Farväl till funktionalismen

Trots att det finns goda kunskaper om vilken typ av boendemiljöer som människor efterfrågar och som får oss att må bra arbetar politiker och exploatörer oförtrutet med att göra dessa miljöer alltmer sällsynta och därmed också till ett privilegium för ett fåtal.

Det är naturligtvis inte illvilja som driver kommunaltjänstemän eller privata exploatörer. Orsaken är snarare en kombination av kolliderande intressen och bristande insikter i vad som krävs för att fler skall komma i åtnjutande av den boendemiljö som de önskar, samt en brist på förståelse för hur attraktiva platser skapas – och förstörs.

Ett vanligt misstag handlar om att platsens läge överskattas medan dess utformning underskattas. En centralt belägen plats, med närhet till kommunikationer, antas alltid vara attraktiv oavsett hur den gestaltas avseende byggnadernas utformning och relation till varandra.

Skulle läge och kommunikationer vara de enda viktiga faktorerna vore Fisksätra på södra sidan av Lännerstasundet i Nacka mer attraktivt än Lännersta på norra sidan. Båda stadsdelarna ligger vackert vid vattnet, omgivna av grönska. Fisksätra har dessutom med sin närhet till motorvägen, och med Saltsjöbanan, betydligt bättre kommunikationer.

Nu vet alla att så inte är fallet. Medan villapriserna i Lännersta är bland de högsta i landet så räknas Fisksätra till ett av de mest ökända utanförskapsområdena. Från Fisksätras miljonprogram flyttar man så snart man har ekonomiska förutsättningar. Kvar blir de som inte har möjlighet att välja.

Så ser det ut i många av de modernistiska förorter som byggdes inom ramen för miljonprogrammet under 1960- och 70-talen. Själva utformningen av dessa stadsdelar tycks med andra ord bidra till boendesegregation och problem i form av gängkriminalitet och socialt utanförskap.

Den typ av boende som 1960-talets sociala ingenjörer och stadsplanerare förespråkade efterfrågas av få. Endast de som inte har de ekonomiska förutsättningarna att själva välja sin boendemiljö blir kvar i dessa områden. Faktum är att i flera delar av världen rivs motsvarigheterna till det svenska miljonprogrammet eftersom det är en stadsplanering och arkitektur som leder till utanförskap. Det mest kända exemplet är Saint Louis-stadsdelen Pruitt-Igoe som stod färdig redan 1955 och revs 1972, det vill säga tre år innan det svenska miljonprogrammet stod färdigt.

Trots att det redan fanns flera exempel på vad den modernistiska stadsplaneringen och arkitekturen fick för konsekvenser fortsatte man på den inslagna vägen, av ideologiska skäl. För att förstå hur det kunde bli som det blev behöver man gå tillbaka till funktionalismens genombrott.

Det var i samband med Stockholmsutställningen 1930 som funktionalismen slog igenom på bred front i Sverige. Året efter publicerade ett antal av utställningens arkitekter – bland dem Uno Åhrén, Sven Markelius och Gunnar Asplund – pamfletten acceptera, som skulle få långtgående konsekvenser för det framtida stadsbyggandet i Sverige. Där formulerades den ideologi som skulle ligga till grund för de svenska städernas utformning under efterkrigstiden. Manifestet gick hårt åt den traditionella arkitekturen och stadsplaneringen som ansågs förlegad och bakåtsträvande. Konsekvenserna av den nya ideologin kan vi se överallt omkring oss.

När manifestet gavs ut i nyutgåva 1980 hade verkligheten emellertid hunnit ifatt den siste överlevande författaren Wollter Gahn, som i efterskriften konstaterade:

Acceptera var ganska snabbt gjord, och det vid en tid då diskussionen bara var i sin början, och nästan ingenting var byggt. Där kunde inte stå – t. ex. i bostadsfrågan – det som det skulle ta åratal för arkitekter och politiker att komma fram till.

Inte heller är det rimligt att ställa författarna till svars för det som sedan hände. I en tid där det nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta.

Men säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva bestämma […]

Samma år, 1980, publicerade Hans Asplund Farväl till funktionalismen!. Författaren var son till Gunnar Asplund och boken var en svidande vidräkning med det arkitektoniska arv som fadern och hans medförfattare hade lämnat efter sig. Redan 1980 stod det alltså klart vilken estetisk, social och ekonomisk katastrof den modernistiska arkitekturen och stadsplaneringen hade blivit. Asplund förutspådde funktionalismens nära förestående undergång.

Så blev det inte. Nybyggena i våra storstadsområden är alla i mer eller mindre samma stil som 1970-talets områden. Ett sådant exempel är Tollare i Nacka, alldeles i närheten av tidigare nämnda Lännersta, en ny stadsdel med magnifik utsikt över vattnet.

Man hade kunnat tänka sig att utformningen skulle inspireras av de kringliggande, populära stadsdelarna Lännersta, Saltsjö-Boo och Dufnäs, som är mycket attraktiva. Tyvärr har kommunen godkänt en detaljplan som snarare påminner om miljonprogrammet i Fisksätra. På en av Nacka kommuns mest attraktiva platser byggs därför fyrkantiga grå lådor i betong, i en stil som få efterfrågar. Denna typ av diskrepans mellan utbud och efterfrågan kan endast uppstå på säljarens marknad. I bostadsbristens och de upptrissade bostadsprisernas Stockholm är det inte bara de sämre bemedlade som är hänvisade till vad de kan komma över.

För ett sekel sedan, då många av de mest attraktiva stadsdelarna byggdes, var förhållandet det omvända. Då fanns ett överskott på byggbar mark vilket innebar att byggherrarna var tvungna att konkurrera om köparna med andra medel. Resultatet kan vi se än idag i stadsdelar som Östermalm och Vasastan, som när de uppfördes låg i utkanten av centrum. De praktfulla fasaderna är resultatet av att byggarna tillmötesgick marknadens efterfrågan, en efterfrågan som står sig än idag att döma av bostadspriserna.

Här kanske någon invänder att priserna beror på att de nämnda stadsdelarna ligger centralt, men faktum är att förhållandet även gäller de få stadsdelar som hann byggas utanför den nuvarande stadskärnan, innan modernismen tog över som dominerande stil. Gamla Råsunda i Solna och Aspudden i Hägersten är två exempel på stadsdelar byggda i traditionell stil där priserna följdriktigt är högre än områdena runtomkring.

Funktionalismens estetik och planeringsfilosofi upprätthålls av en ideologiserad arkitektkår och byggherrar som inte bryr sig så länge husen blir sålda. Frågan är varför den politiska makten tillmötesgår exploatörernas intressen. Samma stadsbyggnadskontor som nekar boende att bygga balkonger eller sätta in vindsfönster med hänvisning till den känsliga kulturmiljön kan i nästa stund godkänna detaljplaner för brutalistiska betongkolosser i samma områden.

Det är inte bara rent estetiskt som politikernas och exploatörernas intressen går på tvärs med medborgarnas, utan också när det gäller vilka boendeformer som byggs. Det mesta som byggs idag är storskaliga flerfamiljshus och den bostadspolitiska debatten handlar i stor utsträckning om hur man skall bygga fler hyresrätter. Men är stora hyreshus verkligen vad medborgarna vill ha? Extra ironisk är socialdemokraternas fäbless för hyresrätter – partiet som en gång i tiden betraktade egnahemsrörelsen som ett sätt att befria arbetarklassen ur hyreshusens bojor.

Enligt en enkät som Boverket gjorde 2014 tycks det inte vara så. De som ville bo i Stockholmsområdet ville bo så här: 43 procent i småhus, 8 procent i radhus, 38 procent i lägenhet. 54 procent av de tillfrågade ville äga sin bostad, 28 procent ville ha bostadsrätt och 16 procent ville hyra. Den förda bostadspolitiken går med andra ord på tvärs med folkets intressen. Endast 10–15 procent av det totala byggandet i Stockholm utgörs av småhus – den boendeform som flest efterfrågar.

Det går inte heller att motivera denna diskrepans med att det skulle råda brist på byggbar mark. Som Jerker Söderlind påpekat i en artikel i Smedjan är runt hälften av all nyproduktion i tättbefolkade länder som Belgien och Danmark småhus. Den ensidiga svenska prioriteringen av lägenhetshus är ideologiskt motiverad. En rimligare hållning vore att bygga mer av det som människor uppskattar mest: småhusbebyggelse i form av trädgårdsstad och tät stenstad av 1800-talstyp. Med andra ord behövs en ny egnahemsrörelse som skulle göra det möjligt för fler att bo i stadsnära småhusbebyggelse. Det skulle sänka priserna och minska trycket på lägenhetsbeståndet.