En känslomässig kapprustning

Nu för tiden pratar vi allt oftare om hur ledsna, olyckliga, deppiga och trötta vi är. Förr höll man tyst om sådant, men idag har det blivit socialt accepterat. Idéhistorikern Karin Johannisson skriver i Melankoliska rum om hur tårarna strömmar i den moderna melankolin, men inte i den äldre där melankolikern istället framställs som plågat torrögd.

Att kritisera någon som gråter kan givetvis uppfattas som hjärtlöst, men kan man verkligen likställa en spontan känsloyttring med den upplevda känslan? Frågan är om vi känner mer idag, eller om vi bara gråter mer. Kraftiga känsloyttringar har inte nödvändigtvis sin upprinnelse i ett personligt lidande, utan kan vara ett vulgariserat uttryck för den sympati människor känner för andra. Genom att visa sig överdrivet känslosam leds uppmärksamheten tillbaka till den egna personen, bort från dem som faktiskt lider.

Missnöje och melankoli har blivit mer synliga i offentligheten bland annat genom kommunikationsmöjligheterna på internet. Privata dagböcker har ersatts av offentliga bloggar. Genom textens ansiktslöshet avskiljs avsändaren från mottagaren. Kanske är det därför som orden ofta förstärks och skruvas upp. Samtidigt som människor blir allt mindre privata, begär vi också tolerans, eller till och med acceptans, från vår omgivning.

I slutet av januari i år aviserade skribenten Marcus Birro att han flyttar till Italien sedan han upprepade gånger fått kritik för sina texter – trots att den var av samma slag som den många skribenter brukar få motta. ”Eftersom jag är en sådan jävla lipsill så flyttar jag”, sa Birro som menade att han utsatts för näthat och mobbning. När känsligheten upphöjs till dygd förväxlas kritik lätt med hat. Och på motsvarande sätt omskrivs även måttligt gillande till hejdlös kärlek.

Sociala medier svämmar över av känslosamhet när något händer och erbjuder en möjlighet att skräddarsy den känslopersona man vill förmedla till omvärlden. För att verkligen understryka äktheten och styrkan i det upplevda poängteras ofta det fysiska i känslan. Folk ”kräks i munnen” när Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Tårarna formligen strömmar på internet medan bomberna faller över de civila i Libyen liksom när japanerna försöker rädda sig undan strålningen från de fallerande kärnkraftverken.

Det som händer är hjärtskärande, ändå är det svårt att komma undan misstanken om att uttrycken, om än inte känslorna, i mångt och mycket är ett sätt att marknadsföra sig själv som en ädel person. ”Titta vilka nobla känslor jag har!”, vill statusuppdateringarna säga oss. Ett narcissistiskt spel där gråt är detsamma som att passera gå.

Filosofen Roger Scruton menar att sentimentalitet, likt obscenitet, är vanebildande, och många som tilltalas av den missar att den innebär ett anspråk. Sentimentala ord och gester ger sken av att man har ädla känslor i grunden, men är egentligen motiverade på annat vis, enligt Scruton. Utifrån detta är det rimligt att fråga sig om det är känslosamheten eller sentimentaliteten som ökat i vårt samhälle. Suckar och tysta snyftningar räcker inte för att få uppmärksamhet, och då återstår den hulkande gråten. Tårar söker en motreaktion, ett känslomässigt svar. Men det går inte att likställa tårar med starka känslor, även om många tycks tro att så är fallet.

Trenden med fler gråtande män, emoungdomar med sminktårar och känslobloggare sammanfaller med ett samhällsklimat där folk blir alltmer lättkränkta. Åsikter kläs om i känslor. Likt gökungar skriker vi efter erkännande eller rättslig kompensation. Ett visst svårmod har alltid medfört socialt kapital och de förfinade lyckas framgångsrikt inta melankolins tidstypiska poser.

Men nu när känslorna har blivit hårdvaluta har den som kan spelet mycket att vinna. Därför skrivs åsikter allt oftare om till känslor och en meningsskiljaktighet kan på så vis bli en personlig skymf. När man ”brinner för” en fråga och ”hatar” den motsatta åsikten krymper genast det gemensamma utrymmet för diskussion. En känslomässig kapprustning pågår.

Vissa kulturteoretiker har hävdat att konsekvensen av en kultur där den självförverkligande individen är norm blir minskad medmänsklighet och solidaritet. Den narcissistiska personlighetstypen breder ut sig och i USA har man föreslagit att diagnosen ”narcissistisk personlighetsstörning” ska tas bort, eftersom den omfattar en allt större andel av befolkningen. Gråten är inte längre bara den svages uttryck för lidande, eller ett uttryck reserverat för de starkaste känslorna, utan ett medel för att vinna större inflytande. Baksidan med subjektets triumf över gemenskaperna tycks vara alltmer överkänsliga individer. ”Världens tårar är konstanta”, påstod Samuel Beckett i I väntan på Godot, men gråten är det sannerligen inte.