Drömmar om Rio de la Plata

När jag gick i gymnasiet brukade jag vikariera som brevbärare under sommarloven. I ett av höghusen i Malmö bodde en pensionerad sjöman. När jag kom till hans våning upprepades alltid samma procedur. Efter det att jag hade slängt in posten genom brevinkastet, slogs dörren nästan genast upp, som om mannen stått i hallen och lyssnat efter mina steg. Hans långa, nästan maniska anekdoter från världshaven var svåra att avbryta. Dels tyckte jag att vissa av dem var rätt underhållande, dels fanns det trots hans vänliga och översvallande sätt något mörkt i blicken, som förde tankarna till en oberäknelig hund som man inte vill reta upp i onödan.

Somliga dagar brukade jag därför ljudlöst tassa ner till sjömannens våning för att utan förvarning kasta in breven, och när dörren slogs upp hade jag redan med stora kliv hunnit ner till nästa våning, där jag svarade något urskuldande på hans förvirrade rop. Men andra gånger dröjde jag mig kvar en stund för att lyssna på de detaljerade utläggningarna om karibiska kvinnor eller Antwerpens hamnkrogar, och avböjde sedan diplomatiskt erbjudandet om ett glas vodka innan jag fortsatte min runda.

Bland alla avlägsna länder och städer fanns det en plats som den gamle matrosen återkom till med en särskild glans i ögonen – Buenos Aires. Det var han förstås inte den förste att göra. Harry Martinsons skildringar från Rio de la Plata och Evert Taubes visa om Fritiof och Carmencita i byn Samborombón har bidragit till att ge Argentina en speciell plats i det allmänna medvetandet på våra breddgrader. I Fredrik Ekelunds och Karl Ove Knausgårds mejlväxling Hemma – Borta skriver den norske författaren att landet för honom bara varit dröm och fantasi, men att just detta icke-liv utövat en sådan kraft på hans föreställningsvärld att romansviten Min kamp länge hade arbetstiteln Argentina.

Trots många resor till Latinamerika har jag själv aldrig varit i Buenos Aires. Eller har jag kanske ändå det? I den argentinske författaren Ernesto Sabatos hallucinatoriska värld har jag gått längs stigarna i Lezamaparken, där huvudpersonerna Martín och Alexandra träffas för första gången i mästerverket Om hjältar och gravar. Jag har passerat det förfallna utsiktstornet, där romanens tragedi äger rum, och jag har stått framför huset i stadsdelen Belgrano, som rymmer en hemlig passage till stadens kloaker och den mänskliga själens dunklaste territorier.

Men mer än något annat har jag färdats till Rio de la Plata i novellernas värld. Det korta prosaformatet har haft en särställning i den argentinska litteraturen, där det tidvis rentav överskuggat både romankonsten och poesin. Under inflytande av utländska mästare som Tjechov, Maupassant och Edgar Allan Poe fick novellen ett uppsving bland latinamerikanska författare och läsare redan under det förrförra sekelskiftet. Horacio Quiroga (1878–1937) föddes i Uruguay men levde under långa perioder i Argentina. Hans dramatiska och våldsamma noveller förvandlade honom till kontinentens främste och mest läste utövare av genren under 1900-talets första decennier, innan han slutade sina dagar med att svepa ett glas cyanid i den argentinska huvudstaden. Quiroga hade ett avsevärt inflytande på senare generationer och publicerade dessutom ett numera klassiskt manifest med titeln Decálogo del perfecto cuentista (Den perfekte novellförfattarens tio budord). Där ordineras exakthet och språklig reduktion, samtidigt som författaren uppmanas att bestämt hålla sina fiktiva gestalter i handen ända fram till slutet och inte låta dem distraheras av sådant som författaren kanske får syn på längs vägen men som inte rör dem själva. Råd som många efterföljare förhållit sig till och inte sällan avlägsnat sig från – däribland Quiroga själv.

1900-talets andra hälft dominerades av Jorge Luis Borges (1899–1986) och Julio Cortázar (1914–1984), vilkas författarskap båda nådde sina höjdpunkter just i novellformen. Världslitteraturen har aldrig riktigt varit densamma efter Borges berättelser om dubbelgångare, labyrinter, fiktiva författare och olika oändlighetsperspektiv. Hans traditionsmedvetna, genreöverskridande och internationellt utblickande ifrågasättanden av verkligheten och skriften gör att man med rätta kan tala om en latinamerikansk prosa före och efter noveller som Alefen, Trädgården med gångar som förgrenar sig och Biblioteket i Babel. Nästa år inleds förlaget Tranans utgivning av Borges verk i tre kronologiska volymer.

Trots hans briljans har jag personligen ändå alltid saknat en existentiell omedelbarhet i Borges prosa. Det är en brist som också präglar inflytelserika argentinska efterföljare, som den blixtrande lärde och intelligente men alltför cerebrale Ricardo Piglia (född 1941) och den ömsom fascinerande, ömsom irriterande César Aira (född 1949), som gjort kortromanen till sin specialitet. Båda är högst uppburna i vissa latinamerikanska litterära kretsar och har under de senaste åren också börjat översättas till svenska – men tenderar att var och en på sitt sätt att duka under för sin egen intrikata fingerfärdighet.

En episod i Sabatos roman Om hjältar och gravar tycks mig sätta fingret på problemet. När två av romanens gestalter en dag promenerar i Buenos Aires får de syn på en man som stöder sig på en käpp framför dem – det är självaste Borges. Hans prosa är den märkvärdigaste som skrivs på spanska nuförtiden, tillstår Sabatos romangestalt. Men – tillägger han – Borges är alltför preciös för att vara en stor författare.

Hellre läser jag då Julio Cortázar. Att en klar höstdag koka en kopp kaffe och slå upp berättelser som Intaget hus eller Natt på rygg, hör till det närmaste jag kan komma ren, porlande läsglädje – jämförbar med att plocka fram en novell av Tjechov eller Raymond Carver ur hyllan. I likhet med Borges får Cortázar marken att gunga under läsarens fötter genom att upphäva gränserna mellan dröm och vakenhet, verklighet och fiktion och mellan levande och döda. Den yngre kollegan är dock inte lika hårt fjättrad vid sitt bibliotek och har ett ledigare, mer energiskt språk – och därtill en talang för hisnande vändningar som för tankarna till överraskningarnas mästare Edgar Allan Poe.

Bland Cortázars nittiotal samlade noveller, som kom i svensk nyutgåva för några år sedan, finns Djävulens spott, som låg till grund för Antonionis film Blow-Up. Där fotograferar en översättare i Paris ett motiv vid Seinefloden, men under berättelsens gång avtäcks ständigt nya lager av betydelser hos den ursprungliga bilden. Världen är inte bara vad den vid första anblicken syntes vara, utan tvärtom bråddjup och mångtydig. Episoden är symptomatisk för hela Cortázars novellkonst, som är en oavbruten attack mot vaneseendet och förutsägbarheten. Efter det att man slagit igen någon av hans berättelser sitter man kvar med förhöjd varseblivning och skärpt blick på sin omgivning.

Alla som någon gång läst August Strindbergs Ett halvt ark papper, som sammanfattar ett helt liv på endast ett par sidor, har nog förundrats över hur mycket en skicklig penna kan uträtta på litet utrymme. Den moderna argentinska novellkonsten har dessutom påmint oss om att formen lämpar sig särskilt väl för att osäkra och ifrågasätta verklighetens grundvalar. Desto mer glädjande att traditionen visat sig ha en vital återväxt i landets yngre generationer. Bland dem som inte bara excellerat i novellformen och det som på spanska kallas microcuentos (kortprosastycken), utan också i Quirogas efterföljd reflekterat över novellkonsten i sig, hör Andrés Neuman (född 1977), numera verksam i Spanien. ”Att skriva en novell handlar om att kunna bevara en hemlighet”, konstaterar han i en aforism, medan en av hans essäer definierar novellen som ”en lyckosam upptäckt av en gåta”. Lägg märke till ordvalet: upptäckt, inte avslöjande.

Novellen är dock inte bara en hemlighetsfull genre rent litterärt – i ett globalt perspektiv har den ofta fört en diskret tillvaro på förlagen och bland läsarna, något i skuggan av den mer kommersiellt gångbara romanen. Ändå har novellen en tendens att överleva, ja, ibland till och med frodas i till synes ogynnsamma tider. Antologin La joven guardia (Det unga gardet) publicerades för första gången för drygt tio år sedan – en utökad upplaga har senare följt – och har spelat en viktig roll för att lyfta fram den nya novellkonsten efter millennieskiftet i Argentina. I förordet skriver redaktören Maximiliano Tomas om hur litteraturen rent av fick ett uppsving i kölvattnet efter den socioekonomiska krisen i landet 2001. Mindre och medelstora kvalitetsinriktade förlag såg dagens ljus, och trots knappa medel blomstrade en publik litteraturscen med uppläsningar och diskussioner i städer som Buenos Aires, Rosario och Córdoba, en utveckling där novellen spelade en central roll.

Bland antologins författare födda på 1970-talet, strax före eller under militärdiktaturen, finns förutom den tidigare nämnde Andrés Neuman numera tongivande röster som Patricio Pron, Samanta Schweblin och Mariana Enriquez. Den sistnämnda har för övrigt blivit något av ett fenomen med sin senaste novellsamling Las cosas que perdimos en el fuego (Saker vi förlorade i elden, 2016), som redan håller på att översättas till ett tjugotal språk, däribland svenska – en internationell förlagssuccé som inte hör till vanligheterna för noveller. Det är visserligen en något ojämn samling, men när Enriquez är som bäst knyter hon effektivt an till en tradition med övernaturliga och skräckfyllda inslag som har en rik historia i det spanskspråkiga Latinamerika. Tela de araña (Spindelväv) är en berättelse med både oroande och humoristiska inslag om en resa till Paraguay som huvudpersonen gör tillsammans med sin man och sin kusin, medan saker och ting spårlöst går upp i rök i deras omgivning – allt mot fonden av ett krackelerande kärleksförhållande. Flera noveller – exempelvis La casa de Adela (Adelas hus), som kretsar kring ett ödehus där de destruktiva krafterna sitter i själva väggarna – kombinerar skräcken med en indirekt samhällskritik på ett sätt som för tankarna till den svenske författaren John Ajvide Lindqvist. Barndoms- och uppväxtmotiven återkommer, liksom gestalter som befinner sig vid mentala bristningsgränser. I mitten av 1800-talet skrev Jules Verne om Edgar Allan Poes överkänsliga novellgestalter att om de inte är galna, kommer de uppenbart att bli det. Något liknande tycks gälla för Enriquez skapelser.

Den yngre argentinska novellist som dock allra mest fångat min uppmärksamhet är Samanta Schweblin (född 1978 i Buenos Aires), som hittills har gett ut tre novellsamlingar. Hon delar Enriquez dragning till det bisarra och ibland det makabra, men gör oftast halt före den rena skräcken för att istället dröja kvar i hotfulla spänningsfält. Därtill är hennes språk mer reducerat och berättelserna sällan definierade i tid och rum. Ibland är gestalterna istället, liksom lantmätaren i Kafkas roman Slottet, utkastade i en främmande miljö, där de involveras i märkliga ting. Som i den utsökta novellen El cavador (Grävaren), där berättaren kommit till ett samhälle vid kusten för att vila upp sig, men på väg till huset stöter på en man som håller på att gräva en grop – och som insisterar på att det är berättaren som gett honom uppdraget. Till slut kretsar allt obönhörligt kring denna grop, som växer och växer – tills dess kant börjar närma sig huset. Eller i den lite mer vrickade Irman, där berättaren och hennes pojkvän stannar till vid en underlig vägkrog för att släcka törsten. Paret rånar till slut ägaren på ett skrin som de tror innehåller dagskassan. Under bilflykten därifrån visar det sig istället rymma dikter av en viss Irman och brev adresserade till honom, brev som de tömmer ut genom det nedvevade fönstret, utan att läsaren får veta vad som stod i dem. Hemligheten bevaras, gåtan förblir intakt.

I Schweblins noveller kan vi möta barn som äter levande fåglar, en berömd konstnär som under hela sitt liv haft en dunkel drift att banka huvuden i asfalten och en kvinna som blir handlöst förälskad i en manlig sjöjungfru. Det tycks alltså som om hon axlar den fantastiska traditionen från Borges och Cortázar, och Schweblin har också i en intervju i tidskriften Karavan beskrivit hur det var just en av Cortázars noveller som gav henne en avgörande impuls att själv börja skriva. Liksom för de flesta av Schweblins argentinska generationskollegor står dock föregångarnas lek med nivåer och uppluckrade gränser mellan litteratur och verklighet inte längre i fokus. En på samma gång traditionsmedveten och självständig ung novellkonst har tagit form.

Höjdpunkten i Schweblins författarskap är ändå Distancia de rescate från 2014, som i höst kommit ut i svensk översättning under titeln Räddningsavstånd (Albert Bonniers Förlag). Här rör sig författaren i novellformens utkanter, i något som liknar en kortroman, helt och hållet bestående av repliker mellan två personer. Till en början famlar läsaren i blindo – vem talar med vem och var befinner de sig någonstans? Efter hand klarnar konturerna – scenen är ett rum på en akutmottagning i ett mindre samhälle. Nedanför en sjukhussäng sitter pojken David, som är den som till en början styr samtalet och ställer frågorna som driver berättelsen framåt. I sängen ligger Amanda. Det står klart att någonting fruktansvärt har hänt, och deras samtal syftar till att blottlägga smärtpunkten i den katastrof som involverar deras närstående. Men det är bråttom, tiden är snart ute. Språket är direkt, avskalat och febrigt, det är som om berättelsen utspelar sig i ett slutet rum där syret håller på att ta slut och därför endast det mest väsentliga kan sägas. Resultatet är en gastkramande berättelse som hör till det starkaste jag läst i den latinamerikanska litteraturen överhuvudtaget under senare år. Mot slutet gör jag då och då korta vilopauser för att hämta andan, sådan effekt har Schweblins prosa på mig. Här finns utan tvivel den existentiella intensitet som jag saknat hos Borges lärjungar.

Jorden undertill spelar en viktig roll i flera av Schweblins berättelser. I Räddningsavstånd tycks trakten vara diffust förgiftad på ett sätt som för tankarna till Zonen i Tarkovskijs film Stalker. I novellen Bajo tierra (Under jord) – besläktad med den tidigare nämnda Grävaren – har barnen i ett litet samhälle börjat gräva en brunn. En dag är de alla spårlöst försvunna. Efter en tid börjar dock ljud höras från marken, något som påminner om krafsande råttor eller mullvadar. Familjerna slår in källarnas väggar med släggor, gräver upp gatorna och tömmer cisternerna. ”Det sägs att vissa föräldrar fortsatte att gräva dag och natt på sina tomter, och att de bara slutade när tröttheten eller galenskapen hade tagit kål på deras kroppar.”

Sådan, slår det mig, är Samanta Schweblin och den nya argentinska novellkonsten i sina bästa stunder – en underjordisk aktivitet från några som skulle kunna vara våra närstående, krafsanden under marken vi tog för given.