Ingen kunde mer om Ekelöf

Han doktorerade i litteraturvetenskap på en avhandling om filosofen Hans Larsson. Han var översättare och poet, bland annat skrev han den gripande diktsamlingen Efter flera tusen rad(1974), som handlar om hans dotters sjukdom och död.

Åtminstone för mig var han dock framför allt viktig genom sin relation till Gunnar Ekelöf (1907–68). Ekner var den siste av hans nära vänner som ännu var i livet. Ekelöf fick ofta hjälp av Ekner med att sammanställa sina böcker, det gällde inte minst den sena så kallade Diwan-trilogin.

Reidar Ekner publicerade 1967 boken I den havandes liv, med olika essäer om poeten. En intressant text handlar om Ekelöf och spanska inbördeskriget, där en av hans vänner stupade. Ekner var den ende som gav ut en bok om Ekelöf medan han fortfarande levde och kunde ha synpunkter. Närheten till Ekelöf, och respekten för hans intentioner, var något som skulle prägla Ekners arbete också i fortsättningen. Det är något man annars ibland kan sakna i den växande Ekelöflitteraturen.

Ingen kunde mer om Ekelöf än Ekner. Hans överlägsna kännedom om materialet gjorde att han 1970 gav ut en bibliografi över poeten, där alla hans böcker, artiklar och övriga publicerade texter finns förtecknade. Att sammanställa en bibliografi är kanske inte det mest kreativa eller glamorösa vetenskapliga arbetet. Men alla vi som senare har skrivit längre texter om Ekelöf har haft en ovärderlig hjälp av den, och har anledning att känna tacksamhet.

Mellan åren 1991 och 1993 gav Ekner också ut Ekelöfs verk i åtta band. Utgåvan är omdiskuterad, och inte helt oproblematisk. Ibland kunde Ekner vara alltför självsvåldig.

Men även om utgivningen något tålde att skrattas åt förtjänade den framför allt att hed­ras. Genom den blev ett stort antal värdefulla texter för första gången tillgängliga i bokform. När sista bandet utkom skrev Tommy Olofsson en fin understreckare i Svenska Dagbladet, där han talade om ”en av stora festdagarna i svensk litteratur”. Olofssons artikel var dock inte representativ för reaktionerna, Ekner kritiserades på ett sätt som måste beskrivas som oproportionerligt.

Den akademiska världen kan vara hård och ogenerös. Man kan bara hoppas att Ekner efter sin död får det erkännande han borde ha fått tidigare.