Översätta Eddan i mellanmjölkens land

Från eddan till ekelöf hette ett ofta använt litteraturhistoriskt kompendium för skolbruk, utgivet i jätteupplagor på 1940- och 50-talen men numera skrotat som otidsenligt. Det var på den tiden då Gunnar Ekelöf just blivit kanoniserad som modernistisk mästare och skolvärldens auktoriteter ännu kunde citera kärnord ur eddadikter som Völuspá och Hávamál: ”Arla i urtid/då Ymer levde/fanns ej sand eller sjö eller svala vågor”, ”Man är mans gamman”, ”Bättre är eget bo/om än en backstuga”, ”Ett vet jag som aldrig dör:/domen över död man”.

I dag finns fortfarande unga skönandar som kan citera Ekelöf men sämre beställt är det med Den poetiska Eddan. Dess fornnordiska myter spökar ännu inom Vit makt-rörelsen och små asatroende sekter på den extrema högerkanten, men Eddans status som odödlig nordisk klassiker har flagnat, inte bara i Sverige utan också i övriga Norden. Fast Sverige är ändå det nordiska land där Eddan idag är mest bortglömd. Den studeras idag vid många europeiska och amerikanska lärosäten men knappast alls längre vid svenska högskolor, och det är snart ett halvsekel sedan en ny översättning av hela Eddan såg dagens ljus här hemma.

Men fortfarande bjuder Eddan på visdom och storartad poesi, fantastiska gudamyter, hjälteberättelser och sublima visioner att hänföras av, också i den svenska mellanmjölkens förlovade land. Framför allt därför har jag återvänt till dess isländska originaltext i hopp om att så småningom kunna ge den en språkdräkt som fungerar också för nutida svenskar. Det är lite som att översätta Bibeln på nytt. Ett stort problem är ju att språkvanorna, värderingarna och litteratursynen i Sverige förändrats så mycket under de senaste decennierna, att det inte längre är möjligt att använda den högtidligt arkaiserande, förment ”fornnordiska” festretorik som en gång var typisk för svenska Eddaöversättningar: ”vigmannaflock”, ”hugnad”, ”bryta fägnebandet” med mera i samma stil.

betrakta en sådan sentens som Hávamáls ofta citerade ”Man är mans gamman”, den vanligaste och samtidigt mest ordagranna översättningen av fornisländskans Maðr er manns gaman. På modern isländska är gaman fortfarande fullt gångbart i betydelsen ”glädje”, men på modern svenska klingar motsvarande ord ”gamman” alltför ålderdomligt och är knappast ens begripligt för en yngre generation. Värre är emellertid att ordet ”man” lätt vållar missförstånd, eftersom det här används könsneutralt och bör kunna syfta på både kvinnor och män. ”Mänskan är mänskans glädje” är i dag en rimligare översättning (kanske också mer tilltalande för feminister).

Låter det alltför vardagligt? Kanske rentav blasfemiskt för den som i likhet med de asatroende vördar Eddan som helig text och ogärna ändrar på vedertagna formuleringar? Men ursprungligen är Hávamál faktiskt en dikt för vardagsbruk, åtminstone i detta avsnitt, trots att den som talar är Allfader Oden själv. Textens gammelmansvisdom är förvisso kärv och framförd med pondus, men den vänder sig till vanligt folk och konstrar inte till språket i onödan.

Förutom språkvanornas förändring finns också vetenskapliga skäl att nyöversätta Eddan. Modern forskning – som i huvudsak försiggått utanför Sverige – har medfört att texten i dag måste läsas annorlunda än man gjorde ännu för femtio år sedan. Förr utgick man från att de gamla eddadikterna tillkommit under folkvandringstid eller vikingatid, då folket i Norden ännu var hedniskt, och därefter förmedlats praktiskt taget oförändrade i muntlig tradition ända fram till 1200-talet, då de nedtecknades på Island i handskrifter som den berömda Codex Regius, den mindre kända Hauksbók eller Snorri Sturlusons poetik, även känd som den prosaiska Eddan. Numera vet vi emellertid att inga dikter av den typ som finns i den poetiska Eddan kan förmedlas under så lång tid i muntlig tradition utan att undergå kraftiga förändringar.

Filologerna har därför tvingats inse att det inte går att ”rekonstruera” deras ursprungliga form genom att jämföra olika handskriftsversioner med varandra. Man får nöja sig med att betrakta varje nedskrift som en separat text med egna förutsättningar. Inte heller går det att datera dikterna eller ens veta med säkerhet om de tillkommit i hednisk eller kristen tid. Några har förmodligen rötter i hedendomen men har försetts med ändringar och tillägg i kristen tid. Annat kan ha tillkommit som underhållning under kristen medeltid i den isländska storbondemiljön, där man intresserade sig mycket för den hedniska forntidens gudar och hjältar. Som källor till kunskap om hednatidens nordiska religion och världsåskådning är eddadikterna därför opålitliga.

en följd av denna nya syn är att den vetenskapliga Eddautgåva som nu förbereds vid Islands universitet och utkommer under våren 2014 bjuder på en delvis annorlunda text än den som återfinns i äldre utgåvor. I huvudsak kommer man att hålla sig till huvudhandskriften Codex Regius från cirka 1270 utan att försöka ”rätta” eller ”förbättra” dess text med hjälp av andra handskrifter. Det innebär till exempel att Völuspá, den mäktiga spådomsdikten om världens skapelse och slutliga undergång i Ragnarök, inte längre kommer att presenteras som en ”rekonstruerad” text på grundval av flera olika handskrifter. I stället baseras huvudtexten nu enbart på Codex Regius, medan andra versioner trycks som bilagor. Min svenska översättning bygger på samma principer.

En annan förändring jämfört med tidigare är att det inte kommer att göras några försök att påtvinga verket en metrisk idealform av det slag som hägrade för många äldre Eddafilologer. Flertalet eddadikter är ju uppbyggda i strofer som binds samman av allitteration och någorlunda följer de regler för versmåtten fornyrðislag och ljóðaháttr som Snorri beskriver i sin poetik. Men handskrifternas eddatexter innehåller många avvikelser från den metriska normen: ibland är till exempel stroferna för långa eller för korta, och ibland saknas en allitteration där man hade väntat den. Äldre tiders filologer såg ofta sådant som tecken på förvanskning och ville gärna ”återställa” den ”rätta” formen genom att ändra i texten. Sådant har man nu lyckligtvis slutat upp med. Själv ser jag oftast avvikelserna från versmåttsreglerna som en tillgång och vill ogärna pressa in texten i metrisk tvångströja.

Men det är svårt att översätta Eddan, inte bara på grund av det urgamla språket, versreglerna och den främmande tankevärlden utan också för att man stilistiskt så lätt hamnar fel. Antingen blir man för högtravande eller för trivial och man utmanar i båda fallen löjet. Nu hör det ju till saken att Eddan inte alls är stilistiskt enhetlig utan varierar kraftigt från dikt till dikt. Det är stor skillnad på de sublima visionerna i Völuspá och de grovt burleska skämten i dikter som Trymskvadet eller Lokes smädelser. Som översättare hamnar man däremot ofta i ett stilistiskt mellanläge som inte gör någon människa glad.

för att få vägledning och sällskap under arbetet har jag startat en särskild eddablogg på nätet, kopplad till min Facebook-sida: eddabloggen.wordnet.com. Under sommaren har jag där presenterat nyöversättningar och diskuterat olika översättningsprinciper. Jag har fått flera intressanta kommentarer och kritiska synpunkter, såväl från filologer som från asatroende men också från vanliga litteraturläsare. Ibland har jag räddats från att göra stilistiska missgrepp, så till exempel när jag skrev så här i en Hávamál-strof som handlar om att placera de inbjudna rätt vid större fester: ”Härsken blir den/som sätts i ett hörn/ långt från hövdingens högsäte.” Det bör vara ”harmsen”, inte ”härsken”, ansåg den utomordentlige lexikografen Peter A Sjögren, och han hade naturligtvis rätt. Ambitionen att göra språket vardagligare får inte gå för långt.

Inte heller får man gå så långt i sitt ändringsnit att man helt gör sig av med utmärkta gamla formuleringar som fäst sig i traditionen. ”Man är mans gamman” kan väl ändras, men aldrig ”Arla i urtid” eller ”domen över död man”.

Egentligen skulle det behövas en Eddakommission i stil med den Bibelkommission som förberedde den nya översättningen av Bibeln. Men eddabloggen och Facebook får ersätta kommissionen. Välkommen att medverka!