Ensamheten vid datorskärmen

Den brittiske psykoanalytikern Donald Winnicott berättar i en rörande fallbeskrivning om en liten pojke som blir besatt av snören och knyter ihop möblerna i huset där han bor, inte bara bord och stolar utan även soffkuddar och blomkrukor. En gång knyter han också ett band om sin lillasysters hals. Då slår föräldrarna larm. Gossen blir ett fall för psykiatrin.

Winnicott tycker sig förstå vad de skräckslagna föräldrarna förstått, nämligen att pojken varken var elak eller tokig utan bearbetar och förmedlar något han inte kan uttrycka i ord. Han förmedlar ett behov att hålla ihop sin tillvaro, så att den inte glider isär. Han har utvecklat en infantil separationsångest sedan hans mor i flera omgångar lämnat hemmet, först för att föda hans lillasyster, sedan för att flera gånger vårdas för depression.

”Snören”, skriver Winnicott, ”sammanfogar saker och används även när man slår in saker i paket och till att hålla samman material som inte hänger ihop.” Han konstaterar att snören har en symbolisk betydelse och att överdriven användning av dem kan bero på en känsla av osäkerhet eller brist på kommunikation.

Det är den finfina brittiska essäisten Olivia Laing som refererar till Winnicotts fallbeskrivning i sin essäsamling Den ensamma staden. Om konst, ensamhet och överlevnad (Daidalos), som är den första av hennes hittills tre essäböcker som har översatts till svenska, av Karin Andersson och Sofia Lindelöf. Jag har läst även de två föregående och recenserade den andra av dem, The Trip to Echo Spring. Why Writers Drink, i Axess nr 7/2013. För varje bok blir jag alltmer förtjust i att läsa Olivia Laing, som även medverkar regelbundet i Guardian, Observer och New York Times.

Olivia Laing är klipsk och gör originella iakttagelser, skriver smittande livfullt och tycks alltid vinnlägga sig om att vara ordentligt påläst. Dessutom vårdar hon dygden att ordentligt redovisa sina källor, i fotnoter och med ordentlig litteraturförteckning, så att den som får lust kan läsa vidare i de ämnen hon så flyhänt berör i sina associationssnabba essäer. Hon skriver inbjudande och kommunikativt, inte för att briljera eller visa sig på styva linan. Det kommunikativa i hennes gärning tas för övrigt väl tillvara av hennes svenska förlag, Daidalos, som på sin hemsida erbjuder en samling länkar till de verk Laing dryftar i sin bok. Det är flott!

Ett grepp hon använder i sina böcker är att ge en självbiografisk bakgrund till varför hon dras till just de ämnen hon fokuserar på i sina respektive essäsamlingar. I The Way to Echo Spring är det den djupt förvirrande erfarenheten att växa upp i ett hem där moderns partner, en kvinna, är alkoholiserad och därför ständigt blandar bort korten och skapar både osäkerhet och misstro. Denna erfarenhet är klangbotten för de essäer som hon i den boken skriver om en rad alkoholiserade amerikanska författare. I denna nya essäsamling är en överrumplande kärleksbesvikelse och känslan av att vara alldeles övergiven i storstaden New York, dit hon flyttat från England för att komma nära sin fästman, en ständigt återkommande klangbotten för inalles sju essäer.

De fyra första essäerna handlar om amerikanska bildkonstnärer: Edward Hopper, Andy Warhol, David Wojnarowicz och Henry Darger. Hon skriver även om den märkliga barnflickan och fotografen Valerie Maier, vidare om Valerie Solanas, radikalfeministen som sköt Andy Warhol, och om tenoren Klaus Nomi, kultfigur i amerikanska undergroundkretsar kring 1980, innan han blev berömd tack vare att han fick sjunga med David Bowie och på så vis även kom in i det popkulturella kretsloppet.

Laing sträcker ytterligare ut sina fångstarmar i en spännande essä med titeln ”Spegelvärldar”, som inledningsvis handlar om IT-gurun och entreprenören Josh Harris men sakta vidgas till att bli en rad kulturantropologiska och psykologiska funderingar rörande 2000-talets tilltagande mänskliga isolering till följd av vårt datorberoende. Vi lever i falska och illusoriska gemenskaper, klagar Laing, och är ”på väg mot en intimitetskris eftersom vår förmåga att umgås förtvinar och dör”.

Vi blir allt ensammare med våra datorskärmar och med våra kontaktannonser på Craiglist eller Tinder. Vårt deltagande i verkligheten blir mindre och mindre. Övergiven av sin älskare isolerar Laing sig själv och tillbringar hela dagar och nätter framför sin datorskärm – och intalar sig att hon fortfarande är med i livet. Hon vill bevisa sin närvaro genom att trycka på knappar som visar vad som engagerar henne och vad hon gillar eller ogillar. Hon vill se och bli sedd, men eftersom hon är deprimerad måste hon göra allting via skärmen. Och på skärmen kastas hon mellan åsikter, ämnen, hugskott, bilder och allt möjligt som väller fram i ett okontrollerbart kaos. Ingenting hänger samman, allra minst hon själv.

Det är därför Winnicotts fallbeskrivning om pojken med snörena faktiskt växer till en sinnebild för allas vår strävan efter att, om möjligt, sy samman ett utkast till en världsbild eller åtminstone en livskänsla som håller i sig längre än bara en kort stund.

Andy Warhols viktigaste arbetsredskap var bandspelaren och kameran, men han ägnade sig även åt något så egendomligt som att sy ihop fotografier med vanlig sytråd. En av de installationer som Wojnarowicz är ihågkommen för består av ett antal hopsydda bröd. Han är även känd för att bokstavligen ha sytt ihop sin egen mun med nål och tråd, så just sytråden var verkligen ett av hans uttrycksmedel – även om det är svårt att tänka sig att en hopsydd mun skulle kunna hänga ihop med en önskan om att sammanfoga en disparat tillvaro.

Den av Olivia Laings bildkonstnärer som var mest fixerad vid snören och trådar var Henry Darger. Han samlade på snören och garnnystan och hade stora mängder av den varan i sin trånga enrummare, hans tjänstebostad som vaktmästare. Han samlade även på gummiband. Gummiband som gick sönder brukade han försöka laga med tejp. Denne Henry Darger efterlämnade vid sin död tusentals bilder och en 19 000 sidor lång och rikt illustrerad roman med den bisarra titeln The Story of the Vivian Girls, in What Is Known as the Realms of the Unreal, of the Glandico-Angelinian War Storm, as Caused by the Child Slave Rebellion.

Dargers i sin helhet naturligtvis outgivna roman lär handla om de ljuslockiga Vivianflickorna, som förföljs, våldtas och lemlästas av brutala män, cowboyer eller uniformerade soldater. Vi närmar oss här gränsen till det patologiska. Om denna udda konstnär, en outsider i alla bemärkelser och berömd först några årtionden efter sin död 1973, skriver Olivia Laing denna gång sina mest inspirerade sidor. Av allt att döma är det även hennes efterforskningar i Dargers arkiv och huvudsakligen opublicerade litterära kvarlåtenskap som har varit det mest tidskrävande i bakgrundsarbetet för hela boken.

Konstigt nog försummar hon att nämna att John Ashbery på ett tidigt stadium av Henry Dargers snabbt stigande postuma ryktbarhet skrev en hel diktsamling inspirerad av dennes bildvärld och dittills publicerade litterära kvarlåtenskap. Diktsamlingen heter Girls on the Run (1999) och finns i svensk översättning med titeln Flickor på flykt.

Henry Darger är den ensammaste av alla de särlingar i New York som Olivia Laing närmar sig. Han var ensammare än hon själv någonsin kommer att vara.