Kultur

Mozart och marknaden

Göteborgs symfoniorkester. I behov av omförhandling? Foto: THOM ESTIFANOS/PRESSBILD

En ny antologi om klassisk musik illustrerar hur akademiker ofta kommunicerar med ett grumligt språk och underförstådda värderingar, menar Cecilia Nikpay.

Cecilia Nikpay

Ekonom och journalist Affärsvärlden.

I det moderna mediesamhället pågår en omförhandling av de kulturella värdenas meningsskapande. Så skulle man kunna sammanfatta innehållet i antologin Klassisk musik i det moderna mediesamhället. Konstruktioner, föreställningar, förhandlingar (red. Tobias Pontara & Åsa Bergman). Redan på första sidan dyker ”omförhandlingen” upp, och genom boken får vi den serverad i alla möjliga konstellationer.

En annan sammanfattning skulle kunna vara: ”Alla är osäkra på hur de ska kommunicera nu för tiden.” Bokens tema är nämligen främst gammal hederlig kommunikation. Hur förhåller sig människor och kulturella institutioner till nya (och halvgamla) medier?

Vi får också, indirekt, en inblick i hur humanistiska akademiker kommunicerar med varandra. Ibland med ett onödigt grumligt språk. Inte sällan med implicita värderingar. När de kulturella värdena kombineras med orden ”nyliberal” och ”marknad” får betydelsen liksom av en självklarhet negativa konnotationer.

I något mindre omfattning än väntat handlar antologin också om klassisk musik. Ett och annat lär man sig. De flesta texterna använder dock musiken som illustration för mer generell kommunikationstematik, den må handla om könsroller, marknadsdynamik eller institutioners sökande efter nya tonlägen i mediebruset. Det är iakttagelser som också hade kunnat göras genom att studera måleriets, dansens eller fotbollens möte med medierna.

Vi börjar ändå med det som sägs om den klassiska musiken. Dess motstridiga image utgör en användbar utgångspunkt för texterna. I det allmänna medvetandet finns bilden av klassisk musik som en upphöjd, otidsenlig konstart för ett bildat fåtal. Samtidigt som den flitigt används som känslobärare på internet och i tv-serier.

I den inledande essän diskuterar Åsa Bergman hur den klassiska musikens nyttoaspekt konkurrerar med idén om ett inneboende värde, ett slags ”andlig och evig dimension”. Hon studerar konsertprogram från Göteborgs symfoniorkester och London Symphony Orchestra, som båda visar sig betona nyttoaspekten. Nytta är dock brett definierat, som välbefinnande, livsstil, upplevelsen av något extraordinärt, rentav erotik (hon pekar på att ordet klimax ofta används).

Att ”sälja in” konserten som en känslofrämjande aktivitet skulle, menar hon, kunna underminera symfonikernas legitimitet som förmedlare av konstnärliga värden. Å andra sidan riskerar musiken att bli mindre attraktiv för en upplevelseorienterad samtida lyssnare om den presenteras som ett rent estetiskt objekt.

Nyttan representerar för Bergman en ”nyliberal världsbild”, vilken gör konst och kultur legitim genom utlovade fördelar för individen. För läsare som upplever att nyliberalismen snarare fått ge vika för protektionistiska och auktoritära världsbilder i den moderna medieåldern, känns det inte helt träffande. Inte framstår heller känsloupplevelser i samband med klassisk musik som den mest kallhamrade av nyttovaror – om man nu tycker att det är vad nyliberalismen pådyvlar folk.

Bergman drar slutsatsen att det ”pågår en förhandling om musikens betydelse och dess kulturella värde”. Eller så skulle man kunna kalla det sökande efter den mest attraktiva förpackningen av en befintlig produkt.

I en annan essä försöker Ann Werner och Cecilia Ferm Almqvist belysa ”Konstruktioner av nation och kön i klassisk musik”. Författarna bygger sitt resonemang på intervjuer med musikstudenter vid konservatorier i ett antal europeis­ka städer. De tillfrågas bland annat om pedagogisk stil, tolkningsskolor och karriärmöjligheter.

Rysk musiktolkning upplevs som mekanisk, teknisk och briljant. Den knyts till hotfull maskulinitet och stränghet. Ungersk musik upplevs som mer lekfull medan den estniska är mer öppen och den finska kreativ. Alltså i linje med de stereo­typer som råder. Vilket även gäller för musikstudenternas syn på utbildningens patriarkala struktur, där auktoritära mästar–lärling-roller dominerar.

En passus refererar till Christna Scharffs teori om den klassiska musikens arbetsmarknad som ”präglad av nyliberala föreställningar om att musiker ska sälja sig själva som varor på en marknad i fri konkurrens”. Henry Giroux får tillägga att ”högre utbildning (i tider av nyliberalism) kommodifieras på en marknad, genom att till exempel framställas som ’internationell’ […] denna process försvårar demokratiska och kritiska perspektiv”.

Återigen låter det förfärligt negativt. Vi har väl i alla tider sålt våra prestationer i någon mening? Vad är annars en arbetsmarknad?

Istället för att implicera en inhuman människosyn och brist på demokrati, förefaller dessutom marknaden att fixa musikvärldens omförhandling av värden snabbare än andra. De intervjuade bekräftar indirekt detta genom att säga att ju mer utbyte – nyliberal globalisering – som råder mellan konservatorierna, desto lät­tare är det att få inflytande över sin egen utbildning och frigöra sig från auktoritära könsroller och strukturer. Storbritannien nämns, där utbildningen är avgiftsbelagd och man kan välja lärare och bygga sitt eget program.

Thomas Bossius tittar i sin essä på tre kommersialiseringar av klassisk musik: populärreligion-bolaget Naturescapes & Zenergy Musics album med musik och naturljud, det tyska skivbolaget Naxos billiga kvalitetsinspelningar av en uppskattad repertoar och till sist användning av klassisk musik inom sjukvården, för behandling av till exempel tinnitus, demens och PTSD.

Bossius pekar på vilka ord som aktörerna väljer att marknadsföra sina produkter med. Naturescapes använder populärreligiösa uttryck som zen, yoga och Moder Natur. Musik i vården fokuserar mer på kropp och själ, välbefinnande och personlig utveckling – utan religiöst färgade löften om att komma i kontakt med högre sfärer. Naxos tar till hela spektrumet. Gemensamt är att företagen kopplar klassisk musik till harmoni och läkning (enligt Bergmans definition klara nyttoaspekter). Skillnaden består bara i vilken målgrupp man tilltalar.

Inka-Maria Nyman är också inne på målgruppssökande i ”Konsumtionssamhällets extra scen”. Hon följer hur Folkoperan i Stockholm ovant snubblar fram på Instagram (”förhandlar”, givetvis), genom inlägg som på olika sätt speglar verksamheten. Man gör också tappra ansträngningar att hitta en kommunikationsform som engagerar användarna till dialog – den heliga gralen inom all marknadsföring i sociala medier.

Det är en trevlig fallstudie, även om den inte sticker ut i analysskärpa för den som följt allmänmediers beskrivning av andra varumärkens experiment med sociala medier. Och helt i onödan kämpar Nyman för att klä kundkommunikationen i det humanistiska forskningsspråket. När hon skriver att aktiviteterna ”blottlägger Folkoperans kamp för att delta i den pågående meningsskapande process som definierar operans betydelse i samhället”, hade det varit enklare att prata om marknads­föringsstrategier. Siffror skulle inte heller skada. Litet lustigt är det att boken konsekvent undviker det rent ekonomiska, men att man är så förtjust i termen förhandla – ett marknadsrelaterat begrepp.

Modernt medial är även Sverker Hyltén-Cavallius ”Klassisk 2.0”. Hans beskrivning av användningen av memer i folklore-­traditionen är spännande. Den klassiska musiken som illustration kommer till sin rätt och vi bjuds på både roliga och insiktsfulla exempel. Mest slående är hur musikintresserade på nätet använder humor och kvickhet för att skapa en gruppgemenskap – precis den otvungenhet som så många företag och institutioner kämpar förgäves för att åstadkomma. Vad finns att lära sig av det?

Tobias Pontaras avslutande essä tar upp klassisk musik i film. Bland annat beskrivs det vanligt förekommande ”dirigent-geniet” som maktfullkomligt, egocentriskt och hängivet konsten på bekostnad av mänskliga relationer. Det är epitet som skulle passa även Elon Musk eller Zlatan. Mytologiseringar och motsättningar mellan beundran och ifrågasättande är lockande var de än dyker upp.

Vill man vara optimistisk innebär det att den klassiska musikens motsägelsefulla image är en garant för dess fortsatta relevans. Få saker är så lockande för det mänskliga psyket som oförlösta spänningar. 

Axess Digital för 59 kr/mån

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

Läs vidare inom Kultur

  • , ,

    Bengt Ohlsson

    George Orwell håller oss i sitt isande grepp

  • ,

    Édouard Louis bjuder på förtal i romanform

    Eric Luth

  • ,

    Musikern Tom Lehrer – grym, rolig och ofin i kanten

    Carina Burman

  • Anita Berber – sin egen ryktbarhets fånge

    Carl-Göran Heidegren

  • Helsingfors – mellan det svenska och det ryska

    Kim Salomon

  • Putins koloniala förtryck

    Ingmar Oldberg