Poeten som vittne

den varma blicken, ömheten i hennes sätt att se på världen och människorna, är nog det som är mest påfallande i den amerikanska poeten Carolyn Forchés dikter. Och det är ingen bortvänd blick. Den riktas mot krig och andra fasor, mot det himlaskriande lidande som finns här på jorden, men den riktas även mot den tålmodiga värdighet som hon ofta tycker sig finna även hos de mest utsatta. Den riktas också mot allsköns växter, djur och föremål. Alltid med uppmärksamhet och förundran.

Det finns ett håll som denna blick inte riktas emot. Det är det egna jaget. Carolyn Forché är ingen inåtvänd poet som vänder sökarljuset in mot den egna själens skrymslen och vrår. I det hän-seendet skiljer hon sig radikalt från årets Nobelpristagare i litteratur Louise­ Glück, en annan amerikanska som också ges ut av det malmöitiska kvalitetsförlaget Rámus.

Glück är en representant för den stora amerikanska traditionen, som sträcker sig från Walt Whitmans Song of Myself och Emily Dickinsons fokusering på den egna vardagens alla små subtila underverk ända fram till förbehållslöst självbekännande och egocentriska lyriker som Robert Lowell, Sylvia Plath och Anne Sexton.

Det är denna dominerande amerikanska tradition som under de senaste årtiondena framförallt har utmanats av John Ashbery, som kollrar bort sina läsare genom att lansera ett nästan upplöst eller ständigt ombytligt och föränderligt jag, som ofta verkar röra sig i en lyrisk version av Lustiga huset, ständigt undflyende och förvrängt av de ständiga perspektivskiften som kännetecknar hans diktning. Ett viktigt stråk i Ashberys poesi är kritiken av föreställningen att det alls finns någon fast identitet. Men på så sätt är han ändå upptagen av centrallyriken som fenomen, om också på ett subversivt plan.

Carolyn Forché representerar något helt annat. Hon uppvisar i sin diktning knappast en tillstymmelse av intresse för det egna jaget. En kritiker har träffande karakteriserat hennes diktning som en ”Song of Not Myself”. Det är ett val som är lika genomtänkt som när Tomas Tranströmer i sin debutdiktsamling avstod från att använda sig av pronomenet ”jag” och även senare i sitt författarskap tillgriper detta förhållandevis sällan.

Tranströmer hade idémässiga skäl för sin återhållsamhet, främst av dessa en föreställning om att diktarens kall bör vara att försätta sig i kontakt med mänsklighetens kollektiva omedvetna i jungiansk mening, alltså vara en som kan aktivera arketypiska föreställningar hos läsaren och därmed nå denna på ett djupare plan än vad vanlig kommunikation förmår. Carolyn Forché har helt andra och mer rättframma skäl. Hennes föresats är helt enkelt att skriva om andra människor, levande eller döda, hellre än om sig själv.

Det är poeten och professorn Lars Gustaf Andersson som nu har översatt ett stort urval av Forchés poetiska produktion alltifrån debuten 1976 fram till hennes femte och senaste diktsamling In the Lateness of the World från i år. Volymen har titeln Mot slutet (Rámus förlag), hämtad från den sista dikten i urvalet.

Lars Gustaf Andersson har kunnat bygga vidare på den pionjärinsats som Jan Karlsson gjorde. Redan 1984 gav han ut en översättning av hela hennes andra diktsamling Landet mellan oss i en volym som fick stor spridning, tack vare att den publicerades i Bra Böckers serie Bra Lyrik.

”Det var där hon första gången mötte ”krigsögda” människor och kom dem nära inpå livet, så att hon med sällsynt inlevelse kunde skildra deras vardag, deras vånda och förhoppningar om framtiden.”

Det var denna samling – i original The Country Between Us (1981) – som gjorde Carolyn Forché till en uppmärksammad och även omdiskuterad diktare, därför att hon i den skriver med utgångspunkt från inbördeskriget i El Salvador och följaktligen kunde karakteriseras som en ”politisk poet”. Men den beteckningen vände sig Forché själv energiskt emot och ville hellre kalla sin bok för en ansats till vittnesdiktning, ”a poetry of witness”, något som äger giltighet för alla hennes diktsamlingar.

Ifjol tilldelades Forché ett hedrande pris för sin insats för bevakningen av mänskliga rättigheter i Latinamerika. Det var just ett sådant engagemang som första gången drev henne ut i världen på 1970-talet, ungefär vid samma tid som organisationen Human Rights Watch bildades 1978. Som ung volontär lockades hon med till inbördeskrigets El Salvador av en karismatisk man, som hon ingående har beskrivit och försökt komma till klarhet med i en prosabok med titeln What You Have Heard Is True. A Memoir of Witness and Resistance (2019). Boken kom att bli en av de mest uppmärksammade böcker som gavs ut i USA ifjol och blev nominerad till National Book Award. Av den framgår att författaren i efterhand inte är säker på om mannen som lockade henne till El Salvador var CIA-agent eller subversiv politisk idealist.

Hur som helst var det den långvariga vistelsen i El Salvador som gjorde Carolyn Forché till den poet hon alltsedan dess har varit. Det var där hon första gången mötte ”krigsögda” människor och kom dem nära inpå livet, så att hon med sällsynt inlevelse kunde skildra deras vardag, deras vånda och förhoppningar om framtiden.

Hennes ungdomliga engagemang har genom åren både fördjupats och vidgats. Hon har i årtionden rört sig mellan krigsskådeplatser och konflikthärdar runtom i världen, från Sydafrika till Libanon och Kina, alltid i sällskap med sin make Harry Mattison, berömd fotograf på Time Magazine, alltså en man med hela världen som arbetsplats.

Forchés lyriska projekt har blivit att gestalta ”extasen att stå utanför sig själv” för att ”se världen sådan den är” och försöka skildra åtminstone några delar av ”Världen i sitt världande”. Denna värld inbegriper inte bara krigshärdar där hon ser lekande ”barn som gör skottsäkra västar av kartong” utan även ofattbart armod, liksom en båtflykting vars barn har dött i en gummibåt på Medelhavet och en man som har förlorat sin familj i en bombkrevad. Hon skriver också om samtidens fortskridande miljöförstöring, särskilt om all plast och annat avskräde hon har sett flyta omkring runt en ö i Stilla havet.

Även om det oftast sker i kraft av saker de har sett på tv, läst om i tidningar, i böcker eller på internet, finns dock många diktare som ger uttryck för förtvivlan inför skriande orättvisor på vår jord och de­speration över miljöförstöringen. Forché gör emellertid därutöver något annat och mer, och då tänker jag inte bara på att hon besöker utsatta människor och själv vistas i delar av världen där förhållandena är himlaskriande prekära. Jag tänker i förs­ta hand på att hon trots allt ingjuter ett visst hopp om framtiden, inte minst i kraft av den kärlek, värdighet och obändiga livskraft hon tycker sig finna även hos människor som utifrån sett verkar ha fått sina liv sönderslagna och förödda.

Carolyn Forchés blick är inte förblindad av tårar. I hennes medkänsla finns ett så stort mått av ömhet att hon lyckas närma sig de utsatta och tydligen väcka förtroende. Hon återger delar av samtal och repliker, beskriver enkla måltider och inredning i påvra hem hon har blivit bjuden till. Därigenom blir dessa fattiga och marterade människor levandegjorda för läsaren och ges ansikten, namnges till och med ibland. De är inte bara ihopklumpade till uigurer i Kina eller rohingyer i Myanmar. Hennes medkänsla är aldrig svepande eller allmänt hållen, aldrig utspädd, utan genomgående inriktad på enskilda människor, vilket gör att det för oss läsare blir så mycket lättare att bli berörda av den. Allt kommer så mycket närmare på det sättet.

Ägnslan som kryper sig på är att det hade kunnat vara vi själva som råkat lika illa ut. Tänk om det vore din eller min familj som måste fly från Aleppo! Det är lätt att leva sig in i den syrier som frågar sig: ”Fly, ja, vi ska lyda flygbladen och fly, men vart? / Till havet för att ätas, till Europas kuster för att fängslas? / Till Eländes-lägret och Stanna kvar-lägret. Jag bara frågar, vart?”