Rättegången mot Darwin

För 100 år sedan, 1925, greps läraren John T. Scopes av lokala myndigheter i den lilla staden Dayton i Tennessee, USA. Hans ”brott” var att ha undervisat sina elever om Charles Darwins evolutionsteori, i strid med Tennessees nya lag The Butler Act. Lagen, som hade antagits några månader tidigare, förbjöd undervisning i offentligt finansierade skolor om teorier som motsade Bibelns skapelseberättelse. Gripandet av John Scopes blev startskottet för ett av 1900-talets mest uppmärksammade rättsfall, som gått till historien som ”The Scopes Monkey Trial” (”approcessen”).

Den mest kända skildringen av rättegången är regissören Stanley Kramers film Inherit the Wind (1960). I filmen grips den heroiske idealisten Scopes inför sina elever och sätts genast bakom galler. I verkligheten var dock allt planerat i förväg.

När American Civil Liberties Union (ACLU) fick kännedom om Tennessees nya lag annonserade de i lokaltidningar efter en lärare som var villig att bryta mot lagen för att få till stånd en rättslig prövning kring yttrandefrihet. En grupp lokala affärsmän i Dayton såg annonsen och hoppades att en uppmärksammad rättegång kunde sätta deras stad på kartan och locka turister. De övertygade den unge John Scopes att ställa upp som lagbrytare.

Scopes var i första hand fotbollstränare på skolan, men hade vid några tillfällen hoppat in som biologilärare. Han mindes inte om han ens hade nämnt evolutionsteorin i klassrummet, men gick med på att hävda detta i rätten. Efter att ha delgivits misstanke om sitt brott fördes Scopes­ inte till fängelset, utan gick istället och spelade tennis.

Det som gjorde rättegången mot Scopes till en nationell sensation var att den karismatiske politikern William Jennings Bryan deltog på åklagarsidan. Populisten Bryan var omkring sekelskiftet en ledande figur inom det demokratiska partiet, och ställde upp i presidentvalet tre gånger. Senare tjänstgjorde han som utrikesminister under Woodrow Wilson, men avgick i protest mot USA:s inträde i första världskriget. I Inherit the Wind gestaltas Bryan av Fredric March som en pompös och bibelvurmande demagog, men i själva verket var han en mer komplex karaktär. I sina tal påpekade Bryan att darwinistiska idéer om ”den starkes överlevnad” delvis låg bakom Tysklands tilltagande militarism före kriget, och även tjänade som alibi för social ojämlikhet på hemmaplan.

Scopes försvarades av advokaten och debattören Clarence Darrow, känd för sitt försvar av de ökända mördarna Leopold och Loeb. I Inherit the Wind porträtteras Darrow som en smått burdus men sympatisk idealist av den naturligt folklige Spencer Tracy. En annan central figur i sammanhanget var journalisten H.L. Mencken, som i sina reportage för The Baltimore Sun ivrigt häcklade invånarna i ”Bibelbältet” – ett uttryck som han själv hade myntat. Det var också han som låg bakom begreppet ”Scopes Monkey Trial” – en hånfull referens till fallets kärnfråga om människans härkomst från aporna. I filmen spelas han något oväntat av danskungen Gene Kelly.

Försvarssidan insåg tidigt att de skulle få kämpa i motvind. Mitt framför näsan på juryn hängde en stor skylt med texten ”Read Your Bible”, och domaren, John Raulston, var en öppen beundrare av William Jennings Bryan. Varje morgon inleddes med en kristen bön, till försvarets protester. I Darrows ögon handlade Scopes-fallet om en bredare motsättning mellan vetenskap och religion, varför han kal­lade in framstående zoologer som vittnen. Raulston underkände dock de flesta av Darrows experter, eftersom han inte såg deras kunskaper som relevanta i sammanhanget.

I ett oväntat drag kallade Clarence Darrow sin motståndare William Jennings Bryan som vittne, nu i rollen som expert på Bibeln. Under förhöret utmanade Darrow åklagarens bokstavstro och frågade om han på allvar trodde att profeten Jesaja hade stoppat solen på himlavalvet eller att jorden bara var några tusen år gammal. Darrows syfte var att göra Bryan och hans trossatser till åtlöje inför såväl rätten som de tusentals lyssnare som följde rättegången via radio. Som svar på tal hade Bryan förberett ett passionerat slutanförande, som han dock aldrig fick lov att framföra. John Scopes­ förklarades skyldig av en enhällig jury och dömdes till hundra dollar i böter.

Att hävda att Stanley Kramer tummade på sanningen i sin filmatisering är en underdrift. Det faktum att han bytte namn på karaktärerna – från Darrow till Drummond och Bryan till Brady – ursäktar inte hans falskspel. I Inherit the Wind svarar den senare med ursinne på rättens beslut och kräver ett strängare straff för den dömde. I verkligheten erbjöd sig Bryan att själv betala Scopes böter. Kramer inkluderar också en scen där en ilsken mobb med facklor och högafflar samlas utanför John Scopes­ cell och sjunger om att lyncha honom. Men Scopes satt aldrig fängslad och blev aldrig hotad till livet av någon.

Den konflikt mellan vetenskap och religion som präglade Scopesfallet var också mer nyanserad än vad som antyds i Inherit the Wind. I filmen lyfts Charles Darwins Människans härkomst och könsurvalet fram som en moraliskt och förnuftsmässigt överlägsen källa till kunskap jämfört med Bibeln. Men Darwins bok är full av passager som går stick i stäv med Stanley Kramers liberala idealism. I boken förutspår Darwin exempelvis att mänsklighetens civiliserade raser” snart kommer att ”utplåna och ersätta dess vilda raser”. Scopes försvarare Clarence Darrow föreslog i en insändare för Washington Post att ”odugliga barn” borde avlivas med kloroform för allmänhetens bästa. William Jennings Bryan fördömde däremot rashygien som moraliskt förkastligt och i strid med kristna läror om alla människors lika värde.

Kända rättsfall i USA brukar skapa prejudikat, men rättegången mot John Scopes­ är ett undantag. Clarence Darrow och ACLU såg fram emot att överklaga domen ända upp till högsta domstolen i hopp om ett vägledande beslut beträffande religion och yttrandefrihet. Men Tennessees högs­ta domstol upphävde domen på en teknikalitet. Eftersom Scopes vid det laget hade slutat som lärare såg Tennessees chefsdomare inga skäl att ”ytterligare dra ut på detta bisarra fall”. Scopes böter förblev obetalda, och Darrow gick miste om sin chans att utmana Bibelns ställning inför USA:s högsta domstol.

Scopesrättegången var på sätt och vis en fortsättning i fallet Kitzmiller v. Dover Area School District från 2005. När skoldistriktet i Dover, Pennsylvania, införde en lärobok om så kallad ”intelligent design” stämdes de av en grupp föräldrar, återigen med stöd av ACLU. Förespråkare för intelligent design hävdade att vissa biologiska processer är så komplexa att de måste ha skapats av en medveten kraft, snarare än genom naturliga processer som evolution. I sitt domslut beskrev domare John E. Jones III intelligent design som en religiös doktrin, undervisning i den bröt mot den amerikanska författningen. Beslutet i Kitzmiller v. Dover blev dödsstöten för dem som sökte utmana evolutionsteorins ställning eller smyga in religiösa dogmer i USA:s offentliga skolor.

Man kunde hoppas att denna envetna strävan efter vetenskaplighet skulle inspirera unga människor att bli biologer eller ingenjörer. Men utvecklingen pekar snarare åt ett tilltagande intresse för ideologiskt färgade pseudoämnen på universiteteten. Medan andelen troende kristna minskar lockas allt fler amerikaner av New Age-trender.

En mer sannolik följd av ACLU:s hundraåriga krig mot kristendom i skolan är omfattande bildningsluckor hos allmänheten. Dagens amerikaner är enligt min erfarenhet nästan lika ointresserade som svenskar om sina egna traditioner och kulturarv. Unga personer som heter Paul eller Mark är ofta helt okunniga om de historiska gestalter vars förnamn de bär.

”Det här är enkla människor”, säger Bryan till rivalen Darrow i en minnesvärd scen i Inherit the Wind: ”De behöver något att tro på, något vackert och mer fulländat än vad de själva har.” Än idag bor det gott om enkla och fattiga människor i småstäder som Dayton, Tennessee, men få av dem tror längre på något vackert och mer fulländat än det de ser på Youtube eller TikTok. Att de skulle vara mer lyckligt lottade än sina bibeltroende förfäder är långt ifrån självklart.