Infernot på västfronten

Den officiella siffra som numera anges uppgår till cirka 300 000 (162 000 fransmän och 143 000 tyskar), men lär även inbegripa dem som tillfångatogs. Tolv miljoner granater ska ha fallit inom ett område på knappt 80 km².

När slaget vid Verdun började planeras i slutet av 1915 hade första världskriget pågått i drygt ett år, utan att någon av de stridande hade lyckats vinna ett avgörande övertag. Den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn hade förlorat hoppet om seger. Tyskland kunde i bästa fall få till stånd en kompromissfred med de allierade, om man kunde tillfoga dem sådana förluster att förhandlingar framstod som ett mindre plågsamt alternativ än att fortsätta slåss.

Enligt Falkenhayn kunde kriget bara avgöras på västfronten. I sina memoarer, som utkom 1920, återger han texten till ett memorandum som han ska ha överlämnat till kejsar Vilhelm II vid jultid 1915. Där utvecklade han de strategiska tankarna bakom Verdunoperationen. Frankrike skulle hellre förblöda än ge upp den historiska fästningsstaden, resonerade Falkenhayn. När den franska armén slagits ut skulle britterna, som var Tysklands egentliga huvudfiende, vara tvungna att förhandla.

Fram till 1990-talet togs Falkenhayns framställning på allvar av historikerna. Hans julmemorandum hade visserligen aldrig påträffats i original, men det mesta av den tyska generalstabens arkiv från första världskriget hade ju brunnit upp i en brittisk bombräd i april 1945.

Efter den tyska återföreningen, sedan 40 ton arkivdokument som hade förts bort från Berlin 1945 återlämnats av ryssarna, började julmemorandumets autenticitet att ifrågasättas. Bland de militära handlingar som återfanns ingick arbetsmaterial från den officiella tyska historiken över första världskriget från mellankrigstiden, däribland avskrifter av senare förstörda handlingar och intervjuer med Falkenhayns närmaste medarbetare. På grundval av detta material kunde historiker som Holger Afflerbach och Robert Foley visa hur Verdunoperationen i själva verket växte fram i samspel mellan Falkenhayn och ledningen för Femte tyska armén – kejsarens son, kronprins Wilhelm, och hans stabschef Schmidt von Knobelsdorff. Det var Femte armén som höll fronten mittemot Verdun och som föreslog Falkenhayn att offensiven skulle sättas in just här.

Verdun med omgivande befästningar utgjorde en inbuktning i de tyska linjerna, genomfluten av floden Meuse. Ur Femte arméns synpunkt var det önskvärt att anfalla på bred front på båda sidor om floden, pressa tillbaka inbuktningen och inta själva staden. Detta var Falkenhayn inte intresserad av. Men fördelen med en inbuktning var att den kunde beskjutas från tre håll. En begränsad tysk framstöt skulle locka fransmännen att stiga upp ur sina skyttegravar och gå till motanfall, och det var då de skulle tillfogas förluster, resonerade Falkenhayn, som förstått att den moderna eldkraften gynnade försvar framför anfall. För kronprinsen och Knobelsdorff som ledde slaget på plats handlade det dock hela tiden om att erövra terräng, och denna skillnad i målsättningar bidrog till det tyska misslyckandet.

Numera anser historikerna att Falkenhayns julmemorandum aldrig har funnits. Vissa tankegångar i texten återspeglar kanske hans faktiska avsikter med Verdunoperationen, men den skrevs i efterhand i rättfärdigande syfte.

Från mitten av januari 1916 koncentrerade tyskarna 1 400 artilleripjäser och enorma mängder ammunition till området. Tyskt jaktflyg snörde av luftrummet ovanför för att hindra insyn. Det var första gången i krigshistorien som operationer i luften och på marken samordnades på detta sätt. Anfallet, som fick skjutas upp i nio dagar på grund av dåligt väder, inleddes den 21 februari på den högra stranden av Meuse med ett nio timmar långt bombardemang. Det tyska infanteriet var utrustat med eldkastare, ett vapen som här användes för första gången. Trots svåra egna förluster gick framryckningen snabbt. Den 25 februari föll pansarfortet Douaumont, som var en nyckelställning och dominerade terrängen.

Douaumonts snöpliga fall berodde på att fransmännen under 1915 tömt forten kring Verdun på soldater och artilleri för att skickas till andra frontavsnitt, utan att ha hunnit bygga ut sina skyttegravslinjer ordentligt. De hade i god tid vetat att anfallet skulle komma, och övervägde efter de första dagarnas motgångar att utrymma Verdun. Den pinsamma förlusten av Douaumont gjorde dock en reträtt politiskt omöjlig. Precis som Falkenhayn senare påstod att han räknat med det redan i sitt julmemorandum började fransmännen se Verdun som symboliskt viktigt och var beredda att göra oerhörda uppoffringar för att hålla staden. Under befäl av general Philippe Pétain organiserades försvaret. Var fjortonde sekund rullade en lastbil med förstärkningar och förnödenheter in i staden från närmaste järnvägsknutpunkt, dygnet runt. Täta avlösningar ordnades av frontförbanden för att hålla moralen uppe.

När slaget var över hade 259 av den franska arméns 330 regementen passerat genom ”köttkvarnen” vid Verdun. Därigenom blev slaget i realiteten en nationell erfarenhet. Det franska flyget återtog luftherraväldet och ordnade effektiv eldledning åt artilleriet, som genom välriktad eld från höjderna på vänstra Meusestranden lyckades hejda den tyska framryckningen.

Tyskarnas motdrag blev att i början av mars utvidga offensiven till att även omfatta den vänstra Meusestranden. Under april och maj utkämpades här helvetiska strider om höjder som Döde mannen och Höjd 304, vilka tyskarna till slut lyckades erövra. Sedan flyttades fokus tillbaka till Meuses högra strand, där tyskarna i början av juni intog fortet Vaux. Men nu började Frankrikes allierade agera för att avlasta Verdun. I Ukraina igångsatte ryssarna den så kallade Brusilovoffensiven, och tjugotalet mil norr om Verdun, vid floden Somme, förberedde britterna en stor offensiv. Tyskarna samlade sig därför till en sista kraftansträngning på den högra stranden den 23 juni, och anföll med 80 000 man. När anfallet avblåstes den 11 juli stod de 4 km från Verdun. Några veckor senare ersattes både Falkenhayn och Knobelsdorff. Den nye generalstabschefen Paul von Hindenburg avblåste formellt anfallet den 2 september. I oktober och december genomförde fransmännen motanfall och återtog forten Douaumont och Vaux. Den 18 december förklarades slaget vid Verdun vara över.

Men slaget fortsatte att leva vidare i historien. Under mellankrigstiden blev det skogbevuxna kraterlandskapet med sina många monument och krigskyrkogårdar en patriotisk vallfartsort för fransmännen, men också en mötesplats för tyska och franska veteraner. Nazisterna kunde hävda att deras rörelse hade fötts på slagfältet i Verdun, och marskalk Pétains prestige som Verduns räddare fick fransmännen att acceptera Vichyregimens samarbetspolitik med Hitler. Efter 1945 europeiserades minneskulturen. President de Gaulle, som tjugosex år gammal kapten hade sårats här och fått tillbringa resten av kriget i tysk fångenskap, utropade inför femtioårsminnet Verdun till en ”fredens huvudstad”. Nästa milstolpe var 1984, när president Mitterrand och förbundskansler Kohl valde att träffas i Verdun för att förkunna att deras nationer nu var för evigt försonade.

Till hundraårsminnet fullbordas avnationaliseringen genom att en tysk och en fransk historiker gemensamt författat den officiella minnesboken, vilken utkommer parallellt på bägge språken av Gerd Krumeich och Antoine Prost: Verdun 1916. Une bataille de légende vue de deux côtés (Tallandier) och Verdun 1916. Die Schlacht und ihr Mythos aus deutsch-französischer Sicht (Klartext Verlag). Krumeich och Prost är bägge emeritusprofessorer som ägnat sina karriärer åt första världskriget, de är i stånd att ledigt sammanfatta den mycket omfattande forskningen. Med beundransvärd saklighet skildrar de slagets bakgrund, förlopp och eftermäle, och beskriver även soldaternas vardag som den framskymtar i samtida brev och memoarer med törst och hunger, diarré och liklukt. Ambitionen är inte att hylla hjältar eller väcka medlidande med offer, utan att förstå och förklara vad som hände. Just därigenom är detta en mycket värdig minnesskrift.