Omvärderad reaktionär

En grupp människor i olika åldrar sitter framför en konstnär, som betraktar de finklädda. Målaren är den baskiske Ignacio Zuloaga (1870–1945). Porträttet heter Målaren och hans familj och färdigställdes mitt under brinnande inbördeskrig 1937. Zuloagas hus hade förstörts och familjen vände sig till falangisterna för att få hjälp, framförallt genom sonen Antonio, som sitter på stolen med korsade ben. Nedanför hans fötter finns en schäferhund.

Ignacio Zuloaga är numera nästan bortglömd. Han tillhör 1900-talets stora förlorare, han målade figurativt och berättande i en tid som oupphörligen rörde sig mot formexperiment. Hans konstnärskap förändrades inte nämnvärt från sekelskiftet 1900. Då var Zuloaga å andra sidan en av de mest beundrade på de stora världsutställningarna och salongerna runt om i Europa. På hemmaplan i det konservativa Spanien hyllades dock inte Zuloaga förrän mot slutet av sitt liv – av just falangisterna.

Nu har dock Zuloagas konst vaknat till liv igen. I Tyskland vandrade nyligen utställningen Mythos Spanien från München till Hamburg. Kanske är den bortglömde konstnären på väg mot en återkomst?

Det var i Paris som Ignacio Zuloaga lärde sig att måla, inte på någon konstakademi, utan vid diverse privatskolor. Han lärde känna betydelsefulla konstnärer ur det franska avantgardet; Toulouse-Lautrec, Edgar Degas och i synnerhet Émile Bernard. Zuloagas konstnärskap genomgick såväl impressionistiska som pointillistiska faser under den här perioden. Inspirerad av Bernards resor till Bretagne reste Zuloaga hem till Andalusien och började måla sina typiska motiv ur spanskt folkliv, flamenco och tjurfäktare. I början av 1900-talet blev han världskänd och hyllades som en efterträdare till El Greco, Velazquez och Goya. I sina bästa stunder närmar han sig ett Klimtskt porträttmåleri i böljande mjuka linjer, med sensuellt lockande kvinnor insvepta i bländande guldmönster.

En vid första anblick hiskeligt kitschig målning kallas La Gitana. Den föreställer en förföriskt blickande romsk kvinna, med såväl en puckelryggig betjänt som en gammal dam i släptåg. Broderade parasoll, slöjor i spets; det är i detaljerna Ignacio Zuloagas storhet framträder, hur han fångar en mantels drapering eller en solfjäders gyllene ornamentik. La Gitana köptes av den svenske mecenaten och särlingen Ernest Thiel.

När konstnären Axel Törneman, ibland kallad den förste svenske modernisten, befann sig i Paris 1905 var det inte Matisse han hyllade: ”Den målare som intresserar mig mest är spanjoren Zuloaga. Han målar brett och stort med en ypperlig karaktäristik.” Törneman uppskattade den högt uppdrivna färgskalan.

Andra var skeptiska och såg ett irrbloss, en dagslända. År 1906 ställde Zuloaga ut separat i Stockholm (en utställning anordnad av Thiel) och skribenten Karl Wåhlin noterade: ”Han har en frappant förkärlek för allt som lyser och glittrar, för smycken och paljetter, för storblommiga tyger och målade solfjädrar. Han har långt mer av färg än kolorit i sina dukar.” Wåhlin avslutar lakoniskt: ”Zuloagas konst kan aldrig bli annat än en episod, en roande men snart avslutad tilldragelse.”

Efter modernismens inträde kom formalistiska konstkritiker som Julius Meier-Graefe och Roger Fry att omdefiniera den europeiska kanon. Det nya och omstörtande i den modernistiskt inspirerade hi­storieskrivningen var plötsligt namn som Matisse, Cézanne och Gauguin. Formen och det visuella underströks. Det finns några ofta citerade rader i en essä av Virginia Woolf: ”on or about December 1910 human character changed”. Hon syftade på Roger Fry, som hade slagit fast att formen är konstens essens. Sedan organiserade han den första presentationen av Cézanne, Gauguin, Matisse och Picasso i London och etablerade begreppet ”postimpressionism” i december 1910. I den efterföljande angloamerikans­ka hi­storieskrivningen hos Clive Bell – eller Alfred Barr, som skapade New York-museet MoMA – fanns avantgardet inte bland salongsmålare som Ignacio Zuloaga. Det som vi idag kallar modernism gjorde konsten till en fråga om form.

Formalismen lanserades även i Spanien av den berömde filosofen José Ortega y Gasset. Han publicerade en serie artiklar 1910, där han gick till hårt angrepp mot Ignacio Zuloagas alltför nationella folkmotiv – konsten borde enligt honom inte ägna sig åt sociala eller ideologiska ställningstaganden. Den åldrade Zuloa­ga gjorde det inte heller lätt för sig. År 1937 målade han inte bara sin familj, han ställde sig också frivilligt i propagandans tjänst. Samma år som Picasso målade Guernica visade den spanska paviljongen på Venedigbiennalen en serie av Zuloagas bataljmålningar som hyllade Francoregimens seger i inbördeskriget. Sedan dess har konstnärskapet framstått som hopplöst gammalmodigt, för att inte säga reaktionärt.

De italienska futuristerna talade om giktburna akademiker, arkeologiska nekrofiler och koppleriets konstkritiker – att de är kallbrand och likmaskar, en svulst på samhällskroppen. I ett föredrag 1911 förutspådde Umberto Boccioni att det traditionella måleriet inte hade någon plats i framtiden. Han exemplifierar explicit med att världsnamn som John Singer Sargent och Ignacio Zuloaga inte säger någonting om sin tids puls. Gaser i färg skulle istället ersätta måleriet. Bara några år senare bidrog Malevitj och Duchamp till något i den riktningen, liksom Boccionis egna färgorgier med röntgenbilder av ett nattkafés artificiella ljus.

Historiskt kan det ta flera decennier innan bildkonst och litteratur hinner ikapp den tekniska utvecklingen. Det klassiska måleriet har länge betraktats som en död materia, men idag ser nog allt färre det så. Numera är det inte lika lätt att imponera med kubistiska experiment när den digitala AI-konsten når nya höjder. Nu håller formalismen på att förlora sitt grepp om konstvärlden. Både modernism och postmodernism tappar mark, och jag förutspår irrblosset Zuloaga en lysande framtid.

Låt oss återvända till familjeporträttet från 1937. Liknar inte Zuloagas schäfer den hund som Lotte Laserstein för­evigade i Kväll över Potsdam bara några år tidigare? Skillnaden är kanske den ödesmättade Tjechovska känslan. Lasersteins bohemer och intellektuella våndas och väntar, medan Zuloagas verk mer påminner om ett familjedrama ur den förljugna borgerligheten.

Idag görs utställningar som hade varit otänkbara för några decennier sedan. Den nya sakligheten har gjort oväntad comeback, även i Sverige, inte minst genom Göteborgs konstmuseums ”Brännpunkt Europa”, Laserstein på Moderna museet och senast min egen ”Ett nytt ljus – Stefan Johansson” på Thielska Galleriet. Vem vet, nästa gång kanske någon institution vågar visa Zuloagas schäfer?