Förfalskaren på Östermalm

Förra året publicerades Richard Swartz bok Ostron i Prag, den märkliga berättelsen om hur han som ung man kom till Prag under kommunisttiden för att läsa ekonomi. Nu har han fortsatt på det självbiografiska spåret med Loppmarknad (Bokförlaget Polaris). Swartz torde vara bekant för de flesta av Axess läsare; han är författare och journalist, mångårig medarbetare i först Svenska Dagbladet och sedan Dagens Nyheter.

Loppmarknad består av två parallella delar. Den ena är berättelsen om Swartz mormor och hennes älskare, som han kallas – idag hade väl många använt det erbarmliga ordet ”sambo” för att beskriva deras relation – som ägnar sig åt något så ovanligt som förfalskning av konst i våningen på Östermalm i Stockholm. Utan att darra på den högborgerliga manschetten producerar den ämable, cigarrökande, vaktelätande gentlemannen ständigt fals­ka signaturer på medelmåttiga dukar, alltihop i profitsyfte. Det är komiskt och lite sorgligt.

Den andra delen består av reflektioner och hågkomster av den vuxne Swartz från Wiens loppmarknader. Stycken med betraktelser över människor och händelser, och såklart föremål, från oräkneliga loppmarknads­besök interfolieras med den mer stringenta berättelsen från barndomen. Mot slutet knyts alltihop samman på ett mycket Swartzkt sätt.

Det är som regel svårare att skriva om sin barndom än om sin ungdomstid, åtminstone om man samtidigt vill förmedla något av komplexitet och djup. Barnets världsbild, känslor och upplevelser är på något sätt kanske alltför personliga. En av de få självbiografier där skildringen av barndomen är den mest intressanta delen är Elias Canettis Den räddade tungan; annars är det svårt att komma på goda exempel. Swartz gör vad han kan.

Historien om den konstförfalskande mormorsälskaren är en historia värd att berättas, och också en liten studie i fåfänga, brustna drömmar och ideal. Swartz skriver som alltid fantastiskt bra, med en osviklig förmåga att träffa rätt ton och finna rätt ord.

I skildringen av Wiens loppmarknader kommer Richard Swartz journalistiska blick för detaljer i vardagslivet till sin rätt; ibland påminns man om tonfallet hos journalistkollegan Jolo, som också var en mästare på att skildra vad man kanske kan kal­la vardagligheten i det episka och det episka i vardagligheten. Swartz nyfikenhet på människor är stor och han besitter en ovanligt god förmåga att skildra lite mer vinddrivna existenser på ett både varmt och komiskt sätt, med en sorts förvånat lugn. Det gör boken mycket charmig.

Tyvärr är slutresultatet ändå väl tunt. Historien om konstförfalskaren är i själva verket ganska snabbt avklarad – egentligen mer av en utbyggd anekdot. Betraktelserna från Wiens loppmarknader utgör också en begränsad repertoar. Efter ett tag blir det därmed lite tomgång. I jämförelse var Ostron i Prag mer lyckad. Det var en intressant mognadshistoria, och samtidigt en beskrivning och påminnelse om hur det var att leva i Prag under det kommunistiska 1970-talet. Loppmarknad visar vissa tendenser i den riktningen – skildringen av livet i den halvt bohemiska Östermalmsvåningen är inte utan värme – men är tamare och tunnare. Men det är, som sagt, svårt att skriva en vass barndomsskildring.