Naturvetenskapens början

Aristoteles gäller med rätta för att vara den förste naturvetenskapsmannen. Visserligen hade andra naturfilosofer under några århundraden före honom börjat tänka i banor bort från det mytiska och övernaturliga till försök att finna rationella förklaringar till naturfenomenen. Det var för dem inte längre gudarnas vrede som var orsak till solförmörkelse; det fanns naturliga förklaringar. De ställde också frågor om materiens innersta beskaffenhet och svarade, oftast med olika uppfattningar sinsemellan. Likaså började de fundera över vad de yttersta orsakerna var, ja vad en ”orsak” överhuvudtaget var för något. Och de började använda sig av matematiken som verktyg för sitt tänkande, en matematik som visserligen i våra ögon var mycket primitiv – det rörde sig egentligen bara om aritmetik (läran om de fyra räknesätten) och om linjers och cirklars geometri – men som ändå med sin logiska uppbyggnad kunde tjäna som inspiration för förklaringar av fenomen i naturen.

Aristoteles (384–322 f Kr) såg som sin uppgift inte bara att redogöra för och sammanfatta detta tidiga tänkande utan framförallt att fördjupa det på ett sätt som skulle göra honom till Auktoriteten med stort A på området under de följande två årtusendena. Han var inte bara en av alla tiders mest inflytelserika tänkare, han var också en synnerligen produktiv författare.

Man kan dela upp hans verk i två grupper, de som var avsedda för en bredare allmänhet och de som mer var av karaktären samlade föreläsningsanteckningar, i första hand avsedda för hans elever. Skrifterna i den första gruppen känner vi bara till genom att de nämns av andra antika tänkare; inget av dessa verk har bevarats till eftervärlden. De ansågs allmänt vara av god litterär kvalitet. Det kan man däremot verkligen inte säga om de av hans arbeten som har karaktären av föreläsningsanteckningar eller föreläsningsmanus. Men till skillnad från de mera litterärt högtstående verken är ett stort antal av dessa manuskript väl kända.

Trots att det ofta är tungläst materia, ibland till och med svårtolkad, så ger de sammantaget en god bild av Aristoteles som tänkare. Det är alltså från dem som eftervärlden har sin uppfattning om honom. Och såväl araberna som de medeltida skolastikerna i Västeuropa satte Aristoteles som den främsta bland filosofer.

En av dessa skrifter med samlade föreläsningsanteckningar bär titeln Fysik. Detta verk tillhör dem som haft störst inflytande på eftervärlden. Nu finns den för första gången översatt till svenska av filosofen Charlotta Weigelt (Bokförlaget Thales). Det är verkligen en bragd hon har gjort. Att överföra denna svårbemästrade materia till ärans och hjältarnas tungomål måste ha krävt en enorm insats, även om Weigelt har kunnat luta sig mot tidigare översättningar till andra moderna språk. Lägg därtill att utgåvan är försedd med en mycket lärorik inledning, och med förklarande fotnoter, som är till stor hjälp när det gäller att förstå Aristoteles tänkande.

”Med Aristoteles Fysik tänds naturvetenskapens eld i västerlandet”, lyder första meningen i Weigelts inledning. Det ligger mycket i det påståendet. Kanske man ändå bör lägga till att några av teserna i Fysik hör till dem som genom århundraden varit bland de mest ifrågasatta av Aristoteles idéer. Och idag står, milt uttryckt, Aristoteles inte särskilt högt i kurs bland verksamma fysiker. Däremot beundras faktiskt hans insatser som biolog fortfarande; denna sida av Aristoteles har skildrats förnämligt i boken The Lagoon. How Aristotle Invented Science (2014) av evolutionsbiologen Armand Marie Leroi.

Man bör också ha klart för sig att innehållet i Fysik skall ses tillsammans med flera av Aristoteles andra naturvetenskapliga verk för att man skall få en helhetsbild av Aristoteles som fysiker. Dessutom bedrar man sig lätt på titeln: Fysik står inte enbart för det vi idag avser med den termen. Beteckningen ”kunskap om naturen” ge en bättre föreställning om vad som inbegrips. Ända långt fram i tiden kallades det också för ”naturfilosofi”.

Trots dessa förbehåll har det varit en upplevelse för mig som nutida fysiker att läsa Fysik. Där finns ett tankedjup som än idag är såväl aktuellt som hisnande.

Låt mig som exempel ta Aristoteles behandling av begreppet tid. Lite hårdraget kan man säga att vetenskapen idag inte kommit så värst mycket längre i att förstå tiden än vad Aristoteles gjorde. Hans utgångspunkt är att en gång för alla avfärda flera av sina föregångares föreställning att tiden skulle vara något som aktivt påverkar vårt handlande. Han motsätter sig också sin lärofader Platons åsikt att tiden på något sätt skulle vara frambringad av de himmelska kropparna och deras rörelse och att tiden skulle vara skapad – enligt Platon – som en ”rörlig bild av evigheten”, vad nu det betyder. Aristoteles är också helt på det klara med att man till exempel aldrig kan tala om att tiden går långsammare eller fortare – annat än som vi ibland upplever den – eftersom tiden då på något sätt måste jämföras med något annat, och något sådant annat finns inte.

Nej, skriver Aristoteles, tid är inte detsamma som rörelse. Men han förbinder tiden med vår förnimmelse av rörelse och knyter därigenom tiden till centrum för våra sinnesintryck, vilket för honom är själen: ingen tid utan själ. Han säger själv att ”när vi faktiskt blir varse före eller efter, då talar vi om tid. För detta är tiden: ett tal för rörelse med avseende på före och efter.” Och det är här som himlakropparnas rörelse kommer in: deras rörelse kan tjäna som ett mått, ge en enhet, för att mäta tiden.

I Aristoteles analys av tiden spelar nuet en avgörande roll. Nuet inte bara delar tiden i förfluten tid och kommande tid, det håller också samman det förgångna med framtiden: ”Nuet är vad som är kontinuerligt hos tiden […] och är en gräns för tiden. Det är ju början på en tid och slutet på en annan.” Aristoteles föreställning om nuet som något speciellt ligger faktiskt inte alls långt bort från de tankegångar som flera idag verksamma fysiker fört fram kring tidens natur.

I Fysik spelar också Aristoteles orsaksbegrepp en stor roll. För honom finns fyra olika slag av orsaker till förändringar: materiella (det hos vilket förändringen sker), formella (vilken form eller ”ritning” som uttrycks), den effektiva (det eller den som åstadkommer förändringen) och den finala (målet eller syftet för förändringen).

Dessa orsaksbegrepp skall sättas i samband med vad som för Aristoteles utgör en vetenskaplig förklaring till en rörelse. (”Rörelse” för Aristoteles är för övrigt inte bara förflyttning i rummet; med ”rörelse” menar han allmänt varje slags förändring.) Mycket kort innebär en sådan förklaring att man skall kunna säga att den speciella rörelse man vill förklara är ett utslag av någon allmän princip, gärna kopplad till en viss eller vissa av dessa orsaker. Dagens förklaringsmodell med hjälp av naturlagar ligger inte långt borta.

En sådan viktig princip är ett föremåls inneboende natur eller väsen. Låt mig belysa med hur han uppfattar förflyttningar i rummet.

Enligt Aristoteles består vår vanliga materia av fyra element som vart och ett har sin naturliga plats mot vilket det strävar: eld har sin naturliga plats ytterst i atmosfären, sedan kommer i tur och ordning luft och vatten med jord längs ned. Varje naturlig förflyttning består i att respektive element söker sig till sin naturliga plats eftersom det då fulländar sitt syfte, en final orsak. Vid sidan av sådan naturlig rörelse finns också påtvingad rörelse, men för denna fordras någon/något som åstadkommer rörelsen, någon effektiv orsak. En sten som kastas iväg måste därför enligt Aristoteles hela tiden bli ”knuffad på” för att fortsätta i sin bana, och denna ”knuff”, menar han, kommer från att luften sluter sig bakom stenen och därigenom ger stenen den behövliga ”knuffen”. En lång kedja av argument leder för övrigt Aristoteles till uppfattningen att det måste finna en slutgiltig orsak som inte själv har någon orsak, det han kallar en ”orörlig rörare”. Det är argument av detta slag som Galilei, Newton och andra slutgiltigt sopade bort genom den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet och som – med rätt eller orätt – har gett Aristoteles ett så dåligt rykte som fysiker.

Trots att den för fram sådana definitivt förlegade föreställningar, och trots att man måste läsa vissa stycken i den både två och tre gånger innan man förstår vad Aristoteles menar, så är hans Fysik väl värd att läsas också idag.