Med Nietzsche mot avgrunden

Vår sekulariserade tid har gjort sådana imperativ till hoppingivande mantran som människor upprepar i desperata försök att behålla något mitt i all tröstlös förgänglighet. Som om man genom medvetenhet om sin fl yktighet kan bli immun mot den och komma närmare tillvaron. Men att få behållning av något om man hela tiden påminner sig om dess stundande avslut är svårt, menade Martin Heidegger. Han ansåg att vi i en tilldödenvaro (Sein-zum-Tode), där vi är så kollektivt medvetna om vår förgänglighet att hela vårt vara riktas mot detta.

Nietzsche tyckte på ett liknande sätt att man borde leva som om man skulle leva om sitt liv i evig återkomst. Allt man gör ska man kunna tänka sig att göra om i all oändlighet, och tillfälliga lättsamma nöjen som man bara tillåter sig en gång förfasas han över.

Samtidigt menar han att man ska bejaka självförstörelsen och utsläckandet. Den grekiska guden Dionysos kropp slets sönder av titanerna och sattes sedan ihop igen. Myten symboliserar hur nytt liv föds ur förstörelse och förintelse. Samtidens ängsliga fånga dagen-mentalitet skulle kanske må bra av en injektion nietzscheanskt förstörelsebejakande.

Ett exempel på sådant hittar man i filmen Fight Club, där huvudpersonernas helt frivilliga, masochistiska självdestruktion får dem att känna sig nyfödda och levande. Heidegger menar att vi blir kastade in i världen bland de många andra tingen och därför blir våra jag alienerade från oss själva. Vår tillvaro blir en alldaglig medvaro med andra. Jaget blir mannet (das Man), det kollektiva, ett abstrakt De andra. Kanske vill männen i Fight Club slita sig ur das Man, ta sig bort från medvarat, den kollektiva viljelösheten och infördödenvaron.

Kanske är självdestruktionen ett sätt nå igenom existensens tjocka, likgiltiga hölje. Att medvetet närma sig döden gör den kanske mindre skrämmande än om man ofrivilligt utsätts för den. Förr brukade man säga att någon ”tog livet av sig”, som att livet var en kappa, ett plagg man lånade. Idag säger vi istället att någon väljer att ta sitt liv, vilket tyder på ett individualistiskt tänkande där vi ser livet mer som vår egendom än något kollektivt som vi har lånat. Sekulariseringen har gjort oss både räddare för döden och mer övertygade om att den är vår rättighet.