En glimt in i antikens världsbild

Det har länge sagts att humaniora är i kris. En bättre beskrivning är nog att humaniora håller på att tyna bort och bli irrelevant. Det har blivit ett slags hobbyverksamhet för studenter och forskare som inte klarar av de mera stringenta naturvetenskaperna.

Naturligtvis generaliserar jag. Det görs fortfarande smått heroiska insatser inom humanistiska studier. Översättningar av ofta obskyra texter från när och fjärran finns nu tillgängliga som aldrig förr. Den som vill läsa översättningar inte bara av antika grekiska och latinska verk utan också av klassiker skrivna på arabiska, persiska eller sanskrit har aldrig haft ett större utbud av tillförlitliga utgåvor att tillgå. Dessa texter behöver ofta kommentarer för att bli åtminstone någorlunda förstådda av dagens läsare – de gamla texterna skapades i ett mentalt och materiellt universum som aldrig helt kan återskapas idag.

Ett nytt bidrag av ett heroiskt och magnifikt slag är Sarah Pothecarys edition av Strabo’s Geography. A Translation for the Modern World (Princeton University Press, 2024). Strabon (på engelska Strabo, ­namnet betyder vindögd) var en geograf som levde när den romerska republiken höll på att förvandlas till kejsardöme. Han dog ca 25 e Kr.

Om han alls är känd idag så är det för sin Geografi, ett väldigt arbete på över 300 000 ord och därmed ett av de längsta verk som vi har på grekiska från antiken. Detta magnum opus har nu fått en utgåva som gör det tillgängligt för dagens läsare – det enda problemet är att boken är så stor och tung att den kräver ett stadigt bord.

Strabon föddes i vad som idag är Turkiet. Han besökte både Rom och Egypten men det var förstås bara en liten del av den värld som han beskrev. Den omfattade den kända delen av världen från vad som idag är Bangladesh till Portugal, från Storbritannien till Somalia. Längre norr- och söderut än så, menade Strabon, var det alltför kallt eller varmt för att människor skulle kunna överleva.

Det som gör Geografi så fängslande är att den ger oss en inblick i hur den bildade överklassen under första århundradet e Kr såg på världen. Strabons uppfattning av geografins väsen är egensinnig och omfattar långt mer än vad vi idag vanligen lägger in i det ordet. Redan på bokens första sida förklarar han: ”Jag tror att om någonting är en del av en filosofs uppdrag så är det geografin.” Som föregångare nämner han framförallt Homeros som blir hans vägvisare och då speciellt i den centrala del av geografin som handlar om Grekland. ”Det är”, skriver Sarah Pothecary, ”som om vi skulle studera Storbritanniens geografi genom att läsa Shakespeare.” Grekland får oproportionerligt stort utrymme; kulturella överväganden var sålunda mycket viktigare än politiska. Även om Strabon levde i det romerska imperiet så var han, liksom många andra ledande romare, formad av den grekiska kulturen.

Hans Geografi berättar om seder och bruk runt om i världen. Sålunda får vi veta att folk i Kaukasus svälter ihjäl alla som har fyllt 70 år för att sedan kasta kropparna i öknen. Han skildrar yogis i Indien som hela dagen står på ett ben medan de håller ett stort vedträ ovanför huvudet.

Strabon har inte själv bevittnat hur heliga män i Indien späker sig själva utan citerar källor som numera är försvunna. Han berättar om heliga krokodiler i Egypten, om den märkliga skytiska vanan att det är männen som går till sängs när kvinnor föder barn och som sedan låter sig uppassas av dem.

Som Sarah Pothecary påpekar är detta verk mer ett slags reseskildring. Strabon har själv rest men också flitigt studerat antika texter om främmande länder. Pothecary har inte bara översatt texten utan också försett den med noter och förklaringar. Strabons platsnamn får sina moderna motsvarigheter så att vi hela tiden vet var vi befinner oss.

Jag gissar att få kommer att läsa Strabo’s Geography från början till slut. För dessa lata och otacksamma läsare finns register som gör det lätt att hitta de platser och företeelser som intresserar.

Utgåvor som denna visar att det trots allt fortfarande finns gott om meningsfulla uppgifter inom humaniora. Men det är förstås jobbigare att översätta gamla texter från döda språk än att tycka till om någon av de sista dagars heliga.