Den muntre melankolikern

DEN SOM I dessa tidevarv tillbringar någon tid i lunchrummet på en svensk universitetsinstitution kommer snart att höra litanior om hur slöa dagens studenter är. På skrivningar och i seminarierum gör de allt sämre ifrån sig, och vad det får för konsekvenser för den aktuella institutionens genomströmningssiffror skall vi bara inte tala om. Rör det sig om en humanistisk institution kommer man förr eller senare också att få höra farhågor om hur engelskan breder ut sig. Klarheten i tanken och skönheten i framställningen antas båda bli lidande.

Precis som åsikten att det var bättre förr har en historia som är ungefär lika lång som mänsklighetens reflektion över sina egna villkor verkar lärarskråets uppfattning om studenternas lättja ha en historia lika lång som universitetsväsendets. Exempel på det, liksom på klagomål på att engelskan breder ut sig, kan man finna belägg för åtminstone så tidigt som 1621. Fast då är det inte en hunsad lektor vid något svenskt provinslärosäte som ger uttryck för den, utan en av det engelska språkets stora konstnärer. I sin väldiga studie The Anatomy of Melancholy ger Oxfordteologen Robert Burton (1577-1640) inte bara prov på vad som verkar vara en genuin förtvivlan över standarden på studenterna då för tiden. I förordet tar han också sin hand från själva det språk han skriver på: ”Det var inte min avsikt att prostituera min musa på engelska.”

The Anatomy of Melancholy är många saker på samma gång. För det första är det en kommenterad katalog av citat från mer eller mind­re alla auktoriteter på melankoli från antiken och framåt. Vilket är många: sidorna uppgår i en modern utgåva till uppåt 1 500 och hänvisningarna är uppskattningsvis omkring 10 000 till antalet. För det andra är det ett väldigt språkkonstverk, en oformlig, vildvuxen essä om melankolins orsaker och symptom, faror och glädjeämnen. För det tredje är det ett lika personligt som traditionstypiskt försök från författarens sida att bota sig från sin melankoli genom att skriva om den: ”Jag skriver om melankoli, eftersom jag är upptagen med att undvika melankolin.” I det följande kommer vi att uppehålla oss vid alla tre aspekterna.

Som Burtons arbete är extremt eklektiskt är det omöjligt att diskutera det utan att tala ganska mycket om den tradition som han både utgör en del av och kommenterar. Melankolins ursprung finns i den antika humoralpatologin. Enkelt utryckt handlar den om att det i kroppen finns fyra substanser: svart galla, gul galla, blod och flegma som styr vår hälsa. Dessa substanser står i samband med var sitt element genom deras grundläggande egenskaper: huruvida de är varma eller kalla och huruvida de är torra eller våta.

Den svarta gallan, den substans som orsakar melankoli, är torr och kall och är därmed förbunden med jorden. Ett överskott av svart galla orsakar tröghet och dysterhet, men under gynnsamma omständigheter kan det också orsaka kreativitet och intelligens. Alla människor har alltså alla fyra substanserna i sig, men hos vissa överväger en av dem. Det innebär att vissa människor av naturen har en benägenhet för melankoli, men vi kommer att se att en rad yttre faktorer också kan orsaka den. Hälsa best& ; ; ; ; ;ari ng;r i en balans mellan de fyra substanserna.

Melankolin ha r en ovanligt lång historia. Från 400-talet f.Kr. finns en obruten tradition fram till våra dagar. Även om melankoli inte är en särskilt vanlig diagnos längre så förekommer den fortfarande. Och långt in på 1800-talet var depression beteckningen på ett av melankolins symptom snarare än en diagnos i egen rätt. Melankolin har inte bara en lång, utan också en särdeles rik historia. Parallellt med den medicinska melankolitraditionen löper (från Platons diskussion av poeternas gudomliga vansinne i Faidros, och från den pseudoaristoteliska Problem XXX) en konstnärlig och intellektuell melankolitradition som via renässanshumanister och romantiker skjuter skott vidare in i våra dagar.

BURTON SPELAR EN unik och viktig roll i båda delarna av traditionen. Han sammanfattar hela det antika vetandet om melankolin, men genom sin position i den tidiga moderna eran illustrerar han också de förändringar som sker med dess inträde. Och även om melankolin för honom är ett problem så är den bitterljuva njutning och den inspiration som den för med sig någonting som Burton hela tiden är lockad av.

Burton delar in melankolin på en rad olika sätt; efter vilken kroppsdel som är drabbad (så talas det om head-melancholy och hypochondriacal melancholy liksom om melankoli som drabbar hela kroppen), om den har orsakats av svart galla som är varm eller kall, liksom utifrån vad som melankolikern är dyster över (en del av boken ägnas åt love-melancholy och religious melancholy). Men den viktigaste distinktionen som han gör är mellan naturlig melankoli och melancholy adust, i fortsättningen betecknad icke-naturlig melankoli. Det är en distinktion som går tillbaka på den senantika medicinen och inte minst de arabiska läkare som utvecklade denna.

DEN NATURLIGA MELANKOLIN beror på ett överskott av svart galla och yttrar sig som sagt främst som dysterhet och tröghet. Den icke-naturliga melankolin, och den är alltså ett senare påfund, avsedd att förklara de stora skillnaderna i beteendet hos olika melankoliker, orsakas av att något organ är för varmt och att någon kroppsvätska bränns vid och ger upphov till mörka, sotaktiga utdunstningar. I båda fallen sprids en svart substans i kroppen. I svåra fall når den huvudet och ögonen, och förmörkar melankolikerns sinne. Melankolikerns svartsyn är i högsta grad konkret för Burton och de antika auktoriteter han citerar. I anslutning till ett citat från Galenos hävdar Burton att ”liksom barn skräms av mörkret så är melankolikerna alltid rädda, eftersom de har rädslans inre orsak med sig, och bär omkring på den”.

Den svarta gallan kan vara både varm och kall, och då ger den upphov till helt olika symptom. Kall svart galla orsakar tröghet (dotage, ett ord som idag främst betecknar senilitet, är frekvent förekommande), medan den varma gallan ger upphov till vansinne. Med den icke­naturliga melankolins inträde under senantiken kan symptomen än mer differentieras. Ångor som uppstått när svart galla har bränts vid i kroppen ger en annan effekt än när någon av de andra vätskorna bränts. Den brända svarta gallan orsakar sorg, en dragning till ensamhet och alltför stark fantasi. Bränd gul ga ll a ge r d&a uml;remot ett grälsjukt temperament och under gynnsamma omständigheter stort mod. Bränd flegma orsakar dumhet, tröghet och fetma medan bränt blod under rätt omständigheter kan yttra sig som kvickhet och kärlek till musik.

Den allra mest gynnsamma formen av melankoli är enligt Burton en kombination av naturlig melankoli (alltså ett överskott av svart galla, som dock inte får vara för torr) och ett visst mått utdunstningar från bränt blod. Den esprit som blodet skapar och den svarta gallans tröghet samspelar för att skapa ett kreativt sinnelag. Kvickheten låter idéer födas och trögheten ser till att de hålls kvar länge nog för att hinna utarbetas. Ett särmärke för denna geniets melankoli är att man till skillnad från den mörka hår- och ansiktsfärg som de övriga formerna ger upphov till ofta får en rödlätt ansiktsfärg, a ruddy complexion (som författaren till denna artikel, faktiskt).

Det finns alltså former av melankoli som kan vara till nytta för melankolikern. Men det är då mycket viktigt att man håller den inom snäva ramar. Är den svarta gallan litet för varm eller för kall, eller om de svarta ångorna från förbrända substanser förekommer i för rikt mått eller i kombination med fel grundkaraktär, så ger den inte längre upphov till en kreativ stämning utan urartar till ett patologiskt fenomen. Balans är av yttersta vikt. Det innebär att behandlingarna av melankolin syftar till att upprätthålla en sådan jämvikt. Därvidlag har man sex faktorer att ta hänsyn till. Burton kallar dem ”the six non-natural things”, och de är icke-naturliga i det att de är yttre faktorer till skillnad från personens karaktär eller fysiologi. Dessa sex faktorer är diet, uttömmande och kvarhållande (evacuation and retention), luft, motion (exercise), sömn och sinnets störningar (perturbations of the mind). De är inte Burtons uppfinning utan är tvärtom gemensamma för hela traditionen från antik tid och framåt.

Den mat och den dryck man intar bryts ned om den inte tas upp av kroppen. Därför gäller det att välja livsmedel som inte främjar bildandet av svart galla eller förbrända substanser i övermått. Och därför gäller det att se till att de kroppsfunktioner som har som uppgift att göra sig av med skadliga substanser fungerar, vilket är vad den andra av de sex faktorerna handlar om.

LIKALEDES HAR LUFTEN och klimatet en inverkan på oss. Därför kan resor vara ett viktigt botemedel mot melankolin. Den schweiziske medicin- och litteraturhistorikern Jean Starobinski menar rent av att grand tour-traditionen, sedvänjan att Englands adelssöner i sin ungdom gav sig ut på en omfattande studieresa, särskilt till Italien, lika mycket handlade om en preventiv åtgärd mot melankoli som om deras utbildning. Sol och fint väder är bra för melankolikern, dels för att ljuset och glädjen som det för med sig motverkar hans eller hennes inre mörker, dels för att kallt och fuktigt väder befrämjar bildandet av svarta ångor i kroppen. Burton talar om Stockholm som en särskilt melankoliskapande stad: kylan i kombination med den fuktiga luften skapar ett sumpartat klimat som gynnar de svarta ångornas bildande.

De tre sista faktorerna har mer med sinnet och mindre med kroppen att g& amp; ;ou m l;r a (äv en om man aldrig kan göra en strikt indelning). Med exercise avser Burton inte alls bara någonting rent kroppsligt (även om den kroppsliga motionen är nog så vikti g för den som inte genom sina dagliga sysslor rör på sig). För kvinnor och soldater, alltså för dem som inte tänker så mycket, rekommenderar Burton schack, men för någon som han själv som har ett intellektuellt ämbete är det inte så bra. Fiske rekommenderas med uppenbar förtjusning: det ger en promenad i friska luften i kombination med vackra vyer som lyfter livsandarna, och till skillnad från jakt är det helt ofarligt.

Genom att sova på nätterna blir man mer harmonisk: för att man kroppsligt mår bättre naturligtvis, men inte minst för att natten med dess mörker inbjuder till de dystra reflektioner som melankolikern inte kan hålla sig borta från. Det är för Burton (och för en stor del av hans föregångare) ett stort problem att studenter och intellektuella, grupper som är särskilt drabbade av melankoli, är så förtjusta i att sitta uppe på nätterna och läsa och tänka. Men i någon mån är alla dessa kategorier underordnade den sista, sinnets störningar.

MELANKOLIKERN UTMÄRKS AV sin livliga fantasi. Och han eller hon använder sin fantasi på ett självdestruktivt sätt. Ofta börjar melankolikerns grubblerier med någonting som han eller hon hyser positiva känslor inför. Men grubblerierna blir en ersättning för handlingen. Författaren in spe som i stället för att skriva de fantastiska verk han drömmer om att skriva nöjer sig med att drömma om dem är en alltför vanlig typ. En ambitiös person som blir melankolisk drömmer om det rike hon en dag skall äga i stället för att försöka lägga det under sig; hon spelar liksom på kredit härskarrollen. Dessa grubblerier är farliga just för att de är så behagliga. Melankolikern drar sig undan världen och sätter sig i ett mörkt och ensamt hörn och sysslar i tankarna med det som är behagligt. Snart tar grubblerierna en vändning mot det mörka och onda i tillvaron. Orsakssambanden är inte enkelriktade här. För mycket grubblande, ensamhet och mörker leder till melankoli men melankolin leder också till smak för grubblerier, ensamhet och mörker. Så mycket är dock klart att det är fråga om en självförstärkande tendens: melankolin leder till en livsföring som förvärrar melankolin.

Melankolin förknippas sedan antik tid med matsmältningsbesvär. Vissa maträtter sågs som särskilt problematiska ur melankolisynpunkt. Det gäller framför allt fet, svårsmält mat, starkt kryddad mat och mat som orsakar gasbildning. Dessutom gäller det mat och inte minst dryck med mörk färg. Rött vin och vilt anses som väldigt illa, likaledes kål, starka ostar och kryddad mat.

Men även om listor över mat som bör undvikas återfinns hos en mängd läkare från antiken och framåt så tar Burton detta till en helt ny nivå. Ett avsnitt på närmare femton sidor rabblar upp vilka livsmedel man bör vara försiktig med. Alla typer av kött, med undantag för unga kaniner, bör melankolikern akta sig för. Ju mörkare och grövre köttet är desto farligare. Grönsaker och rotfrukter går bort, de orsakar gaser som leder till melank oli. Fisk , m&ou ml;jligen m ed undantag för karp, är farligt, alla mjölkprodukter likaså, och då särskilt ost. Socker och alla typer av kryddor och örter bör undvikas. Vad gäller drycker leder både vin, öl, cider och alla starkare drycker till melankoli; rödvin och mörkt öl är värst.

MYCKET LITET ÅTERSTÅR kort sagt för den som vill undvika allt som riskerar att leda till melankoli. Utöver kaninkött och karp är det i princip bara hummer, honung och vitt bröd som med viss tvekan släpps igenom. Men i slutet av listan mildrar Burt on sitt omdöme. Öl är visserligen skadligt, och ju mörkare och grumligare det är desto värre är det. Men för den som är van vid det, är det en nyttig och angenäm dryck (”’tis a most wholesome … and a pleasant drink”) som faktiskt skyddar mot melankoli. Det hänger på vanan. I Skandinavien görs brödet av torkad fisk, påstår Burton: för en engelsman vore det mycket skadligt, men liksom sydeuropéerna är vana vid en diet av örter och kamelmjölk är nordborna vana vid detta bröd, och därför klarar de sig bra. Det allra värsta köttet ur melankolisynpunkt är hare (”Hare, ett svart kött, melankoliskt och svårsmält; det skapar incubus [maror] om det äts ofta, och ger liksom allt vilt upphov till otäcka drömmar, och fördöms av en jury av läkare.”). Men harkött hör å andra sidan festmåltider till, och den glädje som festen föranleder kan mycket väl överväga köttets i sig skadliga egenskaper. Glädje, vänskap och muntert sällskap lyfts vid flera tillfällen fram som de allra effektivaste medlen mot melankoli.

Dessa exempel illustrerar väl hur mentala och kroppsliga faktorer samverkar. Det finns en fysiologisk bas för reflektionerna. Svårsmält mat tas inte upp av kroppen tillräckligt snabbt, utan hinner börja förruttna i magen och omvandlas till svarta utdunstningar som förmörkar sinnet. Men samtidigt är det fysiologiska inte allt. Både vanan och glädjen kan väga tyngre.

Maten ägnas ett av de utförligaste kapitlen i The Anatomy of Melancholy, men andra substanser är underkastade precis samma lagar. Sädesvätska som inte utsöndras fördärvas till slut och sprider melankoliframkallande utdunstningar i kroppen. För exempelvis munkar, observerar Burton inte utan skadeglädje, är detta ofta ett problem. Detsamma gäller för nunnor och änkor; hos dem förefaller Burton mena att den sexuella abstinensen gör att mensblod ansamlas och förruttnas i kroppen. Men sexuell vidlyftighet är å andra sidan heller inte bra. Melankolikern går lätt till överdrift i sängkammaren. Kättja är ett av melankolins symptom, och för mycket sex skapar eller förstärker melankoli. Kroppen blir nämligen nedkyld och uttorkad av sex, vilket leder till att den ökar i omfång eftersom den svarta gallan är kall och torr till sin natur. Abstinens och excesser kan båda leda till melankoli. Återigen är alltså balans av nöden.

Burtons resonemang mynnar ut i en form av livshållning som inte är det epikureiska särskilt fjärran. Och det är någonstans här som det i mina ögon kanske mest värdefulla i Burtons barocka skapelse kan skönjas. Även om hans bok handlar om ett svårmod som vetter åt det patologiska så ligger det nära till hands att läsa den som e tt ut tr yck f&oum l;r en uppv& auml;rdering av livsglädjen.

DET FINNS I melankolin en kreativ potential. För att man skall kunna utnyttja den krävs att man ger utrymme i sitt liv åt vänskap och munterhet. Man skall anstränga si g att finna den mat och dr yck man tycker om och mår bra av. Man måste hålla både kropp och själ i gott skick, vilket alltså inte minst innefattar ett fungerande sexliv. Det krävs att man ger utrymme för omväxling i sin tillvaro, genom resor, och genom aktiviteter som bryter av från de dagliga sysslorna. Det k an tyckas som att Burtons verk då blir till någon form av ytlig självhjälpshandbok. Men hans bok är faktiskt motsatsen till en s ådan. I stället för en färdigförpackad uppsättning lösningar pekar Burton ut en rad områden där envar måste finna sin egen hållning.

I sin långt drivna subjektivitet, sitt utförliga bruk av antika källor som dock omtolkas till någonting helt eget, och i sitt betonande av betydelsen hos faktorer som diet och vänskap (som av de flesta tänkare utdefinieras som mindre väsentligt), påminner Burton starkt om den någorlunda samtida Montaigne. (Burton var femton år när Montaigne dog 1592) . Likheten är inte tillfällig. Det är inte bara så att Montaignes Essayer är ett försök att skriva om sin melankoli för att bota sig från den. Som bland and­ra Jean Starobinski har visat görs detta försök i anslutning till just de från antiken traderade kategorier och metoder som Burton använder.

Melankoli var uppenbarligen ett angeläget tema decennierna runt sekelskiftet 1600. Hos Shakespeare är melankolin en viktig ingrediens i flera verk. Ställer man skildringarna av melankolin i två av hans viktigaste dramer mot varandra blir dess spännvidd tydlig. Å ena sidan har vi Hamlet, vars sorgklädda huvudperson med smak för dystra grubblerier är ett typiskt porträtt av den patologiska melankolin. Hamlets överdrivna sorg efter faderns död, hans tycke för kyrkogårdar, hans besatthet av döden och av livets meningslöshet, hans mardrömmar och hans sexuellt färgade besatthet av Ofelia vittnar alla till förmån för denna diagnos.

Å andra sidan har vi komedin Som ni behagar, där melankolikern Jaques illustrerar livsglädjen hos den som förstår att njuta av sitt svårmod. Skönheten i naturen och musiken framstår desto starkare för Jaques genom hans melankoliska läggning. Han lockas av ensamheten men utan att helt fly andra männi­skors sällskap.

SHAKESPEARE GESTALTAR KONSTNÄRLIGT ett tema som Montaigne nalkas genom introspektion och Burton genom ett historiskt studium. För även om Burton skriver om melankolin utifrån en lärd tradition är det i deras sällskap han hör hemma. Om något så illustrerar han vad akademikern kan uträtta. Hans uttömmande kunskaper om den tradition som han skriver både inom och om kompletteras av en bisarr charm. Även om Burton alltså citerar många hundra auktoriteter är det svårt att tänka sig en författare som är mer närvarande i sin text.

Spränglärd, klädsamt svårmodig, personlig och rolig: Burton är en Jaques med teologie doktorsgrad. Dessutom en sådan som alla vi akademiker vill vara. Skada att vi inte förmår likna honom annat ä ;n til l v årt gn&a uml;llande p&arin g; studenterna och på det rysliga engelska språket.

Tobias Dahlqvist är doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.