Historiker har mycket att lära av Ranke

Leopold von Ranke (1795–1886) var 1800-talets kanske mest inflytelserike historiker, ofta sedd som den professionella, akademiska historieforskningens främs­ta namn. Han var en pionjär när det gällde arkivstudier och historieskrivning baserad på originaldokument. Hans lärjungar kom att inta lärostolar i Tyskland och annorstädes. Nu har ett urval av hans texter, Historiens teori och praktik (Bokförlaget Stolpe), utgivits i svensk översättning av Emili André, med förord till den svenska utgåvan av Dick Harrison och under redigering av Georg G. Iggers, som har gjort sig känd som en kännare av den tyska historiografiska traditionen.

Under tiden efter 1918 kom Ranke ofta att betraktas med ringaktning. Med orätt, som Harrison framhåller i förordet. Ranke var inte den tyske nationalist eller chauvinist som legenden skapade. Hans historism var filosofiskt sofistikerad med en förmåga att sammanlänka olika synpunkter av avgörande betydelse när det är fråga om historieforskning och historieskrivning.

I centrum för Rankes historieskrivning stod de europeiska stormakternas kamp om herraväldet. Sedan 1500-talet hade Europas fem stormakter, Frankrike, Österrike, Preussen/Tyskland, Ryssland och England kämpat om hegemonin. De hade alla varit underkastade en sorts utrikespolitikens primat på så vis att deras kamp för inflytande och överlevnad i kritiska lägen blev den dominerande synpunkten och ständigt fanns med i blickfånget. Englands flotta och de övriga stormakternas arméer avgjorde mycket i maktspelet. Säkerhetspolitiken hade (liksom idag) en absolut prioritet.

Studiet av förhållandet mellan militär makt och säkerhetspolitik väckte ett begränsat intresse hos senare generationer av historiker. Men i verkligheten fortsatte dessa faktorer som bekant att vara lika viktiga. Den historiska vetenskapens strutspolitik var närmast till nackdel för Europa. Att bortse från maktspelet, de militära allianserna och rustningarna för att koncentrera sig på social- och kulturhistoria kunde kännas trevligare. Men verkligheten förblev i många avseenden densamma. Den stora skillnaden var kanske att ett studium av stormaktsspelet kändes viktigare för europeiska historiker på den tiden Europa var världspolitikens centrum och det faktiskt fanns europeiska stormakter (förutom Ryssland). Efter 1918 ingav det hela olust, inte minst i Tyskland som alltid förlorade.

Ranke var dock, som framhållits, ingen tysk chauvinist även om en del av hans efterföljare var det. Han försökte tvärtom alltid sätta in den tyska historien i ett universalhistoriskt eller, om man så vill, global­historiskt sammanhang. Inte heller var han blind för de intellektuella eller andliga faktorernas roll i historien. Ett av hans mest lästa verk handlade om påvedömets historia. Påvarna hade inte så många divisioner till sitt förfogande, men deras andliga inflytande var desto större. Ranke insåg detta trots att han själv var inbiten lutheran.

Någon anhängare av det som brukade kallas ”historiefilosofi” var Ranke inte. Vid Berlinuniversitetet där han var verksam fanns berömda filosofer som Fichte och Hegel, vilka båda förde fram historiefilosofiska spekulationer. Ranke såg detta som a priori-­tänkande. Filosoferna tänkte ut hur det måste vara istället för att genom empirisk forskning ta reda på hur det faktiskt förhöll sig, eller med Rankes berömda ord ”wie es eigentlich gewesen”.

Rankes syn på historikerns objektivitet spelade en stor roll för hans program. För honom består objektivitet i opartiskhet. Det historikern förmår göra är att ställa de i historien olika agerande parterna mot varandra, förstå alla synpunkter, inte förvränga eller missuppfatta dem genom att ta parti för en nation, en konfession, en politisk riktning. Den olympiska hållningen var den rätta. Inte heller borde historikern vara utlämnad åt sin egen tids fördomar. (För många nutida historiker är det närmast ett program att se sin egen tids föreställningar som absoluta.) Varje tidsålder är lika nära Gud, menade Ranke. Det gällde att leva sig in i gångna tiders världsbilder och livssyner, förstå dem på deras egna villkor. Den en smula tillfälliga fördel som historikern har genom att leva medan de människor han skriver om är döda bör inte utnyttjas till överlägsna eller nedlåtande attityder.

Det är bra att en del av Rankes metodo­logiska nyckeltexter nu finns tillgängliga på svenska. Dels på grund av dessa texters betydelse för de senaste århundradenas intellektuella historia. Dels därför att nutida historiker har mycket att lära av Ranke.