingway fick Gellhorn ett långt liv som skarpsynt korrespondent med hela världen som arbetsplats. Den mest minnesvärda av hennes texter är väl det kusliga reportaget om befrielsen av koncentrationslägret i Dachau i maj 1945:

”Nu var vi framme vid krematoriet. ’Håll en näsduk för näsan’, sade min ciceron. Där, plötsligt, vilket ingen någonsin kommer att förstå, låg de döda kropparna. De låg överallt. De låg i högar i ugnen, men SS hade inte haft tid att bränna dem. De låg staplade utanför dörren och längs husväggen. Alla var nakna, och bakom krematoriet låg de trasiga kläderna i prydliga högar, skjortor, jackor, byxor och skor, i väntan på sterilisering och fortsatt bruk.

Kläderna sköttes oklanderligt, men kropparna låg utslängda som sopor och ruttnade i solen, gula och nästan bara skinn och ben, ben som antagit orimliga proportioner eftersom de inte skyldes av kött, otäcka, fruktansvärda, hjärtslitande ben, och den outhärdliga stanken av död. […]

Framför krematoriet, på andra sidan trädgårdsanläggningen, låg en lång rad välbyggda, rymliga hus. Här bodde SS-officerarnas familjer; här levde deras fruar och barn i högönsklig välmåga, medan krematoriets skorstenar oavbrutet spydde ut rök full av människoaska.”

Gellhorns ambulerande tillvaro som krigskorrespondent hindrade inte att hon också hann skriva en lång rad av romaner och novellsamlingar. Dit hör bland annat The Heart of Another (1941), Liana (1944), The Undefeated (1945), The Wine of Astonishment (1948), The Honeyed Peace. Stories (1953), Two by Two (1958), His Own Man (1961), Pretty Tales for Tired People (1965), The Lowest Trees Have Tops (1967) och The Weather in Africa (1978).

Arvet från Gellhorn kan nog spåras hos många andra av de skrivande kvinnor som bidragit till att forma bilden av vår samtid. Tydligast är det väl hos Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

Det hindrar naturligtvis inte att också manliga reportrar betygat sin aktning för Martha Gellhorn. Därom vittnar rubriken på en krönika av Staffan Heimerson:

”Hon var den bästa krigskorrespondenten någonsin.”