Läsning som religion

Vissa litterära verk har en religiös funktion för läsaren. Inte i meningen att de fungerar som moralisk kompass eller att de nödvändigtvis behandlar ”de stora frågorna”. Men till dessa berättelser, till dessa berättade världar, har läsaren en så stark koppling att hen inte ser relationen till dem som en relation till något fristående, externt. Istället är det en relation till en del av det egna jaget. Den går inåt. Fiktionen har blivit en integrerad byggsten i läsarens identitet, eller, med ett mindre tidstypiskt begrepp, i läsarens personlighet.

Dessa inmurade berättelser fungerar annorlunda än andra läsupplevelser. För det första är de sällan starka i oss för att vi läst dem nyligen eller för att vi läst dem ofta. I själva verket kan en ganska luddig bild av texten vara en fördel. Vi förgyller den, som vi gör med andra minnen från barndomen. Vår hågkomst av texten är lika fiktiv som texten själv. Ett typexempel – Bibeln – kan ha stark påverkan på oss utan att vi någonsin läst den. Stora delar av svenska folket har en bild av Bibeln som skulle visa sig direkt felaktig vid en läsning av helheten. Istället förhåller man sig till valda delar, till korta stycken, som vi refererar för dess språkliga skönhet eller kulturella signifikans.

För det andra blir frågan om vi förnuftsmässigt tror på berättelsen eller inte – och om vi uppskattar den konstnärligt – irrelevant i fråga om dessa grundläggande texter. Detta på samma sätt som det är irrelevant att fråga om vi tror på eller uppskattar våra egna familjers mytologier, traderade sanningar. Eller den religion vi har fostrats i, för att fortsätta Bibelliknelsen. Att förhålla sig neutralt eller objektivt värderande till en värld som format ens världsbild är i stort sett omöjligt. Vi ifrågasätter inte dess luckor och skönhetsfel. Vi säger inte att någon annan författare hanterat ämnet med högre kvalitet, eller mer nyskapande.

För det tredje blir den känslomässiga kopplingen till verket överförd på upphovsmannen. Antingen förtränger vi att den världen vi läser är skapad och ignorerar människan bakom verket. Vi vill inte ställas inför skaparens ofullkomligheter och ignorerar därför konstnären bakom verket. Alternativt så vill vi länka samman författaren med berättelsen. Det senare kan leda till att vi inte vågar läsa andra böcker av samma person, för att inte bli besvikna, eller till att vi slukar allt författaren har skrivit, utan urskilning.

Tove Janssons muminvärld har på relativt kort tid (böckerna är skrivna under andra hälften av nittonhundratalet) blivit en sådan essentiell, i personligheten inbyggd, religiös konstruktion för många. För mig personligen är den ett filter genom vilket jag betraktar och tolkar den faktiska världen. I Muminvärlden har jag hittat mina förebilder (Snusmumriken). Muminvärlden är det jag citerar i trängda situationer (”högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans”), konsumerar (barnens muggar är ur Arabias publikfriande färgglada serie) och söker tröst i (Muminpappans memoarer, denna återkommande läsning vid längre och kortare sjukdomsperioder).

Därför blir mötet med Tove Janssons övriga litterära produktion, den som är ”för vuxna”, en så intressant, men också skrämmande, upplevelse. Kan jag vara fri och objektiv, kan jag läsa dessa verk oberoende av min tro på Mumin? Det ska sägas att Modernistas två aktuella samlingar Romaner och Noveller är svåra att frikoppla från hennes ställning som författare till Muminböckerna. Kontexten märks tydligt såväl i förorden som i recensionerna – man läser utifrån Mumin, man letar likheter och skillnader.

Men vad händer om vi ändå gör ansträngningen att låtsas läsa dessa samlingar utan att beakta dess författares tidigare verk i en annan genre? Vad händer om vi läser dem med samma intresse som vi ägnar den genomsnittliga finländska författaren från sjuttio- och åttiotalet? Om vi gör en läsning som går på tvärs mot de tre ovanstående kriterierna? En läsning som är gjord nyligen, med kritiska ögon, och som inte på förhand förlåter författaren? Resultatet blir, i mina ögon, otillfredsställande, och kan sammanfattas i två punkter. Det blir för mycket, och det blir för lite. Det blir både mastigt och tunt.

Om vi börjar med det myckna. Modernista har valt att lägga samman ett antal novellsamlingar i en volym och ett antal romaner i en annan. Inbyggt i den konstruktionen ligger att själva utgåvorna blir i princip olidliga att pressa sig igenom i en sammanhängande läsning.

Bland annat beror detta på att Jansson framförallt skildrar stämningar, istället för händelser. Det dramatiska drivet framåt i texterna är sparsmakat. Istället handlar det om ett antal långsamma, psykologiska ut- och inzoomningar som ger smakprov på förment allmängiltiga känslolägen eller drivkrafter. Om man läser utifrån ett muminfierat perspektiv är dessa stämningar igenkänningsbara från trollens värld, och därför bekvämt hemtama. Men annars framstår de som något monotona, som svåra att skilja från varandra – som ett begränsat utsnitt av möjliga mänskliga emotioner, som miniatyrer uppförstorade till monumentalmålningar.

Vilket leder fram till min andra invändning, nämligen att texterna är för tunna för en starkt ifrågasättande läsning, en läsning som inte är inställd på att tycka om. Stilistiskt är Jansson felfri, hennes språk och musikalitet och rena skönhet är inget att ifrågasätta, hennes fina humor finns där också. Men när det gäller själva sakinnehållet finns det problem.

Eftersom de känslolägen hon beskriver är så pass befriade från yttre stimuli (handling) och samtidigt beskrivs framförallt genom yttre markörer (gestalternas handlingar) blir det svårt att förstå karaktärernas utveckling, att förstå varför de känner som de gör. Vi presenteras för en räcka personer som gör olika saker, men vi får varken förklaringen till deras inneboende motivation eller deras yttre påtryckningar.

Novellen ”Lyssnerskan” är ett exempel på detta. Den beskriver en äldre kvinna som tillbringat sitt liv med att lyssna på andra och med att bevara deras hemligheter. När vi möter henne är hon av oklart skäl stadd i förändring: hon vill inte längre lyssna, hon glömmer detaljer, hon är inte längre en god vän och släkting. Av någon anledning som inte heller är specificerad byts hennes apati en dag mot handlingskraft. Hon bestämmer sig för att – eller kanske bestämmer hon sig inte för att utan börjar slumpmässigt att – illustrera de hemligheter hon fått höra genom livet i ett sociogram, en stor karta över officiella och inofficiella relationer. Kartan beskrivs ingående. En dag slutar hon att rita på sin karta. Hon vill återgå till yttre kontakter, men då har världen gått henne förbi. Sedan är det slut.

Är ”Lyssnerskan” en fin novell? Absolut, den är välskriven och vacker. Men den är inget att sätta tänderna i, den är så spröd som ett kex på tungan. Och denna känsla ger även de övriga novellerna, samt romanerna. Tagna för sig själva, utan att läsas ”för att de är av Mumins mamma” blir de (nästan) samlade verken överdrivet tunga i magen. I bitar mättar de inte.

Men mättnad behöver inte alltid vara ett självändamål. Det finns ett sätt att använda böckerna så att deras förtjänster – språket, det finstämda, det frikopplade – kommer till sin rätt istället för att bli ett aber. Om man läppjar på Janssons texter, något litet i taget, fungerar hon utmärkt som ett sätt att balansera en i övrigt stabbig kulturkonsumtion. Det är renande, lugnande. Det är meditativt.

En sådan läsning kräver dock att vi använder böckerna som ett gott portvin, att vi har dem liggande, som biblar, för att då och då ta oss ett kapitel efter maten. På så sätt kan vi njuta av skönheten i texten utan att för den sakens skull leva i texten. Dessa böcker fungerar inte att svälja i en sittning. Vi kan inte heller slukas av dem, sugas i dem, och vändas ut och in av dem, som barnet sugs in i Muminvärlden för att aldrig komma ut ur sig själv igen. Vi kan inte låta dem förändra oss.

Den vuxnes Tove Jansson bör läsas som man läser Bibeln, istället för att vara, som barnets Jansson, en bibel. För den som söker något att tro på och formas av, är Pappan och havet fortfarande överlägsen.