Klasskamp i mediernas värld

Två unga svenska journalister utsattes under våren 2009 för mordhot.
Den ena fick inget stöd av sin chefredaktör, men efter att en känd kolumnist uppmärksammat händelsen backades hon upp av en samlad yrkeskår via fackförbund och tidningen Journalisten.

Den andra fick visserligen fullt stöd av sin närmaste chef, men hånades för sin polisanmälan av en känd krönikör samt ignorerades av branschorgan och kolleger.

Detta är emellertid inte bara historien om en livrädd 22-åring som svikits av dem som borde vara hans mentorer och beskyddare, utan också om samtidsjournalistikens stora, förrädiska klassklyfta: den mellan ”gamla” och ”nya” medier, eller rättare sagt mellan företrädare för 1940- respektive 1980-talistgenerationerna som står på varsin sida om denna klyfta.

Det första mordhotet, som uppmärksammades av Andreas Ekström på Sydsvenskan och branschorganet Journalisten, drabbade journalistikstudenten Stina Berthling på lokaltidningen Sydöstran. Hon hade bevakat en miljöpartistisk protestaktionpå en  strippklubb i Karlshamn, frågat klubbägaren vad han skulle ha tyckt “om hans fru stått och onanerat framför främmande män”, och fått ett eldfängt mordhot till svar.
Efteråt uppstod en debatt kring Sydöstrans chefredaktörs obenägenhet att polisanmäla. Ingen debattör tog, naturligtvis, strippklubbsägaren i försvar.

Men tänk i stället att Andreas Ekström hade inlett sin Sydsvenskankolumn så här:
“Jag står upp som en man i dag. Står upp för strippklubbsägaren i Karlshamn.”

Absurt? Nej, exakt så – fast med förövaren utbytt – inledde Expressens Mats Olsson en aggressivt uppslagen angreppskrönika mot den andra unga mordhotade  journalisten, Eurosport-bloggaren Kaveh Kohshahi. Men Olssonkrönikan var inte bara ett svartögt ställningstagande för den som hade mordhotat Kaveh, fotbollsspelaren Labinot Harbuzi, utan också en publicistisk störtdykning rakt ner i den ravin mellan nya digitala, sociala medier och gamla, auktoritära printmedier som nyligen också skördat offer som Jan Guillou och Mats Svegfors – högt aktade tidningsveteraner som av okunskap intagit hållningen att skiljelinjen mellan god och undermålig journalistik är densamma som mellan bloggar och dagspress.

Dessutom är det en svårsvald ironi att samma tidning som iscensatte uppropet för den svenske, Eritrea-fängslade Dawit Isaak i samma stund mobbade en annan invandrarsvensk journalist som hotats till livet.
Men låt oss först titta på vad Kaveh Kohshahi hade skrivit om Labinot Harbuzi, och vad som föranlett mordhotet.

Huvudsakligen handlar det om både traditionell och balanserad kritik, som att Malmö FF-spelaren får ut för lite konstruktivitet av sin stora tekniska talang, att han är dominant på träningar men osynlig i matcher. Kaveh kan berömma honom för en målgivande soloprestation men samtidigt kritisera defensiven och en för hög felprocent.

Enda gången det hettar till är när Kaveh skriver: ”Nu kommer någon och säger att Labinot ser mer ’fit’ ut än någonsin. Ja, det vet jag. Det vet många. Det vet alla som går ut och festar då och då i Malmös nattliv.”
En vass oneliner som Kaveh i samma stycke nyanserar genom att understryka att han aldrig sett Labinot i partyvimlet kvällen före match.

Inte minst Mats Olssons Expressen har upphöjt just avslöjanden om festande idrottsstjärnor till en hel sportjournalistisk genre. Och Kaveh representerar, stilistiskt och innehållsligt, en traditionell, passionerad sportkolumnistik i rakt nedstigande led från Olsson själv. Kaveh har blivit sitt förnamn som Olsson blev sitt efternamn. Han lockar lika många yngre läsare som Olsson lockar äldre. Därmed inte sagt att han är ”den nye Olsson”, eftersom digitala medier handlar mer om en explosiv pluralism än om ett podium reserverat för ett fåtal upphöjda krönikörstjärnor.

Det var i början av april, under en vattenpaus på en Malmö FF-träning – vilken Kaveh sin vana trogen bevistade för blogg- och twitter-bevakning för Eurosports räkning – som Labinot Harbuzi spände ögonen i den unge journalisten och sa: ”Du får gärna ha dina åsikter, men yttra dem inte, för då kommer jag att krossa din skalle.” Kaveh, införstådd med Labinots umgängeskretsar i Malmö, lämnade chockat träningen och kontaktade sin chefredaktör på Eurosport, Kristian Borell, och Malmö FF:s presschef Per Welinder. När MFF satte press på honom i stället för att verka för en försonande ursäkt polisanmälde han Labinot för olaga hot, och Eurosport.se kungjorde nyheten. Presschef Welinder ringde då upp Eurosport och lät förstå att det skulle bli mycket svårt för dem att fortsätta bevaka Malmö FF:s träningar och matcher om de inte bytte ut Kaveh och drog tillbaka polisanmälan.

Eurosport kontrade med att publicera ett ”öppet brev” där man ifrågasatte fotbollsklubbens beteende och påminde om det här faktiskt handlade om ett reellt våldshot.

På påskdagen kom så Mats Olssons krönika, i vilken Kaveh gjordes till måltavla för allt förakt Olsson hyser för ”det nya medielandskapet”, där ”vi som skriver plötsligt ska finna oss i att bli kallade surfitta, bögjävel, rövhål, hora eller kukhuvud för att vi tycker att ett lag vann rättvist eller att Sverigedemokraterna är idioter.”
Och detta efter en inledning där Mats Olsson ”står upp som en man för Labinot” men medger att han aldrig läst en rad av Kaveh (eftersom han ”inte läser bloggar”, men det behöver väl inte tilläggas).

Sedan beskriver Olsson hur han slutade läsa sin e-post på grund av påhoppen från kloakerna i ”det nya medielandskapet”, så att han nu ”slipper den vämjeliga bajsvälling som patetiska eller olyckliga människor skiter ur sig på nätet”, och fortsätter med att försvara fotbollsspelare som ”gör runkrörelser” mot publikens ”hårdhudade och tuffa mobb med mundiarré, som blir så otroligt förnärmad om nån reagerar och säger emot”.

Plötsligt jämför han alltså en journalist som blivit mordhotad för att han gjort sitt jobb med läktarhuliganer som skriker könsord; ett hot om att ”krossa din skalle” med ”en runkrörelse”. Mundiarrén är härvidlag Olssons egen, och mot slutet av den långa texten brister alla fördämningar – när han tar upp att Aftonbladets Fredrik Virtanen vid ett tillfälle skickat ut ett skvallrigt twittermeddelande om honom. ”Han kan twittra, kvittra, tjattra, fnattra och knattra bäst fan han vill för att impa på småbrudarna, men ska ge fan i mig… // …och hade jag stött på honom hade jag kört ner hans glasögon i halsen på honom. Eller åtminstone hotat honom med det.” Vad som inte framgick var att Virtanens twittermeddelande i realiteten var ett helt harmlöst ”Mats Olsson äter middag med Live Nation. Jag äter dadlar med bacon kring, i fritös”.

Det första som måste slås fast här är att Twitter, vid sidan av dess dagboksdrag, verkligen också är ett journalistiskt medium. Det är telegram skrivna för offentlighet och ett redan väletablerat publicistiskt verktyg.
Det andra är att det är väl känt att Fredrik Virtanen har skildrat hur han växte upp, och började skriva, med Mats Olsson som största idol.

Det tredje, och viktigaste, är att Virtanens korta twittertext i princip är identisk med hundratals saker Olsson genom åren själv skrivit om andra journalister, eller musiker, eller sportstjärnor och andra han sett upp till och stött på i vimlet: vilka restauranger de hängt på, hur han delat bardiskar med dem, och vad de ätit och muttrat och smuttat.

Det är ett klassiskt Olssongrepp, förevigat i flera av hans böcker. Och att Olsson själv inte ser kopplingen till Virtanens twittrande beror på att blicken inte når över till andra sidan klyftan. Precis som hos Jan Guillou, som innan denna klyfta kom (och skiljde det stagnerande från det utvecklande inom journalistiken) var juridiskt påläst, drevs av ett integritetsrättsligt patos och avslöjade hur staten illegalt övervakade medborgarna (IB-affären). I dag hoppar han tvärtom över all IT-vetenskaplig research och argumenterar för en repressiv spionlag styrd av Hollywood. Med sitt Ipred-stöd har han kraschat in i en spegelvändning av IB-affären.

Och klyftan vidgas. Digitala medier kläcks ur ständigt nya puppor – och det behövs ofta inte ens pengar för att få innovationerna, demokratiseringen, nätverkandet och nyhetsförmedlingen att lyfta. Digitala journalister som Kaveh Kohshahi lever med sina uppdrag, är på plats ända ut i kanten av sina bevakningsområden och nätverkar sig fram till sanningar, analyser och avslöjanden, medan printmedier förgör sig själva genom att låta sina gamla stjärnor missförstå hörsägen, kokettera med okunskaper, låta bli att lyfta telefonen och i stället göra aggressivt generaliserande utfall utifrån vad man snackat ihop sig om på de egna middagsbjudningarna i Brommavillan.

Många journalister känner sig hotade av ”det nya medielandskapet” och tillåter sig att i något slags självförsvar avhumanisera det, smälta ner allt till en och samma värdelösa blyklump av lägsta gemensamma nämnare – spam, näthat, anonymt skvaller, bloggdrev.

Det är därför Jan Guillou med stagnerad kaxighet kan skriva krönikor om ”riktiga medier” kontra ”korkat nätskval” i en tidning som levererar Sveriges mest spekulativa webbmix av dokusåpasensationalism, våldsbrottsporr, rewritade amerikanska paparazzinotiser, pseudovetenskapligt hälsogeschäft, videosnuttar av blottade kändisbröst, lallande läsarbebisar och galna hockeyslagsmål.

Den bistra sanningen är att det bara var dagspress-business as usual när Kvällspostens Åsa Josefsson följde upp Olssonkrönikan genom att sprida nyheten att Kaveh Kohshahis polisanmälan var tillbakadragen – trots att den inte alls var det. När Eurosport frågade gammelmediareportern varför hon inte kontrollerat Labinots falska uppgift, förslagsvis genom att ringa Kaveh själv eller polisen, svarade hon att hon ju hade hört att det ”ryktats om att anmälan var tillbakadragen”.

En enad svensk journalistkår har skrivit på för Dawit Isaaks frigivande, vilket är lätt att betrakta som en långt större fråga än ett hot om en krossad skalle på Malmö Stadion. Men realpublicistiskt är den inte nödvändigtvis så mycket tyngre. Branschorganet Journalisten gjorde en stort uppslagen intervju med den mordhotade Stina Berthling, men skrev inte en rad om Kaveh Koshahi. Att kåren i själva verket är djupt splittrad i fråga om solidaritet med utsatta kolleger är en allvarlig sjukdiagnos för svensk journalistik.