Den motsägelsefulle Alfred Nobel

Behövs det ännu en skildring av Alfred Nobel? Det undrar jag när jag får journalisten Helena Höjenbergs bok Alfred Nobel i Paris (Langenskjöld) i min hand. Är inte denne dynamitens uppfinnare, en av de mest berömda svenskarna någonsin, tillräckligt omskriven? Om hans insatser för vetenskapen påminns man varje år den 10 december, då ett av världens mest omtalade pris utdelas tack vare hans testamente. Men jag inser snart att Höjenberg lyckas ge nya aspekter på hans liv och dessutom förmedla en kulturhistoriskt intressant skildring av Paris under 1800-talets senare ­decennier.

Idén till sin bok fick Höjenberg när hon hjälpte Ingrid Carlberg med några dokument som fanns i arkiv i Paris. Carlberg arbetade på sin biografi Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris (2019) och Höjenberg var sedan länge bosatt i Paris. Tillsammans gjorde de några djupdykningar i polisarkivet i Paris, och därmed var Höjenbergs intresse väckt. Hon grävde vidare på egen hand och efter fyra års arbete föreligger nu resultatet av arkivmödan. Hennes bok har ett förord av Ingrid Carlberg.

Den fascination som alltjämt omsluter Nobel kan nog delvis förklaras av hans komplexa personlighet. Han var en man fylld av motsägelser. Fattigdom präglade hans tidiga år, men när han gick bort 1896 ägde han drygt 33 miljoner kronor, en ofantlig summa vid denna tid. Vid sidan av sina vetenskapliga studier hade han litterära intressen och nattetid skrev han vemodsfyllda dikter som uttryckte hans längtan efter ”stillheten i den natt som saknar morgon”. Han hade gärna velat bli poet, och Percy Bysshe Shelley var den lyriker han satte högst. Istället kom han att förse världen med vapen trots att han i grunden var pacifist, drömde om fred på jorden och instiftade fredspriset. Han levde lyxliv i Paris men betecknade sig samtidigt som socialdemokrat.

Höjenberg har ett klart avgränsat syfte för sin studie: Nobels liv i Paris 1873–1896. In i minsta detalj följer hon stadsbon och flanören Alfred, och man blir förbluffad över hur mycket hon kan utvinna genom att granska fakturor, offerter, kassaböcker, brev och förteckningar av olika slag. Det hade dock varit önskvärt om Höjenberg redogjort mer för de arkiv hon har besökt och det material som utgör grunden för hennes verk. Hon kunde också med fördel ha nämnt andra studier om Nobel och hans tid som hon haft särskild nytta av. Jag saknar en samlad introduktion där hon berättar om hur hon gått tillväga under sitt sökande efter uppgifter, kort sagt en beskrivning av arbetsprocessen. Det enorma arkivarbete hon gjort kunde ha fått bli mer synligt.

Exempelvis har Höjenberg gått igenom kataloger från det kända auktionshuset Drouot och ofta finns hänvisningar till Riksarkivet i Stockholm. Konstnären Albert Edelfelts brev till sin mor i Finland under de år han vistades i Paris har likaså gett åtskillig information. I dem kan man ta del av beskrivningar av prakten och elegansen i Nobels hem på aveny Malakoff, idag avenue Raymond Poincaré. Bostaden inköptes 1873 och skildringen av hur den inreddes utgör intressant läsning.

Alfred Nobel följde till stor del tidens inredningsmode, som kännetecknades av en blandning av olika stilar. Uppgiften att välja tapeter, gardiner och möbler hade anförtrotts den framstående inredningsarkitekten Henry Penon som också brukade anlitas av kejsarinnan Eugénie. Fakturorna från Penon uppgår i dagens penningvärde till runt 2 miljoner. Alfred besökte även själv de mest eleganta inredningsbutiker som stod att finna i huvudstaden. För två prydnadskuddar med broderier i korsstygn betalade han 400 francs, en summa som en arbetare behövde 100 timmar för att tjäna in.

Utöver Nobels eget sovrum fick Penon inreda ytterligare tre. Ett var särskilt påkostat och kallades ”chambre de madame”. Det försågs även med en elegant ”chaise bébé”. Tydligare kan inte Alfred Nobels längtan efter fru och barn uttryckas. Men han fick ingen trogen maka vid sin sida och inget barn att skämma bort. Däremot överöste han sina vänners telningar med dyrbara presenter, och hans kassabok visar periodvis också stora utlägg för konfekt, varieté, blomsterkorg och kafébesök. Dess utgifter gällde uppvaktning av olika kvinnor – något som inte heller ledde till önskat resultat. En längre, huvudsakligen misslyckad relation hade han med den arton år yngre öster­rikiskan Sofie Hess. Alfred slösade under tjugo års tid stora summor pengar på henne – men Sofie bedrog hon honom och fick barn med en annan man.

En bevarad anteckningsbok som Nobels hushållerska förde över dagliga inköp ger inblick i hur det gick till i köket. När det rustades för kalas kunde det på en dag handlas för 10 000 kronor i dagens penningvärde. Nobel ville bjuda sina gäster det bästa och det mest eleganta. Och gästerna trivdes och imponerades. En av dem var Bertha von Suttner, fredspristagare och författare till Ned med vapnen. Hon berättar i sina memoarer hur det var att sitta som gäst vid Alfreds bord: ”Själf mycket enkel i sitt levnadssätt, önskade dock Nobel att sätta fram för sina gäster de mest sällsynta och exotiska läckerheter, frukter t ex – direkt från Afrika – hvilkas namn man förut ej ens hört nämnas.”

Det sena 1800-talet var en gastronomins storhetstid, och de berömda kockarna hyllades som nationalhjältar. Alfred betecknade sig själv som ”krångelmagad” men inte som ”kräsmagad”. Han hade ofta magbesvär och tvingades hålla diet. Kanske var det främst gästerna som fick njuta av vinet från den förnämliga vinkällaren på aveny Malakoff, men man hoppas att Alfred emellanåt kunde unna sig något glas av de ädla dryckerna.

Biblioteket var ett viktigt rum för den litteraturintresserade Alfred, och hans boksamling omfattade runt tvåtusen volymer. En majoritet av böckerna utgjordes av filosofiska och skönlitterära verk, och av samtida franska författare var Maupassant väl representerad.

Nobel hade även ett betydande konst­intresse. Marcus Larson och dennes naturromantiska målningar med hav och klippor var favoriter. Han beställde även ett porträtt av sin mor av Anders Zorn, som ofta var i Paris. Flera konstverk köpte Nobel av den berömde konsthandlaren Charles Sedelmeyer, som för övrigt porträtteras i Émile Zolas roman L’œuvre (Konstnärsliv; orig. 1886). Vid ett enda besök hos Sedelmeyer kunde Nobel inhandla konst för två miljoner i dagens penningvärde. Bland annat införskaffade han verket Amman, målat av den tidens högst betalade levande konstnär, Mihály Munkáscy, född i Ungern men sedan 1872 bosatt i Paris. Denne hade ett tioårigt kontrakt med Sedelmeyer som garanterade konstnären minst 100 000 franc om året. För den nya konstinriktningen impressionismen hade Nobel ingen förståelse, och generellt var hans konstsmak tämligen traditionell.

Höjenberg redogör också för Nobels garderob. Kvitton och fakturor tyder på att klädinköp gjordes i stadens mest ansedda butiker. Han lät sy upp åt sig en päls av 52 sobelskinn med krage och garnityr till ett pris av 4 300 francs, 180 000 i dagens penningvärde. Ja, lyxbranschen hade goda tider och Paris var elegansens och modets huvudstad. Där frodades glamouren och där sattes trenderna, och Nobel unnade sig det bästa tänkbara. Han var en estet som njöt av livets goda, men han var också en mycket generös person. I hans kassabok återkommer noteringar om ”understöd” och ”välgörenhet”. Han slösade med checkar till enskilda behövande och han bidrog även till större projekt, bland annat ett barnsjukhus i Stockholm.

Nobel deltog i det parisiska sällskapslivet. Han var medlem i den exklusiva herrklubben Cercle des Champs-Élysées, och stadens olika salonger fick ofta besök av honom. I den som leddes av författaren Juliette Adam blev Nobel bekant med Victor Hugo. Han umgicks även med svenskar bosatta i Paris. I Svensk-norska sällskapet träffade han exempelvis Nathan Söderblom, ny pastor i svenska församlingen i Paris.

Alfred Nobel i Paris – lika mycket en bok för Parisälskaren som för Nobelentusiasten – erbjuder högst njutbar läsning. Man överser gärna med den emellanåt ymniga detaljrikedomen. Det är detaljerna som ger skildringen liv, doft och atmosfär.