En kyrka som skäms för Bibelns budskap

Nyligen gick jag till kyrkan. Kyrkklockorna slog redan och jag hälsade på mannen i kåpa som stod i ett följe inne i sakristian redo att stiga in och inleda mässan. Hans röst var gäll, på gränsen till att spricka, och hans hand var våt. Han gav mig ett val, skynda förbi, eller följ med i den lilla processionen in. Jag skyndade in.

Kyrkan var inte precis fullsatt. Medelåldern låg på närmare sjuttio år. Gråhåriga kvinnor, någon enstaka man. Männen liknade förvuxna barn, de såg liksom ut att inte höra hemma någonstans. Processionen vandrade förbi genom kyrkogången under en orgelmusik som lät ganska överdimensionerad i förhållande till publikskaran, och den äldre mannen i grått skägg, som höll upp en bibel ovanför huvudet, visade sig inte vara prästen, utan en gravt alkoholiserad assistent. Hans rörelseschema föll så att säga utanför schemat, och inte ens när han fått sätta sig verkade han komma till ro. Prästen var mannen med den våta handen. Jag inser plötsligt att han ser mot mig utan att släppa blicken. Och blicken är inte precis ren.

Svenska kyrkans mässor är en ganska formell historia. Efter att ha stått upp och satt mig ett antal gånger, och bland annat slagits av att psalmsången liksom skämdes för sig och inte var i närheten av att fylla ut kyrkorummet, är det dags för predikan. Prästen har ställt sig uppe på podiet och kommer då och då av sig i sin innantilläsning, men till skillnad mot under trosbekännelsen uppstår ingen pinsamhet, för församlingen mumlar på de ganska omständliga orden som slutar i ett amen. Hans predikan låter uppfordrande, något som hans gälla röst både förstärker och underminerar. Att han talar om en schlagersångerska, och om tron som en stormvind, och dessutom läser upp hela schlagertexten inklusive refränger, förstärker känslan av någonting inte står alldeles rätt till. Vad har det blivit av den svenska kyrkan?

Kollekten går till vilsna ungdomar, meddelas det, och jag lägger de mynt jag har i håven som kommer flygande. Samtidigt har jag hört att barn- och ungdomsverksamheten skall läggas ned, med motiveringen att den ”inte tillhör kyrkans nödvändiga uppgifter”. Vad säger Jesus om det?

När jag slår upp morgontidningen tackar jag Gud för att jag inte är kristen. En skribent till exempel recenserar två böcker under rubriken ”Den kristna konspirationen”. I ett stort uppslag slår han fast att de kristna är ett hot inte bara mot upplysningstraditionen utan mot hela mänskligheten. Vi närmar oss undergången, läser jag, för de kristna har en hemlig agenda där de utnyttjar den sjunkande bildningsnivån för att i tomrummet sprida sina religiösa fördomar. Han blir mörkrädd, skriver han.

En underlig piruett, kan man tycka. Gudens och religionens borttynande skapar alltså ett tomrum och en andlig fattigdom som Gud och religionen i nästa andetag utgör ett skrämmande hot emot. Moderniteten, med sin sekularisering, nivellering (”demokratisering”) och lätt självtillräckliga förnuftstro, har däremot ingen skuld till den värld den själv skapar. Nej, skulden tillhör de kristna, vilket ju på sätt och vis är logiskt, och praktiskt, jag menar, de kristna tror i alla fall på en skuld.

Processionen tågar ut, lättad, får jag för mig. Orgeln dundrar en stund till. Kanske borde man korta ned mässorna? Det går för långsamt, i förhållande till samtiden där utanför. Om Gud och religion kan avfärdas i artiklar i morgontidningen borde rimligen existentiella frågor om liv och död kunna avhandlas på låt oss säga en kvart? Jag vandrar ut i den medeltida staden, tänker på de senaste årens skriverier om Guds återkomst. Hans uppdykande är uppenbarligen störande, i alla fall för en del. Det är ju ingenting nytt med det, såväl Hitler som Stalin blev störda, för att nu bara nämna två mer namnkunniga bland moderna profeter. Men varför denna paranoia? Varför smutskastningen? Varför det tunga artilleriet?

Filosofer som länge plockat isär allt som kommit i deras väg har mot ålderdomen börjat tala om Gud. Systematiska teologer, även inhemska, har funnit att det ”Intet” som exempelvis Ekelöf och en nybliven akademiledamot funderat sig fram till kanske lika gärna kunde benämnas Gud. Det moderna samhället, och dess självförståelse, har gjort att också en och annan vanlig medborgare funnit att tillvaron blivit allt för trång – allt för lättköpt begriplig – och de har sökt sig vidare, mot en vidare bild, en djupare förståelse. Ve och fasa! Var skall detta fritänkeri sluta?

Jag stannar till och betraktar några ruiner. Kyrkor nedbrunna under reformationen. Det är synd om den svenska kyrkan. Det är synd om människorna, som inte ens i sin egen kyrka och än mindre i sin morgontidning får möta annat än retorik och hån. Ett är alldeles säkert. Jesus, ni kanske minns, den barmhärtige samariten, skulle inte stå svarslös mot vad som idag predikas – och skrivs.

EINAR ASKESTAD