Pressen fördömde kristallnatten

Långt ifrån alla har nog klart för sig att Haakon VII ingalunda omedelbart blev den självklara norska motståndsymbolen efter det tyska anfallet 1940. I själva verket umgicks inflytelserika grupper i den norska huvudstaden under ett antal månader efter den ödesdigra 9 april med tankar på att kungen skulle lämna sin tron. Istället skulle en ny regering tillsättas som samarbetade med den nazistiska våldsmakten.

Det är således inte fråga om den sedermera världsberömde landsförrädaren Vidkun Quislings misslyckade försök att genast skapa en tyskvänlig regering. Istället gäller det hur de fyra största stortingspartierna tillsammans med norska Landsorganisationen i juni – när den militära kampen till slut hade tvingats upphöra – överlade med tyskarna i syfte att få Haakon att abdikera. Inte förrän efter långdragna diskussioner upphörde dessa strävanden under den påföljande hösten. Och därefter blev kungen och Londonministären de givna ledarna för den fortsatta kampen mot de tyska ockupanterna.

Även ett antal andra märkliga uppgifter redovisas i en nyutkommen och på flera sätt fascinerande bok. Den är författad av det förutvarande departementsrådet vid utrikesdepartementet Axel Moberg och heter Ekot av kriget. Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar (Instant Book).

Efter att ha avslutat tjänstgöring inom den diplomatiska världen tog Moberg på sig den egentligen närmast omöjliga uppgiften att översiktligt sammanfatta hur andra världskriget dag för dag skildrades i tio centrala svenska dagstidningar; samtliga utgivna i våra tre största städer. Fem av dem betecknar sig som liberala, tre är högertidningar medan ett organ stöder Bondeförbundet och ett Socialdemokraterna. Sammanlagda bör dessa ha haft en marknadsandel på nästan en tredjedel i hela landet och minst tre fjärdedelar i storstäderna.

Främst redovisar Moberg vad som skrevs på nyhets- och ledarsidorna i dessa tongivande blad. På detta sätt får läsarna till exempel möjlighet att följa hur dagspressen rapporterade om kristallnatten 1938, då tyska judiskägda affärer vandaliserades och synagogor förstördes. Moberg visar utförligt att nästan alla tidningar var starkt kritiska till den nazistiska politiken, detta gällde även den protyska Stockholms-Tidningen. Författaren instämmer därför inte alls med Göran Leth, som i en uppmärksammad studie häromåret hävdade att de svenska tidningarna efter inledande fördömanden skulle ha ”gett företräde för ett tyskt perspektiv på ­händelseutvecklingen” och ”accepterat antisemitiskt vokabulär eller synsätt”.

Ett annat spörsmål som likaså har debatterats en hel del under senare tid gäller hur tidningarna faktiskt informerade om Förintelsen och de tyska koncentrationslägren. Saken har ju aktualiserats i samband med Astrid Lindgrens dagböcker från kriget och Jan Guillous senaste romantrilogi. Med en rad exempel kan Moberg dokumentera att kunskaperna om nazismens systematiskt genomförda utrotningar måste ha varit allmängods bland svenska tidningsläsare åtminstone från och med våren 1944. De allra tidigaste pressrapporterna om mördandet av judar publicerades redan under hösten 1942; exempelvis av Dagens Nyheter och Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

Tyvärr har förvånansvärt mycket av det som på senare år skrivits om Sverige under dessa beredskapsår präglats av efterklokhet. I kraft av kunskaperna om hur kriget slutade har man satt betyg på Sveriges agerande och uttalat mer eller mindre moraliserande förkastelsedomar. Inte sällan har detta skett utan att vederbörande har orkat sätta sig in i vilken kontext händelserna utspelade sig. Före slagen vid el-­Alamein och Stalingrad var hotet från Tyskland överhängande. Den framgångsrika militärapparaten fanns på plats i våra grannländer.

På av en välformulerad prosa rapporterar boken om samtida kunskaps- och stämningslägen. Mig veterligen har ingen tidigare gjort en lika bred studie. Den förutsätter utomordentligt tids- och tålamods­krävande studier i Kungliga Bibliotekets mikrofilmsarkiv, vilket också understryks i Henrik Berggrens förord. Totalt har författaren granskat nyhets- och ledarsidorna i omkring 24 000 tidningsnummer – här finns det verkligen anledning att tala om en herkulisk uppgift! Men så bör verket ha stora möjligheter att bli ett ofta anlitat referensverk under en lång tid framåt.