En feministisk klassiker

År 1669 utkom en bok i Paris med titeln Lettres portugaises traduites en françois. Det anonyma verket bestod av fem frispråkiga kärleksbrev till en fransman från en viss Marianne, en ung kvinna inlåst i ett nunnekloster. Verket – som senare attribuerades till den portugisiska nunnan Mariana Alcoforado, men numera anses vara författat av den franske politikern Gabriel de Guilleragues – blev en enorm succé. Det har lästs och översatts i sekler, bland annat av Rainer Maria Rilke till tyska. Breven har beskrivits som den europeiska sentimentalismens storverk och litteraturhistorisk föregångare till klassiker som Julie eller Den nya Héloïse av Rousseau samt till brevromanens storhetstid.

300 år senare, i maj 1971, bestämde sig tre portugisiska kvinnor för att skriva en uppföljare: en nedmontering av fantasin om den längtande och övergivna kvinnan, offer för sin passion och inlåst i ett såväl faktiskt som symboliskt rum. Kollektivverket fick titeln Novas cartas portuguesas och har blivit en feministisk kultklassiker i landet, en kampskrift mot kolonialkriget, könsdiskrimineringen och bristen på jämställdhet. Den utkommer i ständigt nya utgåvor och upptäcks av nya generationer portugisisktalande. Det kanske mest citerade stycket lyder:

”När en borgare gör revolt mot kungen, eller när en koloni gör revolt mot imperiet, är det bara en ledare eller en regering som står under attack. Allt annat förblir detsamma: affärsuppgörelserna, egendomarna, släkten och vännerna, festerna, fritiden. Om en kvinna gör revolt mot mannen förblir ingenting detsamma.”

Författarna blev kända som ”de tre Mariorna”: Maria Isabel Barreno (1939–2016), Maria Teresa Horta (1937–2025) och Maria Velho da Costa (1938–2020). När de började träffas, samtala och så småningom skriva till varandra var de tre lissabonska litteraturpersonligheter i 30-årsåldern. De hade alla precis publicerat skönlitterära verk där kvinnornas situation i fasciststaten Portugal stod i förgrunden. Bilden av den inlåsta, trängtande Mariana var för dem en kvinnlig stereotyp med vittgående följder som skulle ifrågasättas. Det var just genom kärleken till mannen som kvinnan kuvades och självmant gjorde sig till offer.

Deras Portugal var på dekis. ­Ledaren António Salazar hade avgått 1968 och dött 1970, men landet styrdes i hans katolsk-korporativistiska anda av ­Marcelo Caetano. Regimen bedrev blodiga kolonial­krig i Afrika, samtidigt som man var Västeuropas fattiga bakgård. Två miljoner portugiser lämnade landet under 1960-talet; man föredrog att bo i kåkstäder utanför Paris framför utsiktslösheten hemma och risken att skickas till kriget.

Novas cartas portuguesas utkom i april 1972 – och orsakade omedelbart en skandal. Tre dagar efter att den första upplagan nådde bokhandlarna beslagtogs den och förstördes. Förhör med säkerhets­polisen följde, under vilka man förgäves försökte komma underfund med vem som egentligen hade skrivit vad i boken. Den hade tre namngivna författare, men de 120 texter­na var inte undertecknade. Ett åtal väcktes och processen blev omskriven i hela västvärlden. Under tiden, i april 1974, inträffade nejlikerevolutionen och regimen föll. Författarna slapp undan. 1976 utkom boken rent av på svenska i översättning av Kristina Fernandes som De tre Mariornas bok. Nya portugisiska brev.

Texterna var alltså inte undertecknade, men däremot noggrant daterade. Resultatet av det kollektiva arbetet blev en bok av infall: fiktiva brev, längre och kortare diktstycken, smäktande skildringar av ­Mariana passionerat masturberande i sin klostercell, fantasier kring andra kvinnor, teatralt högtravande monologer, expressionistiska prosastycken, traumatiska minnen, interna hyllningar. ”Litteraturen”, lyder inledningen, ”är då ett långt brev till en osynlig läsare, en nuvarande, framtida eller möjlig åtrå som den skrivande odlar, söker eller kämpar för att göra sig kvitt.”

Idag läses verket mer som en pågående konstruktion av ett ”vi”, och som alla självuppfyllande och självuppfyllda ”vi” kan det emellanåt framstå som överprogrammatiskt. De bästa partierna utgörs av dikterna: här var trots allt tre goda poeter inblandade. De tre Mariorna tycktes kunna producera habil senmodernistisk fri vers utav bara farten. Prosapartierna har också just poet­prosans förtjänster och svagheter.

Utöver de tre Mariorna var också en Natalia, utgivaren Natália Correia, central i projektet. Hon var en egenartad kvinnorättskämpe och regimkritiker som redan hade en villkorlig dom över sig för en antologi med erotiska och satiriska dikter. Där publicerade hon flera poeter som sedermera blivit kanoniserade i Portugal, bland annat Porto-lyrikern Eugénio de Andrade (som 1969 också utgav den nyöversättning av 1600-talsbreven som inspirerade till omdiktningen), avantgardisten Herberto Hélder och vänsterikonen José Carlos Ary dos Santos. Den senare dömdes också till dagsböter för obscenitet.

De båda utgåvorna blev stora under bordet-framgångar. Halva Lissabon upprördes, andra halvan var ömsint solidarisk och vädrade morgonluft. Denna halva skulle inte minst bli den som gärna möttes på Correias anarkistbar uppe på Graçakullen som hon öppnade tillsammans med några vänner 1971. Den vackra baren, o Botequim, finns kvar: den stängde efter Correias död men öppnade igen 2010, nu med ett porträtt av henne på väggen.

De tre vännerna fortsatte på var sitt håll med sina respektive konstnärskap. De levde långa och produktiva liv och lämnade stora avtryck i landets kulturella utveckling. Alla var de mångsysslare, ut­över författare var de också journalister, akademiker, skulptörer, manusförfattare och kulturattachéer med mera.

Den mest litterärt framgångsrika av de tre blev nog Maria Velha da Costa. Genom åren har hon gett ut ett flertal romaner, inte sällan formellt egenartade, och förlänats stora litterära priser. Översättaren och introduktören Arne Lundgren har beskrivit hennes roman Casas pardas (1977) som en milstolpe i portugisisk litteratur. Hennes kompromisslösa författarskap anses ha starkt påverkat den ständigt Nobeltippade António Lobo Antunes, men hon är i sina verk mer genreöverskridande. År 2002 fick hon det stora portugisiska litteraturpriset Prémio Camões. Hennes sista roman, Myra, utkom 2008, även den till stora hyllningar. Tyvärr passar hennes romaner inte riktigt in i dagens agentstyrda bokvärld, och finns ännu inte översatta till svenska eller engelska (men bland annat till spanska, tyska och frans­ka).

Även om deras arbete blev hyllat i hemlandet och viktigt för den politiska utvecklingen från en fasciststat till en västeuropeisk demokrati, är det nog just kollektivverket de kommer att bli ihågkomma för. Den sista av de tre, Maria Teresa Horta, gick bort den 4 februari i år, 87 år gammal.

Just nu håller en generation portugiser på att försvinna, en generation som har upplevt fascismens härjningar på egna kroppar, som har varit med om april­revolutionen 1974 och kämpat för den demokrati, vars frukter landet ­åtnjuter i dag. Även om kampen naturligtvis fortsätter, är åtskilligt av det de tre kvinnorna kämpade för idag faktiskt uppnått, åtminstone på papperet.

Uppnått, men inte ohotat. Den nya fascismen som spritt sig genom västländerna tar sig nämligen exakt samma antiliberala, antidemokratiska och antifeministiska uttryck: den rå styrkans politik, nedtystandet av oliktänkande, hatet mot de svaga och de annorlunda. En blandning, som de skriver i sina brev, av nostalgi och hämndbegär. De konventionella könsrollernas inre kloster.