Livius och sanningen

Titus Livius historiska storverk Ab urbe condita, ”Från stadens grundläggning”, förblir en av de viktigaste källor vi har till Roms tidiga historia. Livius är inte den enda romerska historiker som bevarats till våra dagar, men han är särskilt betydelsefull eftersom han sammanfattade nästan 800 år av historia, från stadens mytiska grundande år 753 f.Kr. ned till Augustus död år 14 e.Kr.

I modern tid har dock kritiken mot Livius varit hård. När Livius berättar gör han det med ett målande och livligt språk, och med detaljer vars korrekthet inte sällan kan ifrågasättas. Han har också klandrats för bristande källhantering och för att inte bry sig om att göra ordentlig grundforskning. Med andra ord återger han inte alltid händelser så som de verkligen ägde rum, eller ”wie es eigentlich gewesen” (”hur det egentligen var”), som den tyska historikern Leopold von Ranke (1795–1886) formulerade saken i en berömd passus.

Historikern Livius lever, kort sagt, inte upp till dagens moderna standard, och i ljuset av den diskussion som nyligen har förts i svensk press om faktainnehållet i sakprosans språkdräkt kan det vara värt att dyka djupare ner i Livius och försöka ta reda på var ”felet” egentligen ligger.

Om man följer den franske kritikern Roland Barthes och anser att text ska läsas fristående från sin skapare, är det inget större problem att mycket lite är känt om Livius liv och leverne, men eftersom denna text sällar sig till samtalet om författarintentioner behövs ändå någon sorts porträtt av författaren i resonemanget.

det man kan säga med något mått av säkerhet är att Livius växte upp i Patavium (Padua), den då största staden i norra Italien. Det är oklart exakt när han föddes och dog, men han var ungefärligen samtida med Julius Caesars systerson och arvtagare Octavianus, senare kallad Augustus (63 f.Kr.–14 e.Kr.). Livius lär ha skrivit ett par traktat om retorik och filosofi, men det enda vi har kvar från hans skrivpulpet är hans historia, och tyvärr långt ifrån allt av den. Idag finns bara en knapp fjärdedel kvar; de första tio böckerna, om händelser från år 753 f.Kr. ned till 292 f.Kr., samt bok 21–45, om det andra puniska kriget (218–202 f.Kr.) och krigen i öster (201–167 f.Kr.). Detta är ändå mycket nog för att i mängd och detaljrikedom överträffa alla andra romerska historiker vi känner till från republikansk tid. Det finns också korta sammanfattningar av samtliga böcker, även de som har gått förlorade, vilket gör det möjligt att bilda sig en uppfattning om deras innehåll.

”Livius är inte den enda romerska historiker som bevarats till våra dagar, men han är särskilt betydelsefull eftersom han sammanfattade nästan 800 år av historia.”

Livius blev vida läst och omtalad redan under sin livstid. Det sägs till exempel att en man reste hela vägen från Gadir (Cádiz) till Rom, bara för att få se författaren i levande livet, varefter han nöjd reste hem igen.

En anledning till att Livius fick en sådan genomslagskraft är att han var en riktigt skicklig berättare. Andra tidiga historiker traderade ofta Roms historia i form av sakliga och faktabetonade årskrönikor, annales, med uppräkningar av vilka män som valts till vilka ämbeten och så vidare. Livius tillät sig istället en mer litterär stil. Han tilltalade också sina läsare eftersom han hyllade den romerska storheten, och framför allt virtus romana, den romerska dygden och ståndaktigheten. I Livius historia finns ett tydligt cykliskt berättande, där Rom återkommande genomlidit mycket svåra ting – belägringar, förluster, nederlag – men varje gång rest sig på nytt just tack vare virtus.

Det är inte svårt att förstå att detta togs emot av en romersk läsekrets som nog törstade efter berättelser om stadens självskrivna storhet, särskilt i efterdyningarna av oroligheterna efter mordet på Caesar år 44 f.Kr.

Livius litterära stil är ett medvetet frammejslat berättande som bygger på den aristoteliska principen om den dramaturgiska kurvan, där händelser har en tydlig början, en mitt och ett slut, och där berättandet har en tydlig klimax. Detta skapar en annan dynamik i texten jämfört med det mer traditionella berättande som vi ser hos till exempel Polybios.

Under det andra puniska kriget led den romerska armén flera förödande nederlag. Ett sådant slag stod vid Trasimenska sjön (21 juni 217 f.Kr.), då den romerske konsuln Gaius Flaminius lät bli att skicka ut spejare i förväg, och därför ledde hela den romerska hären in i ett kartagiskt bakhåll. Polybios skildrar händelserna tämligen prosaiskt: ”Dagen var ovanligt dimmig. Då Hannibal fått in största delen av det fientliga tåget i dalen och romarnas förtrupp redan var i kontakt med honom, gav han tecken till anfall och skickade order till dem som låg i bakhåll och angrep fienden samtidigt från alla håll. Fiendens plötsliga uppdykande tog Flaminius med fullständig förvirring.” (Översättning I. A. Heikel, med mindre justeringar.)

Livius har med stor sannolikhet utgått från Polbyios skildring men genom att kasta om innehållet bara en liten aning åstadkommer han en större spänning i berättandet:

”När marschkolonnen börjat breda ut sig på det mer öppna fältet såg konsuln bara så mycket av fienderna som befann sig mitt emot honom; de ovanför honom och i ryggen låg i listiga bakhåll. När punern hade fienden instängd av sjön och bergen och omgiven av sina trupper, precis som han haft för avsikt, gav han signal åt alla att attackera samtidigt. Soldaterna sprang fram där det var närmast för var och en, och striden framstod desto mer plötslig och oväntad för romarna eftersom en dimma stigit upp från sjön och sänkt sig tätare på fältet än i bergen.” (Min översättning).

Ett element i Livius dramatisering är också att han gör de historiska gestalterna till tydliga karaktärer. Han låter både romarna och deras motståndare hålla långa tal där de beskriver hur de resonerar kring sina handlingar.

livius språk är också stilistiskt danat enligt de ciceroniska principer som låg i tiden, med till exempel allitteration (”Abydeni […] adeuntes aditu arcebant”, ”invånarna i staden Abydus tvingade bort de kommande från ingången”), tretal (”vägen var tvärbrant, trång och slipprig”) och korsställning (”Hat stred de med, snarare än med krafter”). Resultatet blir en text som utmanar sina läsare att hänga med i grammatiken men som också erbjuder ett ytterligare djup för den som behärskar sitt latin.

Det som uppfattats som problematiskt med Livius är hans källhantering. När Livius skrev sin historia fanns det en mängd tidigare verk för honom att utgå ifrån, på både latin och grekiska, och han hämtade material ur flera av dem.

Den grekiska historieskrivningen inleddes på 400-talet f.Kr., medan romersk historieskrivning tog fart på 200-talet, efter det andra puniska kriget. Legenderna om Roms mytiska grundande hade ditintills traderats i huvudsak muntligt och skrevs då ned för att bevara stadens historia. Sammandrabbningarna mellan de två stora civilisationerna Rom och Kartago i tre krig, från 264 till 146 f.Kr., erbjöd också en tacksam kuliss att beskriva Roms framväxande storhet mot. Flera historiker, romerska så väl som grekiska, gav sig i kast med uppgiften.

En del av det Livius återberättar framställs som en gängse historiemedvetenhet, som när han skriver aliqui ferunt, ”vissa berättar”, eller dicitur, ”det sägs att”. Ibland nämner han en specifik författare som källa men det är sällan, och man kan behöva gräva djupt i andra texter som citerar samma innehåll för att kunna slå fast precis varifrån han har hämtat sin information.

En av Livius viktigaste källorna var den grekiske historikern Polybios (c. 200 – någon gång efter 118 f.Kr.). Polybios Historíai, i sammanlagt 40 böcker (bara de fem första återstår intakta), började med det första puniska krigets utbrott år 264 f.Kr. och skildrar händelserna i Medelhavsområdet fram till Kartagos fall år 146 f.Kr.

Livius nämner Polybios åtskilliga gånger, men det är uppenbart att han har använt honom som källa också när han inte nämns vid namn. Långa partier framstår som mer eller mindre översättningar, av växlande kvalitet, från grekiska till latin.

För att vara tydlig: problemet är inte att Livius kopierade segment ur andra författares verk utan att ange källa, tvärtom var det länge en utbredd praxis att man fick låna och kopiera fritt ur andras verk. Problemet är istället att Livius inte gör något försök att harmonisera det han samlat in för att skapa en sammanhängande berättelse. Ibland återberättar han samma innehåll först ur en källa och sedan en annan, utan att reflektera över att det blir en upprepning. Detta kallas ”Nissen’s law”, efter den tyske historiker, Heinrich Nissen, som först konstaterade detta.

det här orsakar flera problem som författaren inte tycks medveten om. Livius noterar till exempel inte om källorna berättar olika versioner av händelseförloppet, vilket gör att han ibland måste korrigera sig själv. Han slarvar också när det gäller dateringen, bland annat eftersom han inte översätter korrekt mellan grekisk och romersk tideräkning (det grekiska året började i augusti, det romerska i mars). Dessutom saknade Livius egna sakkunskaper om politik och krigsföring och förstod inte alltid själv det han berättade om.

De många stridsscenerna i hans böcker består ofta av att infanterisoldater strider i mitten medan kavallerierna drabbar samman på sidorna. Alla soldater skriker högt, vapnen glimmar i solljuset, och så livas allting upp med perifera detaljer: en jordbävning, vinden som piskar damm i soldaternas ögon, eller någon annan anekdot. Det spännande berättandet till trots finns alltså en lång rad faktafel som solkar framställningen, vilket drar ned på trovärdigheten.

De många talen av olika personer som Livius kryddar sin framställning med är högst troligen skapade i efterhand, men vad ska man tro om allt det andra han berättar om? Hur mycket är uppdiktat och vad ska vi tro verkligen har hänt?

Kritiken mot Livius som historiker började under renässansen och fortsatte sedan. När idéerna om de europeiska nationalstaterna tog form letade man efter bevis för att ett visst folk hade förtur till ett visst område med utgångspunkt i olika tidpunkter i historien, och argument hämtades inte sällan ur de antika historieverken. Germanen Arminius seger över den romerske fältherren Varus i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. kom till exempel att läsas som en symbol för germanernas befrielse från romarna och blev en begynnelsemyt för människor i de tysktalande områdena. (Livius skildring av slaget har gått förlorad, men vi har kvar Suetonius redogörelse.)

Detta sätt att läsa lade grunden för ett djupare skärskådande av de forna historikerna. Livius kom också att ifrågasättas på ett nytt sätt: återger han sanningen eller är det bara påhitt, och hur var det egentligen med källorna?

I jämförelse med Livius klassas Polybios som en av de mest trovärdiga historikerna från antiken. Mycket beror på att Polybios vistades flera år i Rom i början av 100-talet f.Kr., där han hade förmånen att lära känna flera av de stora familjer vars släktingar hade varit delaktiga i det första och andra puniska kriget. Innan han skrev sin Historíai samtalade han också med ögonvittnen som varit med i det andra kriget, och färdades till exempel själv genom det pass i Alperna där Hannibal sades ha tågat. Polybios blev också ögonvittne till händelser under det tredje puniska kriget (149–146 f.Kr.).

Men även Polybios påstår saker som inte riktigt kan stämma. Till exempel berättar han att det tog Hannibal fem månader att marschera med hela den kartagiska armén från Gadir genom Pyrenéerna och över Alperna, där de föll romarna i ryggen på italisk mark. Det här är svårt att få ihop med det faktum att han också anger att Hannibal bröt upp från vinterlägret ”i början av våren”, vilket på den iberiska halvön betyder mars, samtidigt som armén kom fram till Italien i november (det första stora slaget, vid Ticinus, stod i slutet av november 218). Livius anger samma siffra, fem månader.

Lösningen för kritikerna här, när även den store Polybios tar fel, blir att försöka harmonisera berättandet på det sätt som går. Det har till exempel föreslagits att uppgiften ”fem månader” stämmer och kommer från en extern källa (okänt vilken), och att både Polybios och Livius själva broderat ut berättandet för att skapa en livligare skildring.

En viktig aspekt att ha i åtanke när man granskar antikens historieskildringar på det här sättet, är det faktum att diskussionen om gränsen mellan fiktion och sakframställning i prosan inte existerade när Polybios och Livius skrev sina historier. Frågan blir alltså om man kan bedöma och kräva absolut korrekthet av en författare som aldrig ens övervägt den rena faktasanningen som alternativ till att börja med. Såvitt det går att utröna tycks inte heller de antika läsarna ha kritiserat Livius sätt att hantera sina källor, eller ifrågasatt om alla målande beskrivningar stämde eller inte. Det var andra aspekter hos Livius än faktatroheten som slog an hos läsare, nämligen berättarglädjen.

Och här knyter diskussionen an till det som sagts om mer samtida sakprosaskribenter, vare sig det är Truman Capotes dokumentärroman Med kallt blod eller mer samtida rese- eller släktkrönikor: läsarna gillar en bra berättelse! Vad spelar det då för roll om författaren slirar lite på sanningen? Jo, det beror ju helt på vilket värde vi fäster vid det vi kallar ”sanning”.

i sin bok Uncertainty in Livy and Velleius: Time, hermeneutics and Roman historiography (2018) beskriver Anna Domainko hur läsare av sakprosa kan uppleva en spänning mellan den egna kunskapen om faktainnehållet och det estetiska eller litterära uttrycket i de specifika redogörelser man läser. Domainko talar om ett historiskt raster (faktakunskapen) och ett estetiskt raster (läsupplevelsen).

Domainko menar också att Livius i olika delar att sitt berättande medvetet laborerar med kontrasterande perspektiv och låter karaktärer med olika ståndpunkter komma till tals. Karaktärerna själva vet ingenting om vad som komma skall, och syftet med berättandet är att få läsaren att uppleva samma existentiella osäkerhet. Livius fäster på så vis fokus vid insikten att historien mycket väl hade kunnat gå åt ett annat håll och att mycket handlar om hur vi tolkar det i efterhand.

Om man vill kan man ursäkta Livius faktamisstag som slarv. Eftersom hans föresats var att skildra hela den romerska historien från början till slut ansåg han sig kanske inte ha särskilt mycket tid till kritiska studier av de olika verk han utgick ifrån när han samlade ihop sin information. Han behövde ju skriva mycket för att komma igenom alla sekler av Roms historia. Till en början skrev han dock inte ohemult snabbt. De första fem böckerna antas ha publicerats omkring 27–25 f.Kr., nästa fem först omkring 16 år senare, cirka år 9 f.Kr. Resterande 132 böcker gick det däremot snabbare med, på dem lade Livius omkring 25 år. Däremot skrev han inte på ett särskilt slarvigt sätt, utan han lade ner mycken möda på gestaltningar, formuleringar och detaljer. Slarvighet är alltså knappast en förklaring.

När Polybios skrev sin historia var syftet att förklara för en grekisk läsekrets hur det kom sig att det romerska imperiet växt fram som det gjorde. Det är en annan sorts redogörelse än den vi finner hos Livius. Livius historia skrevs i syfte att lära ut romerska moraliska värden, med en sedelärande och undervisande funktion. Han använde medvetet olika litterära strategier i sitt berättande, och tycks anse att det estetiska uttrycket i texten är viktigare eller i varje fall mer intressant än faktainnehållet, när det gäller att deklarera den enskilda människans förmåga att fatta korrekta och moraliskt godtagbara beslut. De fakta han plockar ur sina olika källor blir på så vis det skelett han bygger upp sitt berättande kring, men de olika källornas respektive sanningsvärde värderade han inte var för sig.

Syftet med Ab urbe condita var inte att förmedla ren information, utan snarare att locka läsaren att göra egna reflektioner i den rätta, romerska andan och under påverkan av virtus romana. I förordet talar Livius själv om att med ”skrivkonst överträffa den konstlösa forntiden” (scribendi arte rudem vetustatem superare), och att dra försorg om (consuleo) det romerska folket gärningar. Det framstår som en nog tydlig deklaration om hans drivkraft.

Det är i ljuset av detta man måste läsa Livius historia, som uppfostrande underhållningslitteratur snarare än en faktabaserad redogörelse. Kort och gott: Kan vi inte bara nöja oss med att läsa Livius som en riktigt bra berättare?