Ett myllrande persongalleri

Det engelska förlaget Pushkin Press gav nyligen ut The Enchanted Night, en samling nyöversatta noveller av den ungerske författaren Miklós Bánffy (1873–1950). Det är roligt att mer av hans författarskap nu tillgängliggörs för en bredare publik.

Bánffy föddes i en högaristokratisk familj i Transsylvanien, i vad som idag är Rumänien men som då var en del av ­Öster­rike­-­­­Ungern. Han är kanske mest känd som författare och skildrare av denna högreståndsmiljö i tre romaner utgivna mellan 1934 och 1940.

Denna så kallade transsylvaniska trilogi har översatts till ett stort antal språk (tyvärr inte svenska) och tillhör klassikerna i europeisk mellankrigslitteratur. Bánffy har jämförts med Tolstoj, och ytligt sett finns en del likheter mellan Krig och fred och den transsylvaniska trilogin. Ett myllrande persongalleri tar sig mellan färgsprakande baler, kostbara middagar, furstliga jakter, förstaklasskupéer på Budapestexpressen och semestrar på Rivie­ran i en episk släktskildring som spänner över flera år. Men Bánffys romansvit är en märklig elegi. Det är en sorgsen och uppgiven skildring som bottnar i en djupt aristokratisk övertygelse, på många sätt anakronistisk redan för sin tid. Samtidigt är det en frän, sarkastisk och utdragen uppgörelse med en värld som dömt sig själv till döden. Bánffy kan ena stunden försvara bördsrätt för att i nästa andetag fördöma ett samhälle som inte reformeras. Romanerna har också analyserats, försvarats och förkastats om vartannat av kritikerkåren.

Den speciella personlighet som går att skönja i trilogin kan också anas i Bánffys livsval. Efter studier inledde han den av familjen förväntade banan som medlem av parlamentets överhus. I flera hänseenden kom han dock att gå sin egen väg, och han har beskrivits som ”en obekväm grandseigneur”. Han var en kort tid ungersk utrikesminister, under en svår tid precis efter nederlaget i förs­ta världskriget. Under andra världskriget arbetade han för både Ungerns och Rumäniens utträde ur alliansen med Nazi-Tyskland, men utan framgång. Hans livsval ledde till konflikter med den egna familjen och till ett komplicerat politiskt eftermäle.

Utöver sitt eget författarskap hade han breda kulturella intressen, lärde sig teckna och måla av konstnären Bertalan Székely, studerade musik, komponerade själv och ritade kostymer och scenografier för teatern. Han var föreståndare för operan i Budapest under flera år, och som sådan främjade han inte minst Béla Bartók och dennes för sin tid nydanande musik. Som person har han beskrivits som ödmjuk, humoristisk och bildad. Han dog utblottad i Budapest.

Som författare skrev han utöver novellerna och Transsylvanientrilogin också pjäser. Endre Ady, av många ansedd som 1900-talets största ungerska poet, beskrev Bánffy som en ”skarpsinnig man med ädla sinnen och europeisk smak”, menade att han var ”en seriös författare för seriösa läsare” och spårade drag från både Ibsen och Nietzsche i hans verk.

Novellerna, som nu alltså för första gången presenteras på engelska, bidrar till att fördjupa bilden av en originell och mångsidig författare och en fängslande berättare. På ett sätt som snarast för tankarna till Anton Tjechov blixtbelyses i ett antal tydligt avgränsade historier någon social eller psykologisk tänkvärdhet. Ofta finns här en mjuk värme, inte minst riktad mot kvinnor, och nästan alltid också en bitter ironi. Ett nedtonat drag av magisk realism genomsyrar också flera av historierna. Samtidigt riktas en skarp udd mot vidskepelse och skenhelighet.

Ett antal av novellerna utspelar sig i hans älskade Transsylvanien, och han visar här också sin skicklighet som naturskildrare. Som miljövän framstår han bitvis som före sin tid. Överlag är han dock stilistiskt traditionell, och den samtida modernistiska idéromanen har här bara lämnat ytliga spår.