Fångad av sin spegelbild

att skriva om Lars Norén är en av de största utmaningar en kritiker kan ställas inför. Ett skäl till det är den väldiga spännvidd hans författarskap uppvisar. Inför ett sådant överflöd känns valda formuleringar lätt ensidiga eller ofullständiga.

Detta dilemma påmindes vi om i samband med förra årets utgivning av andra delen av En dramatikers dagbok. Ännu tydligare blir det i Dramer, den utgåva av Noréns senare dramatik som Bonniers gav ut i samband med hans 70-årsdag den 9 maj. Den innehåller de flesta av hans dramer från de senaste femton åren, fördelade på de två volymerna Terminal och Samhälle.

Helhetsintrycket av denna mångfald är ganska överväldigande. För den som vill få en överblick över den enorma textmassan finns det likväl några viktiga utsiktspunkter. En av dem är kuriöst nog det datum då Noréns fyller år. Den 9 maj 1956 utspelar sig nämligen två episoder som tillsammans erbjuder den viktigaste nyckeln till hans författarskap. Det är de scener i det självbiografiska genombrottsdramat Natten är dagens mor där författarens självförsjunkne alter ego David först betraktar en spegelbild av sin egen blottade underkropp, och därefter i ett tjugotal repliker fungerar som ett eko av sin avvisande mamma Elin.

Dessa självbiografiskt inspirerade scener ger en nästan övertydlig demonstration av den centrala problematiken i Noréns författarskap. Vad jag tänker på är begreppet ”narcissism”, alltså en patologisk oförmåga till känslomässigt engagemang i andra människor, ofta förenad med en till synes paradoxal pendling mellan självförhävelse och självförakt.

Hos Norén går den narcissistiska tematiken tillbaka på den antika myten om Narcissus, och den tolkning av denna myt han mött hos Freud och dennes efterföljare. Det framgår av en lång rad mer eller mindre explicita resonemang i dramerna och i En dramatikers dagbok, låt vara att han i dagboksanteckningarna ofta använder den grekiska namnformen Narkissos.

Narcissusmyten handlade i sin ursprungliga form om den vackre jägaren Narcissus som vid en källas ”stilla vatten” blir så hänförd av sin egen spegelbild att han förlorar intresset för allt annat. Då han vill närma sig föremålet för sin åtrå finner han att han bara kan grumla spegelbilden i källans vatten. I sin förtvivlan över detta tar han livet av sig, men av vänligt sinnade gudar blir han efter döden förvandlad till den blomma som nu heter Narcissus poeticus.

Den mest kända versionen av denna berättelse finner vi i den romerska poeten Ovidius bok Förvandlingar. Här finns också ett viktigt tillägg till den ursprungliga myten. Ovidius berättar nämligen att Narcissus före sin förvandling till blomma blev föremål för den passionerade nymfen Ekos uppvaktning, men att han avvisade henne. Eko var på förhand dömd att se sin kärlek obesvarad, eftersom hon inte kunde föra ett samtal med någon levande varelse. Hennes öde var att endast vara ett eko – att upprepa det sista av det som yttrats av Narcissus.

denna myt diskuteras utförligt i Noréns dagböcker. Där framgår det också att han med hjälp av en psykoanalytiker kommit fram till att hans egna relationsproblem bottnat i en narcissism med rötter i barndomens störda relation till sin mor.

I dramerna är den narcissistiska problematiken inte lika explicit. Här gestaltas den huvudsakligen i form av antydningar och mångtydiga symboler. För den uppmärksamme står det likväl fullt klart att myten om Narcissus ligger till grund för både människoskildringen och samhällsanalysen.

Särskilt tydligt är detta i Stilla vatten, som hösten 2002 uppfördes i författarens regi på Judiska teatern i Stockholm.Det antydsredanidramats titel som anspelar påden vattenyta där Narcissus tynar bort i sin självförsjunkenhet. Att så är fallet visar en jämförelse med diskussionen om narcissismen i En dramatikers dagbok. Ett exempel är den anteckning från den 5 juli 2009, där uttrycket ”ett stilla vatten” förknippas med Noréns egna relationsproblem.

Mot bakgrund av Narcissusallusionen i titeln Stilla vatten kan vi också urskilja en narcissistisk problematik i dramats människoskildring. Så är det till exempel i ett avlyssnat samtal mellan två anonyma teaterbesökare – en kvinna och en man – som återberättas av Sofia, en av dramats kvinnliga huvudpersoner:

”Efter första akten när båda reste sig för att gå ut vände sig kvinnan till mannen och frågade: Är ni gift? – Nej, sa han. Sedan gick dom ut. Mannen gick först och kvinnan bakom honom. Efter andra akten när dom reste sig igen i pausen frågade hon honom: Är ni homosexuell? – Nej, sa han. Och sedan gick han ut. Och när pjäsen var slut och dom skulle gå ut för sista gången sa hon: Har ni lust att följa med mig hem? – Nej, sa han och rusade iväg.”

den som ställer frågorna i det återberättade samtalet är en kontaktsökande kvinna, och den tilltalade är en undvikande man som till sist rusar iväg. Episoden får sin förklaring i dagboksanteckningarna från den tiddå Stilla vatten tillkom. Här återges en rad situationer, samtal och händelser som kastar ljus över Sofias berättelse. Sammantaget visar de att berättelsen om den avvisande mannen och den avvisade kvinnan ska ses som en variant på Narcissusmyten.

I denna myt berättas ju om hur Narcissus vid ett ”stilla vatten” förälskade sig i sin egen spegelbild och därför avvisade den kärlekstörstande nymfen Ekos kontaktförsök. Sannolikt är det just detta som Norén syftar på i en dagboksanteckning skriven kort tid före premiärenpå Stilla vatten: ”Jag ska vänta, tills jag vittrar sönder som Narkissos inför sin egen spegelbild.” Detta erinrar om en replik i Stilla vatten, där den autistiske Jonas säger: ”Det är nog en del av fasaden hos min personlighet som har börjat lossna och ramla av.”

Denna passage ur Stilla vatten blir fullt begriplig mot bakgrund av dagbokens anteckningar om Eko och Narcissus. Tillsammans med många andra noteringar visar den att den narcissistiska problematiken spelat en central roll för människoskildringen i Noréns författarskap.

Likväl kan man se en skillnad mellan narcissistiska individer i hans dramer och den person som för ordet i En dramatikers dagbok. Visserligen påstår dagboksförfattaren ofta att han inte förstår sig själv, men det hindrar inte att han stundtals tycks ha varit fullt medveten om den narcissistiska problematik som också verkar ha styrt hans egna reaktioner.

Det är just denna medvetenhet som tyder på att Lars Norén i sin dagbok och sina dramer arrangerat beskrivningen av sitt och andras liv på ett sätt som anpassats till vad han läst i litteraturen om den narcissistiska personligheten. Under hans tid som författare har det ju kommit ett stort antal mycket uppmärksammade böcker om narcissismen, till exempel Cristopher Laschs Den narcissistiska kulturen (1979, sv. övers. 1981), Rollo Mays Friheten och ödet (1981, översatt 1983), Johan Cullbergs Skaparkriser (1992) och Bo Signells Narcissism. Ett psykodynamiskt perspektiv (1994). Under arbetet med dagboken och de nya dramerna kom också en avhandling i litteraturvetenskap, som tar upp den narcissistiska problematiken i hans tidiga författarskap, Björn Apelkvists Moderskonflikten i Lars Noréns åttiotalsdramatik (2005). Där finns ett avslutande kapitel som tar upp den psykologiska och idéhistoriska bakgrunden till Narcissustemat.

att dessa böcker satt spår i Lars Noréns självförståelse verkar sannolikt. Det behöver dock inte betyda att hans gestaltning av den narcissistiska tematiken enbart skulle bygga på läsefrukter. Mycket tyder på att han själv upplevt narcissismen och dess yttringar som ett reellt problem med djupa rötter i den egna barndomen.