Pusjkinkulten – i Putinland

sedan flera år brukar jag resa med vänner i österled under ledning av den mångkunniga Margareta Attius Sohlman, docent i slaviska språk, ordförande i Svenska humanistiska förbundet samt kännare av rysk konst och kulturhistoria. Hon har planerat resrutten, rekommenderat oss böcker att studera, föreläst för oss, även i de mest skramlande bussar. Andra resenärer, de flesta akademiker, har bidragit med kommentarer och diskussionsinlägg. Varje resa blir på så vis en studiecirkel eller kanske rentav ett platonskt symposium i Humanistiska förbundets anda.

Därför tackade jag genast ja när Margareta föreslog att vi i år skulle färdas ”i Pusjkins fotspår”. Fast jag skall erkänna att jag ändå kände en viss tveksamhet. Varför just Alexander Pusjkin (1799–1837)? Var han inte, strängt taget, en gammaldags nationalromantiker som för länge sedan passerat sitt bäst före-datum, ungefär som vår egen Esaias Tegnér? Hade det inte varit rimligare att färdas i Dostojevskijs eller Tolstojs fotspår och därmed inrikta vårt intresse mot sådana ryska diktare vars texter otvivelaktigt ännu läses, älskas och beundras över hela världen? Är inte Pusjkin, jämfört med dessa giganter, en ganska ointressant lokal storhet, uppblåst till övermått av nationalister i Putins Ryssland?

Å andra sidan måste jag medge att min skepsis kunde bero på att Pusjkin, till skillnad från Dostojevskij och Tolstoj, är svår-översatt och besvärlig att tillägna sig på originalspråket, i varje fall för den som i likhet med mig glömt det mesta av den ryska som jag under värnpliktstiden proppades full av på Försvarets tolkskola. Måste det inte ändå vara något märkligt med en diktare som beundrats av så skilda läsare som Dostojevskij, Anna Achmatova och Stalin­tidens kulturkommissarier, trots att han var en aristokrat som nog hellre drack cham­pagne och förförde societetsdamer än medverkade i sociala revolutioner?

Fast oavsett vad man tycker om Pusjkins diktning är ju hans familjebakgrund och livsöde fascinerande. På farssidan tillhörde han en mycket gammal adelsfamilj, men hans morfar var en svart afrikan som skänkts som gåva till Peter den store och senare avancerat till general. Från honom ärvde den unge Alexander sitt krulliga hår och sin lust att bli officer i tsarens tjänst. Som ung sattes han i den förnäma skola, lycéet, som Katarina II inrättat för högt begåvade adelsynglingar intill själva kejsarpalatset i Tsarskoje Selo. Där visade han stor fallenhet för främmande språk och elegant verskonst men däremot inte för matematik och naturvetenskap, vilket omöjliggjorde den planerade officerskarriären. Efter skoltiden gjorde han sig känd i Sankt Petersburgs salonger som festprisse och kvinnotjusare men också som briljant poet i Lord Byrons efterföljd. Trots sin ungdom och sitt något betänkliga rykte blev han accepterad i vida kretsar som sin tids främsta diktare, vilket delvis berodde på att han behandlade nationella motiv ur Rysslands historia men framför allt på att han införde ett ledigt ryskt litteraturspråk i stället för den franska, som ännu under det blodiga kriget mot Napoleon 1812 var den ryska aristokratins favoritspråk.

på grund av ett ”frihetsode” där han kritiserade det auktoritära tsarväldet förvisades han för en tid under relativt angenäma former till Krim och Kaukasus, men fick efterhand lov att slå sig ner på familjegodset Michajlovskoje i Pskov-provinsen, där han skrev delar av Eugen Onegin. Under det så kallade dekabristupproret, som bröt ut 1825 och syftade till att ersätta enväldet med konstitutionell monarki, misstänktes han ha stått några av de adliga upprorsmännen nära, men det var ändå inte värre än att han tilläts återvända till Sankt Petersburg, nu som hovman under tsarens personliga beskydd och överinseende. Han gifte sig med en av huvudstadens förnäms­ta skönheter och blev en etablerad herreman. Till sin egen olycka utmanade han dock 1837 en fransk officer på duell, sedan denne uppvaktat hans hustru. Det medförde att han vid endast 38 års ålder blev ihjälskjuten av sin rival i en skogsdunge utanför Sankt Petersburg.

Denna tidiga och romantiska död var förmodligen en av huvudorsakerna till den kult som uppstod kring Pusjkins person. Bilden av den vackre och förnäme unge diktaren, som fallit för en lömsk utlännings pistolskott, spreds över landet och dyrkades nästan som en helgonikon. Att Pusjkin-kulten kunnat fortsätta långt in i modern tid beror dock inte minst på att hans diktning för ryssar är lätt att förstå, citera och älska tack vare sin lätta och klara stil, virtuosa verskonst och anknytning till nationella minnen, traditioner och platser som alla känner till. Han är aldrig djupsinnig som Dostojevskij eller moraliserande som Tolstoj utan alltid underhållande, ömsom romantisk, ömsom kvickt kåserande. Därför kan versberättelsen Eugen Onegin, trots sina många svårbegripliga anspelningar på bortglömda kulturförhållanden, fortfarande göra intryck på unga hjärtan genom sin passionerade kärlekshistoria, sin betagande skildring av lantlig idyll och sin ofta skrattretande satir över sällskapslivet i huvudstadens förnäma salonger. Och en dikt som den ofta citerade ”Bronsryttaren” – om Peter den stores berömda ryttarstaty i Sankt Petersburg – kan, trots sin föråldrade nationalism, ännu förtrolla läsare genom sin kärleksfulla apostrofering av det vackra stadslandskap som tsar Peter lät bygga vid Nevas stränder.

under sovjettiden gjordes energiska försök att läsa in revolutionära budskap i Pusjkins samhällssatirer och brev till sina vänner inom dekabriströrelsen. Låt vara att dessa försök i dag framstår som föga övertygande – de fyllde dock en god funktion såtillvida att de räddade ett viktigt ryskt kulturarv till eftervärlden. Sovjetmyndigheterna byggde rentav upp arvet ytterligare genom att kräva obligatorisk läsning av Pusjkin i skolan samt upprätta statyer, minnesmärken och Pusjkinmuseer­ på de flesta platser som kunnat förknippas med diktarens liv, häribland familjegodset i Michajlovskoje, lycéet i Tsarskoje Selo (numera omdöpt till Pusjkin), diktarhemmet i Sankt Petersburg och inte minst skogsdungen där han stupat i den olycksaliga duellen. I Putins nationalistiska Ryssland, där kulturen bör tjäna statens intressen, har dessa vallfartsorter ytterligare byggts ut, renoverats och kompletterats, numera med något mindre tonvikt på Pusjkins förhållande till dekabristupproret men däremot med stark betoning av hans betydelse för ryska nationen, språket och litteraturen.

Det var alltså till dessa vallfartsorter vi nu begav oss i abonnerad buss. Det blev en inspirerande resa som gjorde att jag inte bara lärde mig mer om Pusjkin utan också började uppskatta honom alltmer som diktare. Fast visst var åtskilliga av de reliker vi fick beskåda fejkade och i hög grad tillrättalagda för turistmarknaden. På herrgården Michajlovskoje fanns nästan inga möbler eller andra föremål kvar från Pusjkins tid – det mesta var införskaffat i sen tid för att ge en illusion av idyll och smakfull elegans. Stort nummer hade gjorts av Pusjkins gamla barnsköterska, vars rum utformats till en idealbild av nationalskaldens exemplariska närhet till det enkla och fromma ryska folket. På lycéet i Tsarskoje Selo visas Ilja Repins berömda målning av hur Pusjkin som tonårig elev stolt reciterar en av sina dikter för den gamle poeten Derzjavin som i statlig ämbetsuniform besöker lycéet vid ett examenstillfälle – en bild som understryker kulturtraditionens och diktens fostrande betydelse i nationens tjänst.

pusjkins hus i Sankt Petersburg har blivit ett tempel till ära för den stupade diktaren som den ryska kulturens martyr. Allt är stilfullt, vackert, andaktsfullt. På en vägg syns den skjutne och nedblodade poetens dödsbädd. I en glasmonter tronar ett par duellpistoler, som visserligen ingalunda är de autentiska skjutvapen som användes vid den fatala duellen men ändå erinrar oss om martyrskapet.

När vi till slut kommer fram till skogsdungen där duellen ägde rum får vi plötsligt syn på en gammal man som i smutsig täckjacka och med böjt huvud närmar sig, kliver upp på det där resta Pusjkinmonumentet och kysser poetens porträtt som om det faktiskt var en helig ikon från det medeltida Ryssland. Som symbol för folkets kärlek till Pusjkin är scenen så gripande att man kunde misstänka den för att vara arrangerad av Putins propagandaministerium.

Dock – dikt lever förhoppningsvis längre än politik och nationalism. Putin förgår men Pusjkin består.